Erfarenheter av att flytta isär på prov?

Ja vi har erfarenhet fast det var snarare att vi faktiskt separerade än att bara bo på varsitt håll men fortsätta vara tillsammans.

Men iaf, vi separerade och jag flyttade ut. Efter ett år fllyttade vi ihop igen Dock var året vi bodde isär VÄLDIGT turbulent mellan oss av olika skäl. Det var INTE lätt. Men nånstans ville vi vara ihop ändå och jag insåg att jag behövde ändra på mig (precis som han) för att få det att fungera.   

Vi separerade på prov för ett år sedan. Nu går snart skilsmässan igenom och jag har aldrig mått så bra som nu. Så för oss fungerade det inte för att rädda förhållandet, men det fungerade för att jag skulle inse att jag aldrig kunde må bra i vår relation och jag är väldigt glad att jag vågade ta det steget.

Jag tycker inte att ert förhållande låter särskilt bra varken för er eller för barnen. Då är det kanske inte helt fel att komma ifrån varandra lite. Sen beror det på hur mycket ni vill kämpa om det sedan slutar med skilsmässa eller om ni hittar tillbaka till varandra.

Har ni testat parterapi?

Tack för svaren...

Jo vi går i parterapi sen över ett år och det har gjort att vi blivit bättre på att prata med varandra helt klart. Men det känns som att vi inte kommer vidare liksom... Vi har en fantastiskt bra terapeut som tvingar oss att ta i alla svåra frågor. Men som sagt, jag kan inte släppa allt gammalt... Utan behöver bearbeta varenda liten sak känns det som och det blir jobbigt för mannen!

Till saken hör också att min ilska och bitterhet över alla gamla svek har gjort att jag totalt tappat lusten till honom. Ytterligare ett problem...

Vi håller på, sambon ska flytta ut nu så får vi se vad som händer med kärleken, tyvär tror jag inte det kommer bli något. 

Vi har provat det men som någon annan har skrivit så blev det väl snarare ett steg mot en riktig separation då vi båda hade svårt att släppa taget om varandra. Lättare när det inte känns så definitivt.

Men tyvärr tror jag inte på att gå från sambo till särbo. Om man är särbo från början är det en annan sak men förhållandet måste ju va rätt dåligt om det går så långt som till separation. Och då tror jag att det är för sent för att få tillbaka det man en gång hade. Men visst, det finns säkert undantag. 

Suck alla alternativ känns värdelösa... Älskar huset och allt runtomkring, ingen av oss skulle kunna bo kvar om det blev en "riktig" separation.

Att känna efter var för sig ett tag... Ja kanske är det så att vi bara har svårt att släppa taget?! Men å andra sidan, jag tolkar det som att vi fortfarande känner starkt för varandra...

Svårt svårt svårt...

Blev det någon separation?

Vad snällt att ni frågar...Mitt nick är ingen tillfällighet, jag velar fortfarande. Vi går hos vår terapeut och håller ihop oss eller vad man ska säga. Vissa dagar eller t o m veckor känns allt OK, andra dagar känns det som att slutet är nära.  Jag har däremot kommit mer och mer på det klara med att jag inte kan ha sex med honom, det känns som att jag skulle nedvärdera mig själv allt för mycket då...eftersom han i så många år har visat genom sitt handlande att han hellre väljer andra kvinnor för det...och då är frågan vad som finns kvar förutom barnen, vänskap, gemensam historia, gemensamma intressen, materiell bekvämlighet och så vidare...det är inte så lite det heller?

Tack anonym, jo vi har rett ut anledningen till alla hans otroheter...det finns flera olika anledningar. Allt beror till största delen på saker hos honom som inte inte alls har med mig att göra från början, men jag har väl blivit medberoende kan man säga och genom mitt beteende underlättat hans handlingar. Men jag har ändå svårt att komma över kvinnorna, sveken och lögnerna. Saken är den att jag förträngt effektivt under 10+ år och därför kommer allt som en backlash nu undan för undan sedan jag till slut orkade ställa krav på honom. Det rör sig om otrohet med ca 15 kvinnor (som jag vet om, det kan finnas fler, vi ältar inte varje person - på inrådan av terapeuten), en del onenights, endel längre kontakter plus en hel del chattande osv. 

  

15 kvinnor!!?? Är du frisk eller? Dumpa honom! Jag hade inte tolererat ens en! Jag råkade själv vara otrogen och jag gick hem till min man och sa att nu måste vi ta paus eller i förlängningen gå skilda vägar. Jag trodde i min enfald att jag kunde glömma min otrohet och vara med honom igen. Men nej. Har man lämnat bort sin kropp och hjärta till någon annan så har man lämnat relationen! 

Gå innan du tar kål på dig själv! Han är inte OK!  

Det verkar som att valet är enkelt för en utomstående - att lämna? Men han har som sagt varit trogen och försökt kämpa för vårt förhållande i två år nu.

Det är inte lätt när man befinner sig i orkanens öga så att säga....att bryta upp en kärnfamilj känns som ett stort, stort misslyckande. Allt praktiskt runtom känns jobbigt men hanterligt. 

Valet för mig är inte att leva med den här mannen eller en annan man, i så fall skulle det kanske varit enklare? - jag tror jag är lite gammal ärligt talat för att hitta någon ny (40+). (Min man påminner mig rätt ofta om att jag inte ser ut som när jag var 20. Och det gör jag inte heller.) Så det känns som att valet står mellan att leva med någon eller att leva ensam. Och det valet är så svårt... igår när han hade en utläggning om hur hemsk jag är och att han snart inte står ut med mig mer, så kändes det som att jaha, nu är det slut då? Och då vällde en sån enorm våg av ångest och ensamhet över mig. Jag fick en insikt om hur ensam jag kommer bli om jag inte har honom.  

Nu i helgen har det varit värre än någonsin, han säger att jag har skämt ut honom genom att bete mig illa inför hans familj, att jag trycker ner honom, att jag hindrar honom från det han vill göra och att jag inte har den minsta självinsikt om hur jag ter mig gentemot andra. Om jag läste en tråd här på FL där någon skrev så, skulle jag säga LÄMNA! Direkt!

Men...

Nu börjar jag bli allvarligt orolig för att jag kanske ÄR hemsk men inte inser det själv!

(Jag frågade ett par personer jag kan lita på och de tyckte inte att jag är sån som han säger, så förvirringen är total.)   

Skönt att skriva av sig lite här...  

LÄmna honom..
För att du är rädd att bli ensam, det är ingen anledning till att vara i en relation.
Du ska kunna vara lycklig och trygg i dig själv utan att behöva någon annan för att känna det.
Är det kanske därför du stannat alla år, på grund av dålig självkänsla...att du inte skulle klara dig själv, inte skulle kunna vara lycklig på egen hand?

Jag tror att det är nödvändigt att man kan vara lycklig på egen hand och vara stark i sig själv, för att man på sikt ska kunna fungera i en relation.