Litar inte på min fru längre

Jag har en man som ljugit om ekonomin för dig, inte alls lika hemskt som att vara otrogen men jag känner också att jag inte litar på honom. Och han tycker jag ältar, men annars kommer jag liksom inte förbi det och så målar jag upp ännu värre bilder i huvudet.

Hur tycker hon att ni ska lösa det? Att du bara ska glömma??

Familjerådgivning?

Grejen är ju att den som har gjort fel gärna vill 'glömma' det men är man inet extremt glömsk så nej, man glömmer inte.

Hon skäms antagligen och vill inte tänka på det mer, men du, du ältar detta och man måste få älta ibland. HON är inte den som kan avgöra hur länge du ska älta. Däremot kan hon avgöra hur länge hon vill 'stå ut' med det.

DU är ju den som är utsatt för detta, inte hon, hon är den som gjort 'fel' om man nu ska uttrycka sig så, inte du.

Å andra sidan, du måste försöka komma vidare, vill hon inte hjälpa dig får du fundera på om detta är något du kan leva i ovvishet om eller omd u måste ha hennes svar för att gå vidare.

Ev kan det vara bra om ni pratade med någon utomstående om detta.          

Vad hade i egentligen för "regler" under tiden ni flyttade isär.
Hon kanske gick igenom en jobbig tid och behövde se att "gräset inte var grönare" vad vet jag.

Hur som så kan det hela fört med sig rätt mycket jobbiga upplevelser hos henne, och att det är därför hon inte vill prata om det.

Tycker absolut ni ska ta er till familjerådgivning och prata ut om detta. Hur länge sen är det du fick reda på hela den här grejen? Känns som att du nog med tiden kommer lita på henne i alla fall eller?        

Oj med svar på direkten. Jo det var en jobbig tid för båda när vi flyttade isär. Men det var ändå "vi" så att säga. Det var vi på det klara med båda två. Hon vet om att hon har förstört emellan oss, det är därför hon inte sagt nånting själv. Jag har ju fått reda på allt via andra. Och jag har med sagt att hon bara försöker slippa undan genom att säga att hon inte minns. Skitsnack för att komma undan billigt så att säga. Det går bra i vågor liksom sen tänker man att det är FÖR bra på nåt vis. Sen river man upp allt igen. Det är så jäkla pissigt. Man får inte chansen att vara helt glad på nåt vis.

tungt, hur är relationen i övrigt?

Jag menar finns det risk att hon bara kom tillbaka för att hon kände sig ensam? Eller är ni lyckliga liksom, är hon lyckligt eller ser hon bara till att du är det?
 
Om det nu är bra mellan er kanske du bara ska säga att du dömmer henne inte för vad som hände, det var en uff tid och folk gör misstag. Då kanske hon kan öppna upp sig mer och berätta om vad som hände. Förklara att du vill vara lycklig med henne men att detta kommer hänga kvar ifall det inte verklingen reds ut. Säg att hon har gjort fel, men att det kan skjutas åt sidan så länge du ges möjlighet att bearbeta det som hänt istället för att gå och grubbla.

Du får nog bereda dig på att det kommer svida rätt rejält för din del om hon väl öppnar upp dock..      

Relationen i övrigt har ju kännts bra. Jag menar vi har ju fått barn och t.om gift oss för ett år sen ungefär. Hon säger att hon vet att hon gjort fel men att hon inte kan göra nåt för att läka såren. Klart man inte kan få nåt ogjort men när hon inte äns nu 8 år senare kan svälja sin egen stolthet och bara vara ärlig... Känns bara som att om jag tar smällen och släpper detta så klarar hon sig undan igen. Att hon aldrig ska behöva stå för vad hon har gjort. Har inte tagit tag i detta riktigt innan för jag har nog inte själv riktigt märkt hur mycket det har förstört.

Förstår hur du känner. Min man hade, under en period när vårt förhållande krisade, en annan " tjejkompis" som han umgicks mycket med. De spenderade tom nätter tillsammans. Han säger att " inget hände" men det tror jag inte ett dugg på. Han tänker säkert inte på det alls numera. Jag mår ff dåligt av det och känner mig lurad pga att han " kom undan med det". Har inte vågat konfrontera honom och nu har det gått så lång tid att det känns knäppt att ta upp det :/

Kvittar nog om det går 2 dagar eller 2 år. Har man blivit sårad och fått fötroendet förstört så har man.

Sant, eller snart 7år som i mitt fall. Någon dag ska jag kräva sanningen för att få ett avslut. Gör det du med.

Kan ske kan du skriva ett brev? Eller visa den här tråden? Då får hon tid att läsa, smälta det hela, och kan svara utan att gå i försvar direkt.

Det är viktigt att hon förstår att DU mår dåligt av detta och att du behöver något slags avslut. Hon har fel när hon säger att hon inget kan göra åt ditt mående. Visst är du själv ytterst ansvarig för det, men hon kan hjälpa dig genom att lyssna på dig, tala om det du behöver veta och erkänna sitt misstag.

Det du behöver göra är att få älta igenom det, fundera och ta ställning till om ni kan gå vidare, för ska ni vidare är detta något ni måste lägga bakom er.

Oj,men har du levt med detta i 8år? Usch,ni måste prata med någon..för att komma vidare. Glömmer gör man ju aldrig,men om man vill,kan man lära sig att leva med det.

Vi hade ett rejält snack ikväll. Tror faktiskt äntligen att hon fattar vad hon har gjort. Och det var så jäkla skönt att säga ALLT man tycker o tänker. Hon insåg nog att det är hon som förlorar på att bete sig så här. Vi får se vad hon tar för steg härnäst. Allt är bättre än att ha det som vi har haft det. Även om hon väljer att gå. Men ett stort tack till alla som lyssnat och kommit med råd. Finns hopp för mänskligheten än :)