Misstänker att min dotter har Adhd

Vad gör det för skillnad om hon har AD/HD ?
Hon är den hon är och förhoppningsvis älskar du henne.
Givetvis kan hennes personlighetsdrag vara AD/HD. Men om hon får en diagnos eller inte beror på vem som utreder och vad den ser. Hon behöver trygghet,kärlek, och gränser oavsett.
Se möjligheter och resurser som hon har.
Hon låter som en aktiv och intelligent  tjej.Så länge som hon mår bra finns det bara möjligheter.
Försök styra och bromsa samtidigt som hon behöver ha mycket aktivitet för att inte bli uttråkad.
Om du kan hjälpa henne att få läxor gjorda och hon klarar sig i skolan finns det ju inget problem.
Har man AD/HD är inte aktiviteten flykt utan bara överaktivitet som behöver få komma ut någonstans.
Man behöver nya aktiviteter, nya människor för att det ger stimulans.
Man vill inte vara uttråkad ,då blir livet trist och meningslöst. 
Har ett barn AD/HD men får acceptans ,stöd och trygghet behöver bokstäverna inte vara ett problem.
 

Jag har en dotter som är 5 år som har en lindrig utv störning som tros kan bli en adhd diagnos i framtiden. Om du tror att din dotter har adhd så tycker jag du ska kämpa vidare. Hade jag inte varit en mamma taggarna utåt så hade dottern inte fått diagnos förrän tidigast 6-7 år. Oh ja jag älskar henne oavsett diagnos, men rättigheterna ändras och man har möjligheten att kunna hjälpa dessa barn på ett bättre sätt. Du kan ju inte sätta gränser på  samma sätt som andra "normala" barn eller ställa samma krav, förhållningssätt måste ju anpassas för dessa barn.

TS, i mina öron låter det mest som att du är irriterad på din dotter (och på ditt ex) och att ni har en inte så väl fungerande vardag med läxor, städ o.s.v.

Det är vanligt att föräldrar vars barn får en diagnos upplever det som en lättnad för först då får man en acceptans. "Så här är mitt barn, och jag måste hjälpa mitt barn utifrån de svårigheter hon har".  Försök att se ditt barns behov, och vad du behöver för att kunna hjälpa henne med det, och sök hjälp om du behöver det för att klara situationen.

Jag tycker du ska sluta "tjata" om läxorna. Bestäm istället en tid om dagen när ni sätter er och gör läxorna tillsammans. Se det som en möjlighet till umgänge, ta en kopp te och sätt er bekvämt.

11-åringar flyr tillvaron, så är det för många. Desto viktigare att förmedla att DU behöver henne. Be henne om hjälp, tillsammans. Laga mat tillsammans, städa tillsammans. Hon är uppenbart inte mogen än att ta sig an uppgifterna själv, och hon behöver känna att hon duger och är älskad.

 

En AD/HD diagnos ger inga rättigheter man inte skulle ha annars ,vilket däremot en autism diagnos ger eller utvecklingsstörning.
Det är skolans skyldighet att ge barnen den hjälp dom behöver för att nå målen oavsett en diagnos.
Alla barn behöver ses som den dom är och få stöd och hjälp som dom behöver.
Jag har 4 barn med garanterad bokstavskompott och jag har bokstäver själv.
Alla behöver gränser ,en diagnos ändrar inte det.Alla behöver respekt ,acceptans och trygghet.
En diagnos är bara en definition av graden av personlighetsdrag och tänk vad hemskt om man då ligger under gränsen för diagnos och inte får det stöd man behöver.Då går det åt skogen om inte annars.
Alla behöver ses som individer och få det stöd man behöver bli älskade som den man är, inte diagnostiserade för att man inte passar in i en mall.
Diagnos behövs om man behöver medicineras men inte om man klarar sig utan läkemedel.
Om barnet vill veta ,varför är inte jag som alla andra då kan man fundera,men lyckas man få barnet att tro på sig själv och förstå sig själv så har en eventuell diagnos inget värde.
På 80 talet hette det MBD i Sverige har man kallat det DAMP nu AD/HD vad heter det nästa årtionde och vad har man då för förklarings modell ?
På 70 talet var det föräldrarnas fel?
AD/HD har lika många positiva sidor som negativa ,det kan lika gärna vara det som gör en framgångsrik som det kan förstöra livet.
Vilka sidor man väljer att se avgör man själv.
Min mamma gjorde som du såg min pappas AD/HD som givetvis inte var diagnostiserad eftersom diagnosen inte fanns då och påtalade att jag var lik honom.
Samtidigt är det dom personlighetsdragen som gjort att jag klarat mig och mina barn till ett ok. liv.
Hamnar man i situationen att det går åt skogen ,givetvis skall man utreda men en utredning löser inget och är inte någon form av medicin mot problem.
Om alla engagerade sig i sina barn och mindre i sig själva och sina problem och bitterheter skulle fler barn med AD/HD få en framtid som passar just dom.

