Är det en bra idé att leva på varsitt håll en tid?
Jag och min sambo väntar barn i januari och just nu känns allting jättetokigt och fel.
Bakgrundshistoria:
Jag och sambon träffades för tre år sen. En rejäl åldersskillnad, men kärleken var blind. Efter ett år flyttade jag in hos honom och blind som jag var intalade jag mig att det faktum att han tar hand om sin gamla mamma (som också bor där) på heltid inte skulle bli ett besvär. Men under året som följde blev det alltmer besvärligt, särskilt när jag förstod att han verkligen behövde hjälpa henne med ALLT och jag flyttade faktiskt ut vid två olika tillfällen i ren frustration över läget, för att senare bli övertalad av kärleken till honom att återvända.
Sen jag kom tillbaka andra gången har jag inte varit på flykt igen eftersom min kärlek till honom gör att jag försöker kämpa och finna mig i den här situationen. Det är ju också av den anledning, att vi älskar varandra så mycket, som vi väntar barn tillsammans. Men i och med det här barnet pratar han om giftermål och att flytta till ett hus till vilket hans mamma skulle då också behöva flytta med, och samma dåliga besvärliga situation som nu råder skulle bara överföras till det nya stället och jag känner att vi kommer ingenstans. Det känns inte som att vi är en riktig familj. Det känns inte som att jag har en samborelation, utan en relation med en son och hans mor. De är så tätt sammanvävda efter 30 år av omhändertagande från hans sida att det snarare är de som är "gifta" än han och jag, som det borde vara.
Emellanåt gör detta mig så oerhört ledsen att hela kroppen vill skrika rakt ut, och ofta längtar jag långt bort härifrån. Vi har därför pratat på att jag ska hitta något rum eller nåt att hyra när barnet väl har kommit, så får barnet bo kvar här med honom och hans mamma medan jag bor någon annanstans.
En sådan lösning känns rent ut sagt för jävlig och istället för att vi skulle bli särbo känns det snarare som en separation som skulle innebära att jag också förlorade mitt barn då jag av ekonomiska skäl och boendeskäl inte har möjlighet att ta barnet med mig om jag flyttar. Det är alltså hans relation till sin mamma, att hon bor med oss (eller snarare att jag bor hos dem!) som gör att jag kanske förlorar mitt barn. Känns så orättvist.
Min fråga:
Är detta en bra lösning, och om inte, vad ska man då göra för att förändra situationen när det här med att han lever så tätt med sin mamma kommer fortsätta?
Måste också nämna att jag senaste tiden, trots att jag är gravid och har värk i kroppen, sover ute på soffan eftersom jag bara blir ledsen av att ligga bredvid honom.
