Är bonusmamma åt två härliga barn i ålder 3 och 5. Jag har en underbar relation till mina bonusbarn och behandlar dom som mina egna, men hur blir det när man får sitt egna gemensamma barn med sin man? Förändras relationen med bonusarna? Blir det bättre? Hur förändras det?
Mina bonusbarn var 4 och 5 år när jag träffade min sambo. De var ju så söta och goa och jag älskade dem som mina egna... trodde jag i alla fall!
När min son föddes, två år senare, förstod jag vad riktigt kärlek till ett barn innebar. Och det var faktiskt en himmelsvid skillnad på känsla. Det går inte riktigt att förklara men han var ju vår gemensamma son och sambons tidigare barn var inte längre "mina" på samma sätt som jag känt tidigare.
Tyvärr blev det en ganska jobbig period där jag fokuserade, nästan för mycket, på sonen och jag ville inte gärna att de två andra skulle komma till oss på helgerna för jag tyckte att de "invaderade" på vårt mysiga familjeliv. Dessa känslor fanns nog under de första åren. Jag gick till och med till en psykolog några gånger för att jag själv märkte att jag gjorde skillnad på barnen. Psykologen var superdålig och gav mig inga konkreta råd men det jag fick ut var att det jag kände egentligen var helt normalt.
Sambon har alltid sagt att om jag ställer mig emellan honom och hans barn och kräver att de inte ska komma så åker jag ut genom dörren med huvudet före. Jag förstår honom till 100% nu, för så skulle jag också göra om han kom och sa att jag inte skulle få umgås med min son.
Nu är sonen 7 år och har fått en lillasyster. De stora barnen kommer fortfarande varannan helg och när de kommer så tycker jag att det är så härligt. De är ju stora och kan i stort sett ta hand om sig själva, de leker med sina syskon och familjelivet känns faktiskt ganska härligt.
*puffar*
Håller med i början av vad anonym ovan skriver - jag trodde jag älskade min bonusdotter som man älskat sitt eget barn. När jag fick min son märkte jag hur intensiv kärleken till ett eget barn är. Jag älskar inte min bonus mindre än tidigare, men på ett annat sätt än hur jag älskar min son. Jag har varit bonusmamma åt tösen sen hon var strax över året, jag ser henne som "min". Vi har henne varannan helg, precis som anonym ovan, skillnaden är väl att jag kände ett behov av att bonus vara här OFTARE efter att sonen fötts, för att syskonen skulle få en ärlig chans att knyta syskonband. I samråd med hennes mamma gjorde vi så att bonus var här varje lov (förutom två veckor på sommaren), varje studiedag samt ett antal extra helger. Visst är mina känslor fortfarande starkare för sonen, tror det är helt naturligt, men jag älskar min bonus otroligt mycket - ännu mer när jag ser hur fin hon är mot sin bror - min son :) De älskar varandra så otroligt mycket!
Jag har en bonus på 6 år. Han är jätte go och vi kommer super bra överens men jag har aldrig känt att han är som min egen, även om jag tycker om honom väldigt mycket. Han har både en mamma och pappa så han behöver inte en till mamma. Däremot är jag en bra, rättvis och snäll vuxen som både berömmer och säger ifrån. I augusti kom vår gemensamma dotter och hon är mitt allt, givetvis har man inte samma känslor för sin bonus som för sitt eget barn, det vore märkligt i mina ögon. Jag behandlar inte min bonus annorlunda efter att hon kom utan jag försöker att fortsätta vara en bra förebild och en bra "bonusmamma" (har lite svårt för det uttrycket) och lyckas oftast ganska bra tycker jag.
Det enda som ändrats är att jag inte skjutsar och hämtar lika mycket till och från skolan längre, vi delar på allt hemma men huvudansvaret för honom ligger på min sambo eftersom det är hans son.
www.minibell.blogg.se
Moderskärleken är ju den starkaste kärleken som finns.
Jag kan tänka mig att kärleken till ett biologiskt barn kan bli starkare än till ett styvbarn, OM det blir så, så ska man definitivt inte visa det iallafall och inte göra skillnad på dom för då är det bäddat för trubbel.
Jag tror också (kanske får massa skit nu) att alla föräldrar älskar sina barn lika mycket men jag tror att föräldrar alltid har en favorit i syskonskaran som dom har ett starkare band till. Jag kan i vuxen ålder se tillbaka hur mellanbrodern hade ett starkare band till mamma än oss andra. Och hur jag, som minstingen, hade ett starkare band till pappa. Vår andra bror hade inte nåt särskillt band till varken mamma eller pappa, men det betydde inte att han var mindre älskad.
Är styvbarnen väldigt curlade så kan det bli lite tumult när föräldern inte orkar hålla samma nivå på servicen, och inte hann skjutsa till kompisen runt hörnet.
För egen del så tog jag inget ansvar för dem innan och inte efter heller. Jag tyckte däremot att det var jobbigare när dom kom hit och allt runt i kring när man inte var pigg och utvilad längre. Både jag och mannen fick kortare stubin när nästan vuxna personer inte klarade av det eller detta, utan bara satt och gnällde.
Klart att det är skillnad! Det är en enorm skillnad.
Kärleken till sina egna barn är så ovillkorlig, gränslös... medan vad man tycker om styvbarnet lätt ändras beroende på hur han/hon beter sig, är i personligheten etc.
Man har även 10000 ggr mer tålamod med sina egna barn och man överser med så mycket mer än vad man gör med sina styvbarn.