Min yngsta är 11 och lik din dotter men gillar inte att sova över och byter inte kompisar.

Självklart har adhd både positiva och negativa sidor men om ts misstänker att hennes dotter har det tycker jag det låter som en bra idé att starta en utredning. Har barnet en diagnos blir det lättare både för förälder och barn att förstå beteende och hur man kan göra istället. Dessutom kan det varken bra idé för framtiden, andelen människor som blir deprimerade är mkt större bland personer med adhd t ex. Min man fick diagnos först är han var över 30 och då var det många bitar som föll på plats. Hade han fåttdiagnos tidigare hade kanske mycket om hänt i hans liv kunnat undvikas.

Adhd och damp är inte samma sak..
Det är inget fel att få igenom en utredning, kanske behöver hon ingen hjälp nu men ju äldre hon blir desto mer krav har samhället på henne och har då en diagnos blir det mycket lättare för henne att få direkt hjälp.
Vrf ska man vara "rädd" för att sätta en diagnos?

TS läs på ordentligt om adhd, kolla tex kriterierna prata lite med din dotter om hur hon mår etc för det är som sagt inte alltid adhd utan annat som kan ligga i bakgrunden.
En 11 åring kan vara väldigt tydlig i hur det känns i kroppen och huvudet. 

Fortfarande tycker jag att man skall diagnostisera när och om man behöver det för tex. medicinering.
Det kan inte kallas rädsla.
Men man skall tänka efter väldigt noga innan för man kan inte radera en kunskap eller vetskap 
varken hos sig själv eller andra ,allt har flera sidor . 

Men jag tror inte på utredning för att man tycker att ens barn är avvikande jämfört med någon annan.
En diagnos kan vara ett hjälpmedel om man behöver den.

Men det har blivit fullständig utrednings och diagnos panik.
Och jag lovar att snart kommer det rapporter om att det inte är bra för barnen. 

Men klarar sig barnet bra ,man kan stötta och hjälpa som förälder kommer man längre med det än med en diagnos,
en diagnos är ett ord på ett papper och tror man att man kan andas ut när man fått det pappret.
Då tror man fel.

Absolut är depression vanligare hos personer med AD/HD.
Men vilka är då vi med AD/HD 

Vi är människor som har mycket nära till känslor vi har ofta inte en känsla i taget utan en hel tumlare med känslor i huvudet  och  samtidigt. 
Vi kan vara ombytliga och andra förstår sig inte på oss. Vi drar igång projekt som går åt skogen.
Många har problem med ekonomin sen finns det dom som drar in mycket pengar med hjälp av sin överaktivitet och att man saknar bromsar.
Utmattning är givetvis vanlig eftersom man kör tills man stupar.Man är dålig på att ta hand om sig själv glömmer äta, dricka eller gör det konstant för att man inte hittar på något bättre att göra,och har man hållit igång några dygn så ger även sömnbrist depression.Dessutom lider många av oss av kronisk sömnbrist
Man känner en enorm stress över allt som man inte får gjort ,allt det där tråkiga som "måste" göras.
Om man av någon anledning inte får den stimulans man behöver och livet blir grått och trist sjunker vi snabbt ner i en depression.
Att sitta i en soffa och titta på tv med en människa man suttit där med ett antal decennium är bland det mest mördande som finns för en AD/HD hjärna med H.
Om man som förälder skaffar sig kunskap,"ser "sitt barn och förstår det ,stöttar ,sätter gränser,är tydlig i sitt föräldraskap,ställer rimliga krav så att barnet känner att det lyckas,lär det social kompetens,hur man behandlar andra och hur man visar hänsyn.
Kommer man mycket längre än om man lägger ner tiden på att först jaga diagnos,sen försöka få andra att begripa diagnosen sen att få barnet att förstå att "det är fel på dig" "du är inte ok som du är" "du har AD/HD.
Sen får barnet höra omgivningens kommentarer om dom där j......a adhd killarna ,för tyvärr säger människor just så.
Även hos mig som vuxen gör det ont och jag känner, oj är det så dom ser på mig.
En diagnos är dessutom färsk vara .Den gäller vid det tillfället den ges

 

Har bara läst ts. Jag tycker att du ska höra med bup. Om inte de lyssnar, ring till ett annat landsting/mottagning. En bekants barn var likadan, mycket problem med skolarbete, men skolan larmade inte, och alla tyckte ju att så är ju barn och tonåringar! I vuxen ålder så har barnet själv känt att något inte stämt med skola och annat, så denne gjorde en utredning och visst, adhd. Tänk om föräldrarna tagit itu med detta, då hade skolgången sett helt annorlunda ut. Självklart älskar de inte barnet mindre bara för att diagnos finns, men nu får denne den hjälp och stöd som behövs för att få ett arbete. Så det jag vill säga är att vänta inte om du misstänker något, ta itu med det, för det kan bli ett rent helvete för ditt barn när det blir äldre. 

