Hur får man ett socialt nätverk?

Hej!

JAG känner igen mig jätteväl! Förutom det att jag HAR riktiga vänner men de befinner sig en bra bit bort och har dessutom fullt upp med egna barn etc.

Jag upplever också precis som du att ganska få är intresserade av nya vänner. Bekantskaper visst, men inte den där vänskapen där man ställer upp för en vän när det krisar.

Har också varit med om liknande situation där jag verkligen stod helt ensam under flera år, kan inte förstå att jag orkade. Eller det gjorde jag ju inte egentligen, kroppen tog rätt mycket stryk som jag fortfarande känner av...

I min värld så är dilemmat också att mina vänner får mycket hjälp av sin släkt, det kan alltså aldrig bli "ge och ta" om de hjälper mig. 

Mina barn börjar bli större nu och jag har tyvärr inget bra svar men än att säga att du absolut inte är ensam. 

Tack för ditt svar! Grejen är den att jag hade ett socialt nätverk för några år sen, men flytt, studier, jobb och livet gjorde att det till slut inte fanns någon kvar
Ondast gör att alla tror att alla andra har det likadant som de själva, de fattar inte att det finns vissa som står helt ensamma i världen. Jag hade en kompis som tyckte att hon hade det exakt som jag, men hon hade både sin mamma och syster på cykelavstånd som ställde upp ifall hon behövde nåt eller bara ville åka och hälsa på nån. Vår vänskap tog slut just av den anledningen, att hon var så oförstående och inte fattade att jag och maken inte kunde åka bort tillsammans, att vi inte hade nån som ville/kunde passa barnen. 

Jag har tid och plats i mitt liv för fler vänner, vill också utöka mitt nätverk och tycker att det är självklart att hjälpa varandra så gott man kan. Mer om mig i min profil, pm:a om det kan tänkas vara nåt .

Var bor du nånstans?

Ska kika in hos dig  

Genom att vara en god och aktiv medmänniska själv och ställa upp för de runt omkring sig kan man öka sitt nätverk.

Men det kommer inte av sig självt, man måste ju se till att aktivera sig så man kommer i kontakt med andra man kan "klicka" med och trivas ihop med och vilja ha som nära vänner. Och så bygga på det. Och det är ett ta och ge.

Du måste också ringa och fråga hur det är och om dina vänner behöver någon hjälp när de är drabbade av sjukdom t.ex.  Det fungerar inte så att bara du och din familj får hjälp och omtanke utan att satsa minst lika mycket själv i andra.

Jag är #1

Det var så jag också trodde att det funkade och jag har verkligen ställt upp för andra. Har till och med fått fina kort och grejer där de tackar för mitt stöd i t.ex. samband med skilsmässor. Men sen när de har tagit sig ur sin kris så har jag inte varit lika viktig längre.

Har dock några vänner som rent psykologiskt ställer upp på ett fantastiskt sätt liksom jag för dem. Men som jag skrev så har de släkt som ställer upp och de behöver helt enkelt inte min hjälp på det praktiska planet. Det finns liksom inget ge och ta eftersom det bara skulle bli att de ger iså fall... 

Vi försöker aktivt; går på allt skolan anordnar, försöker ställa upp när barnens klass har disco eller när idrottsföreningen anordnar något, engagerar oss i välgörenhet, jag försöker prata med alla andra föräldrar, men det blir aldrig något mer, ingen är intresserad av någon djupare kontakt, inte ens fika vill de, säger bara "ja, det måste vi göra någon gång" men den "gången" kommer aldrig. Och efter ett tag tappar man lusten, man slås ned i skoskaften av att ingen verkar vilja umgås med en

Hade jag haft en vän hade jag ringt och frågat om jag jag kunde hjälpa, men nu har jag ju inte det så... Tillfrågade om hjälp blir vi aldrig heller (om det inte gäller att täcka upp för dem i kiosken under fotbollsmatchen eller likande), men självklart skulle vi ställa upp då! 

