Hur ser ert liv ut efter ni fått barn

Jag och min sambo har fyra barn tillsammans, vi blev föräldrar först som 18 åringar och jag kan känna igen en del som du beskriver, även om det är jag som är den som egentligen har ett större behov av egentid i vårt förhållande.

Det kan ju vara svårt att komma ifrån bara man själv och partnern ibland, men barnvakt ett fåtal ggr om året kan nog dom flesta få till, för det är viktigt att inte glömma varann mitt i småbarnslivet med allt vad det innebär. Eller om barnet kanske sover bra på kvällarna och nätterna och då passa på att ha vuxentid (menar alltså inte sex nödvändigtvis) borta från tv och dator hemma.

Vi har nog överlevt spädbarnstiden och småbarnsåren genom att påminna oss själva när det varit jobbigt att det är bara tillfälligt och försökt passa på att duscha eller bada tillsammans med levande ljus efter att barnen lagt sig eller massera varann och knåda bort spänningar. Eller att göra det på egen hand om man känner att man behöver få vara ifred. Man får passa på att hämta luft när man kan liksom.

Men har du ibland känt att din man/sambo inte visar att han älskar dig. Jag börjar ibland tvivla..

Hur man upplever sin tid som förälder är ju oftast olika. För min egen del, så blev modersrollen extremt känslomässigt krävande, eftersom jag ju redan innan jag fick barn var en oerhört känslig människa. Jag tycker att sådant förringas, ofta i samhället idag - och man bortser ofta från moderns utsatthet. Visst är det mycket man borde lyckas ta tag i, när allt kommer omkring i livet, med det sociala livet, hus, hem, renoveringsprojekt och arbete. Men, det är långt ifrån alla som faktiskt fullt ut orkar dra hela det där lasset. Vi är glada om vi alls orkar med hälften av det som krävs av oss, faktiskt. Min sambo har ett arbete idag, och det är ju vackert så. Vi är så långt det går, ärliga människor, och för övrigt ganska så skötsamma. Ingen sprit eller fester osv. Dock, så är vi ofta ganska så ensamma i vårt slit med hem och barn - och bara allt det där andra som på många sätt har känts förtryckande och trakasserande har ju bara spätt på vår förlamning, socialt sett i det privata livet. Samhället är bra på så många sätt i att bemöta barnfamiljer, men jag hoppas verkligen att man på sikt bättre lär sig förstå även de "udda" behoven. (Att ibland kan det faktiskt vara ett mycket mer effektivare åtgärdsprogram, i att helt sonika lämna familjen i den frid och ro, som kanske var betydligt mer välbevarad innan alla fördomsfyllda "luppar" matades upp en efter en) .Kan bara säga att mitt liv hade sett ut på ett helt annorlunda sätt idag, om jag inte en gång födde barn. Jag antar att det är många kvinnor, som känner på samma sätt. De äger mitt hjärta för resten av livet, och som mamma kan jag inget annat än att försöka leva efter det.