Läxor leder till utbrott absolut.Håller inte med om att pojkars utbrott skulle vara grövre utan min erfarenhet är den motsatta.
Det sista man skall göra är låsa in dessa barn tvärtom.Stora ytor och mycket fysisk aktivitet. 
Jag vet inte om jag missat någon kommentar men har inte läst något om uppfostran och ursäkter men vi som har AD/HD missar detaljer och har svårt att komma ihåg vad stod var. Och tankarna rusar.
Tacksamhet får man inte av sina barn och absolut inte när dom är på dåligt humör.
Och ingen annan är tacksam för att någon tar hand om sitt barn.
Finns det något det ständigt sura och irriterade barnet tycker är roligt?
Sådant brukar komma fram om man tar bort alla skall ,bör, måste och får ett "strömavbrott "så inte spel och tv fungerar.Efter några timmar när barnet lugnat ner sig efter utbrottet att inget fungerar brukar det krypa fram något som kanske skulle vara roligt och man kan haka på.
Sen är sur,arg ,missnöjd och irriterad inget diagnoskriterium för AD/HD.
Men har man AD/HD blir man det med en oförstående familj.
Jag har inte klankat ner på att någon ser problem hos sina barn och står för det.
Jag har alltid sett mina barns personlighetsdrag och därför reagerat och agerat fast skolan har varit blind.
Det finns kunskap och information som man kan läsa och få bättre förståelse för sitt barn om man inte lider av grav dyslexi,för svåra NPF. eller något annat.
Det är inte bara att ha rutiner osv. men det kan bli omöjligt utan.
Diagnoser är bara diagnoser . Jag och ett av mina barn har utbytt mycket tankar och funderingar kring AD/HD
barnet är vuxet vet vad det har men är inte utredd ,vilket jag är.
Nej man orkar inte hur mycket som helst och behöver därför hitta srategier ,förstå hur just ens eget barn fungerar,och vad man kan göra.
Oavsett om barnet har,kommer att få eller slipper få en diagnos. 

Det skrev jag, och det var absolut inte för att säga att det "bara" är att... Jag skrev det för att jag tyckte att det lät som helt normala 11-årings beteenden. Att man blir trött, utsliten och irriterad av konflikter med en 11-åring är verkligen inte konstigt, men det behöver inte vara något "fel".

Vidare reagerade jag på att TS skrev att 11-åringen inte gör klart läxorna utan "tjat". Om en 11-åring har svårt med det så behöver de inte tjat, då får man sitta med och hjälpa. Jag har nära vänner vars barn fått ADHD-diagnos och först då kunde de acceptera att barnet behövde mer hjälp! Har man dessutom småsyskon så räknas man nog  ofta som större än man är.Ja, det har även kommit forskning som visar att just pojkar födda sent på året i högre utsträckning får diagnos än andra. Det är inte bara dåligt pålästa som stilla undrar om det finns en överdiagnosticering.

Slutligen skrev jag att TS kan behöva hjälp! Det låter tufft att som ensamstående klara situationen, särskilt med en pappa som inte verkar lägga manken till. Vet själv hur kvällarna kan vara med läxor, matlagning, disk, småsyskon som ska läggas o.s.v.

