Missuppfattningar och dumma råd

Den värsta kommentaren jag fått var faktiskt från psykologen som utredde sonen. Sonen fick diagnosen autism och psykologen hade lite info till de närmaste ang funktionshindret. Han sa då att "människor med autism kommer aldrig få några speciella känslor för några människor utan de ser alla mer som objekt, ingen betyder alltså mer än någon annan"
Detta i samma period som sonen var alldeles förälskad i sin resurs på dagis, de få gånger hon var borta så gick han och luktade och myste med hennes fleecetröja som alltid hängde på dagis  

Men vilken ignorant kommentar! Jag upplever tvärtom att det brukar vara tydligare vem de uppskattar och vem de är reserverade emot. Ett "normalt" barn brukar fungera bra med alla olika människor.

Men det de kan göra är att ANVÄNDA människor som verktyg, och det är en väldigt skillnad. Det är därför barnen brukar dra i en, ta ens hand och låta den utföra något (tex använda förälderns hand för att peka eller öppna något). Detta gör mitt barn. Men han är samtidigt väldigt gosig med oss föräldrar och ett av syskonen, och reserverad med andra. Det märks tydligt att vissa människor är okej och andra inte. 

Ja absolut, använder mig som verktyg gör sonen också Men han står också och hoppar jämfota av glädje om jag varit iväg och kommer hem

och ja absolut, VÄLDIGT tydlig med vem han gilla och absolut vem han inte gillar heller han har ju inte förmågan att veta att man kanske inte ska vara så tydlig med det  

"Han kan inte ha Autism, han är för söt och social"

Hmm, så för att ha Autism måste man vara ful och sitta under ett bord och gunga i sin egen värld eller vad?  

Överlag är det en del som inte tror på hans diagnos (Atypisk Autism/uppmärksamhetstörning) för att han är så social och pratglad. Eller som jag ser det, han är lite för mycket åt det sociala håller och pratar med allt och alla hela tiden, kan gå fram till folk i affären och diskutera chipsen de köper och berätta om en annan sort han ätit osv. 

Den har jag hört också, från en barnsjuksköterska! Men du är ju så söt, du kan ju inte ha något fel? (var när vi misstänkte autism eller utvecklingsstörning)

Sen fattar inte folk att det finns olika sorter av sociala beteenden. Det finns det passiva, blyga och så finns det det gränslösa, hyperaktiva. Gemensamt är att förståelse för sociala koder inte förekommer naturligt. Man kan tex vara tyst när man borde ha sagt något, eller tvärtom prata och prata och inte ta hänsyn till turtagning i samtalet eller den andra partens ointresse. 

"Nej, X har inte adhd, han är ju intelligent." Sagt av min moster. (Min mamma är också lite tveksam, men vågar inte yttra sig. *s*)

"Alla tonåringar är lite slarviga och okoncentrerade." Kollega försöker intala mig att min son bara är en normal tonåring.

"Nej du har inte adhd, jag tror inte på adhd. Du är ju helt som alla andra här, det skulle ju märkas på dig. Jag tycker inte du ska ha mediciner. Kan jag följa med på ett möte på bup och förklara för dem?" Sagt av SKOLPERSONAL! Och ja, denne är väldigt välkommen på mötet på måndag- så jag, läkaren och psykologen kan förklara ett och annat.

"Adhd? Bah. Säg den unge som inte har adhd idag." Sagt av sonens förra rektor. Som jag senare anmälde. Som inte jobbar kvar idag. *s*

Oj vad starkt av dig att anmäla det!

Min dotter har mild ADHD, jag har valt att inte berätta om det för de flesta, eftersom många tror att det är konstruerat. De kan säga att man helt enkelt är olika personligheter, eller att det är för hög press på ungdomar nuförtiden.

Ja, det vore så mycket enklare om det syntes på honom. När han var mindre märkte man det mer, han satt ju aldrig still. Nu är kaoset på insidan istället.

Jag är ganska taggad och på hugget, vi har vetat om att han har adhd sedan han var liten (jag är barnskötare och lärare och har läst specialpedagogik. Dessutom har hans pappa adhd.) men det har fungerat bra med fasta rutiner och "stenkoll". Nu när han är tonåring funkar inte "styra med fast hand, stenkoll och rutiner" längre. Så vi fick söka hjälp, skaffa diagnos och mediciner.

Rektorn åkte dit pga att jag antecknade allt hon sa under vårt långa samtal, sedan lusläste jag skollagen och kunde peka på vilka paragrafer hon bröt mot. Det var många. Sedan ringde jag kommunens skolchef och fick gensvar direkt.

Många dumma kommentarer som jag blir förbannad på just nu men vet att det handlar om okunskap till den största delen...

"när blir han frisk" och "när blir han bättre" - han har en medfödd missbildning på hjärnan...

"han kan inte vara funktionshindrad för han är ju så söt" - sagt av person på ica som visade sig vara specialpedagog...

Sen kan jag inte hjälpa men en kommentar som retar mig till vansinne är " vad ni är starka, jag hade aldrig orkat" - nähä, vad skall vi göra? lämna bort? Bytesrätten funkar inte på bb.... 

Ja man undrar hur folk är funtade egentligen.

I ärlighetens namn så kan man aldrig veta hur mycket man skulle orka själv utan att ha upplevt det.
Hellre i så fall att någon säger det måste vara jättekämpigt för er. För det är det ju, även om man får mer ork än vad man någonsin trodde.