gravid v 19 och mannen är totalt oresonlig

Jag och min man har varit tillsammans i 4,5 år. Den största delen av tiden hade vi ett distansförhållande då jag bodde i Sverige och han i USA, men vi kunde ses under längre perioder då jag hade ett flexibelt jobb. Planen har hela tiden varit att vi ska bo i Sverige då jag har varit tydlig från början med att jag inte kan tänka mig att bo långt ifrån familj och vänner. Under det senaste året så har jag dock bott här hos honom i väntan på att han kan ta sig till Sverige. Jag har hyrt ut min lägenhet och pluggar på distans via Sverige. Han äger ett hus här tillsammans med en familjemedlem och totalt tre andra familjemedlemmar bor i huset med oss. Min man är den som har en slags föräldraroll i familjen, även fast hans 60- åriga mamma bor med oss så är det min man som alltid ska ställa upp och fixa och lösa saker för andra, detta även ekonomiskt. Jag flyttade hemifrån som 17- åring och känner mig inte helt bekväm med detta upplägg, trots att jag visste vad jag gav mig in på eftersom jag vistats här flera längre perioder och då bott i huset. Till saken hör att även jag nu till stor del är ekonomiskt beroende av min man eftersom jag inte jobbar och inte bidrar med något till hushållet. Min man är dock helt ok med detta och är uppvuxen med att mannen ska ta hand om sin familj... Ytterligare komplicerat har det blivit av att vi råkade bli gravida och är nu i v 19.

 Jag och min man bråkar inte ofta, kanske ett storbråk varanna till var tredje månad,men när vi väl gör det så går det rätt åt hellskotta rent ut sagt. Jag är impulsiv och passionerad och kan få utbrott då jag beter mig ganska barnsligt och smäller i dörrar o.s.v. Jag ger väldigt mycket kärlek och uppmärksamhet till mannen och känner inte alltid att jag får det tillbaka på samma sätt som jag ger det. Min man är en mycket lojal, generös och trogen person men han har väldigt svårt med känslouttryck och kan bete sig väldigt egoistiskt och diktatoriskt i min mening (han har svårt att se att olika individer kan reagera olika och tänka och känna olika inför saker t.ex.). Ofta börjar bråken med att jag reagerar känslomässigt på något som han inte kan förstå (t.ex. jag kan ha blivit ledsen över att han inte inte lyssnar på mig eller på att han inte gett mig uppmärksamhet på flera dagar) och därför inte kan möta mig i mina känslomässiga behov av tröst och sympati. När jag t.ex. rusar iväg gråtandes och kanske smäller igen en dörr så känner han att jag inte respekterar honom och han blir då fruktansvärt kall och totalt oresonlig, vilket triggar igång mina känslor av att inte få mina behov mötta.

 Jag kan blossa upp snabbt men sedan snabbt ebba ut och kan då be om ursäkt för och ta ansvar för mitt beteende. Mannen däremot kan inte ge med sig en millimeter och även fast det hela t.ex. slutat med att han sagt elaka saker till mig så är det alltid jag som får initiera försoning och han ger i princip aldrig med sig på någon punkt utan allt är alltid mitt fel. Det känns som att denna oresonliga sida blivit värre med tiden och nu när jag är helt beroenda av honom så är det som att han omedvetet utnyttjar detta faktum för att utöva mer makt över mig. Jag tror även att min försonande sida gjort att han tolkar det som om jag erkänner hans "rätt" eftersom han då inte behöver ge med sig.

 Jag vet inte vad jag ska ta mig till? Nu när jag är gravid så känns det ju verkligen som att man vill försöka kämpa sig igenom allt och hålla ihop. Men samtidigt så känns det i de här lägena som om att vi befinner oss på varsin bergstopp och är totalt inkompatibla. Jag tror att jag egentligen skulle behöva en mer förlåtande, försonande och tålmodig man.