Att många inom kriminalvården har AD/HD är inte detsamma som att man blir kriminell per automatik om man har AD/HD.
Man har AD/HD eller inte vid tillfället för en diagnos och för att man skall få en diagnos måste man haft det före 7 års ålder vilket förhoppningsvis ändras till 12 år med tanke på tjejerna som märks senare,men det betyder inte att man kommer att uppfylla kriterierna för en diagnos resten av livet det varierar och alla har inte kvar alla symptom som vuxna trots att dragen kan finns kvar.
Sen har man följt debatten görs vissa utredningar utan den nogrannhet som behövs och samma person får olika diagnos beroende på vem som gör utredningen eller får ingen diagnos på ett ställe men får det på ett annat och då kan man kanske ifrågasätta riktigheten i vissa diagnoser .
Det är väl positivt att slippa få en diagnos vem vill ha det ?
Jag vore oerhört tacksam att slippa ha en diagnos även om jag har haft stor nytta av min överaktivitet och brist på bromsar ,liksom jag hoppas slippa en cancer diagnos.
En halsfluss diagnos är ok den går över med en antibiotika kur men även den är man glad att slippa.
Må vara vanligare med utbrott hos pojkar ,men det är inte min erfarenhet för det och min erfarenhet ändras inte av vad någon annans erfarenhet är.Jag skrev min erfarenhet.
Jag förstår mer än du tror och detta har jag funderat på i över 30 år.Långt innan dagens debatt.
Även om jag mår bättre av medicin är det inget jag skulle köpa på svarta marknaden eller ge mina barn om dom klarar sig utan och inte heller något jag kommer att äta resten av livet.
Det finns många människor med personlighetsdrag som gränsar till diagnos men inte "räcker" till det och faran är att om man bara ser diagnos eller inte kan det gå riktigt illa för dem som inte får diagnos ,där kan behövas lika mycket hjälp och stöttning.
Sen ser jag det som en risk att någon blir kriminell och inte en chans.
Och chansen att det går bra skall man inte glömma för vi som inte är kriminella och inte missbrukar syns inte utan kan lika gärna uppfattas som aktiva ,snabba och energiska det står inte AD/HD i vår panna sen kanske det tar stopp i en utmattnings depression eller något annat och behöver utredas.
Många vuxna med AD/HD  väljer att låta bli bli medicinering för att det tar kål på kreativiteten och allt blir långsammare. Andra tycker att biverkningarna är för jobbiga.
Men hursomhelst finns just nu väldigt många oroliga föräldrar som är rädda att deras barn kan ha AD/HD 
men det behöver inte vara en katastrof.Och det behöver inte var så att barnet har en diagnos.
Och allt behöver inte diagnostiseras.
Har man en övertro på hjälpen av en diagnos och medicin så är man riktigt illa ute om ingetdera hjälper .
Att irritera någon är ett bra verktyg om man vill skapa debatt och det gillar vi med AD/HD.
Sen ser vi ofta saker ur många perspektiv samtidigt tack vare eller på grund av (beror på vilket sätt att se som man väljer)att vi är som vi är.

 

Sedan min dotter började 6 års har jag hjälpt till med läxor, men när frustrationen och utbrotten ökade( jag höll mig lugn) tog jag kontakt med skolpsykologen(förra året). Då sa han till min dotter " kan inte du ta ansvar för att göra läxorna", och jag har sagt försök själv där det är lugnt i hemmet. Om hon behöver hjälp så finns jag där, och det är varje gång. Hon är väldigt klipsk, smart, allmänbildad för åldern men litar inte på sin egen förmåga. Gillar inte matematik eller att skriva långt samtidigt som man ska "tänka ut ngt" att skriva. Tjat som jag skrev handlar mer om påminnelser/ upprepningar, skulle jag inte påminna/ säga gör "det" så är risken större att det inte blir gjort alls. Att hennes biologiska pappa gör henne besviken gång på gång är inte bra alls, därav min bittra ton mot honom. Jag har gjort mina fel med honom, skulle satt ner foten ordentligt när hon var liten, typ att ha bestämda helger när de ses och inte huxflux...

Har precis legat bredvid min 11 åring och nattat henne .
Diskuterat samma problem att skriva ,tänka ,långa texter jobbigt med krav som ökar i skolan att försöka skriva en egen text. utgående från stöd ord ur en annan text.
Skickat mail till läraren.
Jag har inte problemet med en frånvarande eller dåligt fungerande far till barnen .
Men klart att det är jobbigt om det är svårigheter i eller med skolan.
Sen ser vissa barn allt känner av allt som händer i klassrummet.Andras känslor reaktioner osv.
Jag har tackat nej till utredning för snart ett par år sedan.
Bytte skola i stället och det har fungerat bra tills just nu.
En utredning kan göras om man måste och när man måste enligt mitt sätt att se på saken.
Försöker vänja henne att somna själv och lånar ut mitt bolltäcke.
 

Förresten eftersom här fanns så många barn som behövde utredas blir min undran har alla dess  utrett sig ?Vad visade utredningen.
 

har du funderat på add?, de har inget känslofilter och ska ha 110% uppmärksamhet, och får de uppmärksamhet är de solen i rummet och mycket sociala.  Jag fick kämpa med bup innan de såg diagnosen på min dotter.

Hur går det ts? Har inte läst alla inlägg i tråden. Men om du själv känner att det är något som inte  stämmer, prata med bup, skolans åsikter ger jag inte mycket för i såna här fall,  har hört för många  historier. "ungdomar är såna, tonåringar är såna, puberteten osv" 

För ditt barns skull, kolla upp detta med bup! Att lyssna på andra vad gäller ens barns hälsa ska man inte göra, man vet själv när något inte stämmer, och OM det gudförbjude vore så att barnet har någon diagnos, (kom inte på något annat ord just nu) så är det jätteviktigt att hjälp och stöd fås snarast, går det för långt så kan gymnasie- och yrkesskolor vara svåra att hantera sen.  

Önskar er all lycka!