#1

Jag vet så väl vad du menar. Det spelar liksom ingen roll vad man gör eftersom de INTE HAR NÅGOT BEHOV av nya vänner, hjälp osv. Så upplever jag det i alla fall. Precis det du beskriver, att de gärna vill fika "nångång" men det blir aldrig av.

Jag har försökt föreslå dag och tid osv. men då måste de kolla med respektive etc. och sen rinner det iaf ut i sanden... 

Fråga om dina släktingar och gamla goda vänner kan komma och bo hos er och hjälpa till. Involvera din mans släktingar i era liv genom att ringa och hälsa på dem regelbundet. Dela på er ibland och umgås med bekanta på egen hand, då kommer man närmare bekantingarna och får en paus från barnen. Skaffa betald barnvakt någon gång om det är akut. Hjälp andra som behöver hjälp, så att ni inte blir enbart behövande utan kan ge också.

Mina föräldrar är sjukliga och klarar inte längre av långa resor, mina syskon har egna familjer att ta hand om (men hälsar på över en helg då och då) och mina gamla vänner har jag ingen kontakt emd alls längre. Har försökt leta upp dem på FB, men hittar dem inte, kanske de gift sig och bytt namn...En hittade jag, min äldsta barnsomsvän som jag känt i 30 år, vi kallpratade lite om jobb och så, men sen visade det sig att hon är ofrivilligt banlös och eftersom jag har barn så vill hon inte längre prata ens på FB...

Min mans föräldrar bor ett par kilometer från oss och bryr sig inte, de kanske träffar barnbarnen tre gånger om året. De andra släktingarna har vi inte träffat på flera år.  Vi försöker, bjuder in och min man ringer, men inte....

Vi hjälper andra, jag är engagerad (frivilligt)både i kvinnojour och flyktingmottagningen här i stan och tidigare var jag även engagerad i kyrkan och Röda Korset. Visst blir det en viss gemenskap, men när det kommer till kritan så vill ingen umgås privat.

Stockholm och vistas ofta i Nyköping .

socialt nätverk? 

Nejdå! jag har varken vänner, partner, barn... men jag har en person som kan ställa upp för mig,min mor!

om hon dör så har jag inte en människa. 

Jag lider med dig  Jag har ju iaf släkt (även om de bor långt bort) och min familj. Hur har det blivit så för dig?

åhh du är inte ensam ska du veta, det kanske inte är någon större tröst, men vi är fler som känner så här, försök att inte ta åt dej personligen, folk är ofta så uppe i sitt o har umgåtts  med samma människor i många år o de har inte upplevt eller helt glömt bort att det är väldigt givande att lära känna nya människor!

Hej, läste din tråd och förstår precis.

Jag har själv man och två barn men efter en flytt, som visserligen skedde för flera år sedan har jag inte det sociala nätverket kvar. Jag har inte haft problem att skaffa nya nära vänner tidigare men det känns som att ju äldre jag blir (närmar mig 40) så blir det svårare och svårare. Jag har massor av bekanta och går jag ner på ICA träffar jag alltid flera jag känner. Men med nära vänner man kan umgås har jag inte många samtigt som jag har större behov av det än någonsin. Känns som alla andra redan har sitt sociala umgänge och inte har plats för fler.

Var någonstans i Sverige bor du?  

när min fd partner lämnade mig försvann även våra gemensamma vänner eftersom de var "hans" från början. mina gamla vänner har försvunnit allt eftersom de skaffat barn och slutade ringa tillbaka när jag ringde. sen gav jag upp att jaga dem. barn var inte aktuellt att skaffa eftersom jag under flera år var tillsammans med en man som hela tiden sköt upp det på morgondagen. han ville gärna ha barn men det fanns alltid nånting som hindrade honom från det nu. sen blev jag arbetslös och då kändes det mer aktuellt att skaffa ett jobb först och inte att barn var prio ett. så man kan nog säga att allt hänger ihop.