barn som inte vill leka med kompisar

Jag var likadan som barn, jag förstod inte varför man skulle leka efter skolan när man lekt i skolan. Efter ville jag ha lugn och ro, vara för mig själv hemma.
Visade sig sen att jag har ADD men det behöver inte alls hänga ihop, lägger bara till det som en notis.

Alla har inte behovet att ha kompisar runt sig hela tiden ett enkelt. Jag har varit sån hela livet :)

Hej och tack för svaren!
Takex: Jo jag är lite av en ensamvarg själv men nu i vuxenålder tycker jag att jag lite lider av det eftersom de jag umgicks med nu flyttat utomlands. Jag är väl lite rädd hon ska bli som mej ;)

Analoga: Nej hon är inte ensam på rasterna eller fritids så hon drar inte sej undan alltid. Och hon har en lillasyster som börjar ettan i nästa år men de grälar mycket nu här hemma så jag tycker hon skulle tycka det var skönt att leka med nån annan då liksom..  Är mest som sagt rädd att hon sen till sist står ensam där när hon aldrig vill leka med nån. Sen vet jag inte om det har med saken att göra hon har en "bästis" som liksom förbjuder henne att leka med andra och det har hon varit ledsen för. Inte vågat säga ifrån osv..
Kanske det är nåt övergående!

Är hon inte bara "mätt" då? Efter en fullspäckad dag med massor av folk runt omkring kan det vara skönt att bara komma hem och ta det lugnt. Och att dessutom få leka med sin lillasyster.......

Så tror jag att det är med min 6-åring som är helt ointresserad av att följa med andra hem, utom till sin bästa kompis för en sån har hon. Hon vill istället softa hemma och träffa sin syster, de har ju varit isär hela dagen.   

För egen del tänker jag att det här är en del av barnets personlighet och så länge det inte rör sig om en social fobi eller något funktionshinder så behöver det inte heller hjälpas bort.   

Vi har liknande problem. Min son, som är 7 år, vill helst vara hemma utan kompisar efter skolan och bara göra något med mamma och pappa eller pyssla med något själv (lillasyster är han inte så intresserad av). Han ber aldrig om att få leka med någon. Fast han har många kompisar i skolan och två riktigt bra vänner. I stort sett varje eftermiddag och alla helger ringer någon som vill leka med honom. Enligt läraren i skolan och de på fritids är han väldigt populär och alla vill vara kompisar med honom, för han är lugn och väldigt snäll (har ibland ororat mig för att han kanske är för snäll). Detta blir ibland för mycket och han drar sig undan istället. Frågar vi honom om han vill leka med de som ringer säger han alltid nej. Så ungefär 2 gånger i veckan säger vi ja till kompisar som ringer och vill koma och leka, just för att vi är lite oroliga för att han ska bli helt osocial till slut. När väl kompisarna kommit hit verkar han nämligen tycka det är roligt att leka. Fast mer än 1,5-2 timmar vill han inte. Då börjar han hänga i oss föräldrar och blir bara tjurig om man försöker få honom till att leka mer. Så då brukar vi skicka hem kompisarna, som inte verka ta illa upp för det.
Han har en del symptom på autism, men det har inte gjorts någon utredning ännu. Men vi har sett det som en förklaring till att han helst vill vara för sig själv.
Jag har pratat med hans bästa kompisars föräldrar om detta och de har full förståelse för att våran son inte vill leka med deras barn så mycket som de vill. En av dem har det omvända problemet. Det barnet vill absolut inte vara själv och blir frustrerad och mår dåligt om han inte hittar någon kompis att leka med efter skolan. Har ibland funderat på om det då inte är bättre att ha det som vi. Att barnet är nöjt och kan roa sig och må bra utan att en massa vänner runt sig hela tiden.

Min dotter på 7 år vill sällan leka med ngn efter skolan och i så fall efterfrågar hon barn ur vår umgängeskrets eller från hennes gamla fsk.

Ibland går hon ut och leker med barn på gården så det är inget fel på den sociala biten men hon är lite som jag, en ensamvarg och efter en dag i skolan och på fritids verkar hon tycka det är skönt med lugn och ro.
Hon har också påpekat att hon inte har någon direkt bästis i skolan utan är kompis med alla vilket jag tycker är bra.  

Kul med fler svar!känner ju igen henne i fleras beskrivningar, oxå det att hon upplevs som snäll, vilket ju är bra men tycker hon utnyttjas ibland. Undrar om det oxå kan va att hon kanske inte hittat nån hon verkligen vill leka med, så då är det ju förståeligt. Vi har inga i vår bekantskapskrets som har barn i samma ålder så hon är kanske van att mest bara va med syrran..

Jag har en dotter på 6,5 som inte vill leka med sina jämnåriga heller, utanför fritids .. hon är rätt känslig och vill inte leka deras lekar och tar det väldigt personligt när de gaddar ihop sig flera.
Jag minns att jag var lika som liten.. mamma sa att jag blev jättearg på mina vänner för att de inte hellre ville vara lugn och läsa böcker med mig. Har aldrig haft en bästa vän, på det sättet - som liten.. nu som vuxen har jag flera.
Har alltid varit min egen och gått min egen väg .. hade lite svårt att hitta den bara. :)
Så jag låter min flicka vara, det kommer tids nog.    

Jag ser inget konstigt i din dotters beteende. Man måste väl inte alltid vara social? Jag vet att jag inte alltid vill eller har velat umgås med folk och så var det sen jag var liten och är än idag. Jag är lite "social ensamvarg" (har ingen diagnos) och har jättehög social kompetens när jag väljer att umgås med folk, men jag älskar också att vara helt själv, skulle bli väldigt frustrerad om jag inte fick väldigt mycket tid ensam.
Alla är olika, och det är rätt sorgligt att man ska ifrågasätta normaliteten hos ett barn bara för att det inte vill leka i alla lägen kan jag tycka.