orka eller inte orka

Hej! Jag är en 30 årig 4 barnsmamma med en till på väg, jag träffade min man 2003 så han är pappa till alla mina barn, vi gifte oss 2011. Under alla dessa år har han varit vad ska man säga lat, han har inte hjälp till så mycket här i hemmet, har han gjort det så har det vart utav tjat. Vi har det jobbigt i mellan åt men det har ju alla, men det är bara det att (och det vet han om) jag har inte tilliten till honom för han har haft under 4-5 första åren ett stort spelberoende och varit ute på nätdaiting. Jag har inte varit sjvartsjuk av mig men är det lite nu. För när jag väntade kommer inte ihåg om det var 2 eller 3 barnet så fick jag höra att min man erbjudit hotellvistelse med någon på nätet för att se "om det är grönare på andra sidan" , det gjorde ont i mig då.

Till det att orka eller inte orka, i höstas så bestämmde jag mig för att skola om mig, jag var helt inne på det och började, sen fick jag reda på att jag var med barn (inte planerat). Min mamma har myelom och pappa har KLL (snäll variant av leukumi) och min man fick beskedet att han har tarmcancer, det var jobbigt. men nu när det gått ett tag och alla insatser med behandlingar har börjat så jag bara gråter på nätterna, för jag vet inte om jag okrar med allt. För min man har inte ont av detta men han har blivit mer passiv.. Ibland så känns det osm om jag vill bara ge upp allt och gömma mig, sticka, men jag kan bara inte skita i allt mina barn, studierna men jag vet inte hur jag ska orka..
Och alla man möter frågar hur är det med mamma, pappa och din man, jag då som anhörig får man inte ha känslor då, även om det inte är jag som ha cancern i mig. Jag vill bara skrika. För man blir ju drabbad också..Såå orka eller inte orka vet inte om man vill bita i det sura äpplet längre....