Jag behöver råd.

Hej,

Jag är en separerad tvåbarnsmamma, som har träffat mitt livs stora kärlek, åtminstone om jag får bestämma.
Han är ensam pappa till en dotter på 11 år, och hon bor hos honom varannan vecka. Den veckan är han som uppslukad av henne. De gör allt tillsammans, hon sover t o m i hans säng. Hon tycker om mig och vill att jag ska vara där, men jag vägrar sova i samma säng som de två!

Detta har gjort att vi knappt träffas varannan vecka, och om vi gör det blir det alltid på hennes villkor, eftersom hon får precis som hon vill. Senast tog vi ledigt från jobbet en eftermiddag för att åka med henne och handla kläder. När vi precis skulle åka hade hon ändrat sig. Jag sa till pappan att han skulle tvinga henne, eftersom det är han som bestämmer, men det gick inte. Så det blev ingen shoppingtur!

Dessutom är han rädd för känslor, på riktigt. Han har haft hur många förhållanden som helst och inget har varat längre än ca två år. Han vägrar berätta om något av dem. Han vill inte prata om sånt som har hänt, och han vill inte heller veta något om mitt förflutna. Till saken hör att han är hur gullig som helst varannan vecka, men samtidigt vill han inte prata om känslor. Nästa vecka har han inte ens tid att ringa mig, för att flickan styr vad de ska göra. Så här har det pågått i snart tre år. Ena veckan vill han att vi ska flytta ihop och nästa vecka hinner han inte ens prata med mig.
Jag försöker hitta ett sätt att förhålla mig till detta, men jag vet inte hur. Det går inte att förändra honom, det vet jag, utan det är jag själv som måste hitta ett sätt. Men var ska jag börja, och vad ska jag förändra?

Dessutom är han en ganska charmig och flirtig kille, som söker alla kvinnors uppmärksamhet, samtidigt som han noggrannt frågar mig om vilka jag träffat osv. Jag är också väldigt social och glad, men på sista tiden har glädjen försvunnit, för jag vet inte hur jag ska hantera detta. Jag vill så gärna känna mig älskad och behövd av mannen jag älskar över allt annat!!

Någon som har några tips?

Hej!

Din glädje har försvunnit och det är ett tecken som du bör ta på allvar. Du känner dig inte älskad och behövd i den utsträckning du skulle behöva. I snart tre års tid har ni levt ett varannanveckas liv och du känner dig inte delaktig eller sedd de veckor din partner har sin dotter. Du försöker anpassa dig och förhålla dig till situationen samtidigt som du skriver att din partner inte kan eller vill förändras. Jag tror att det är dessa faktorer som gör att din glädje försvunnit. Det är avgörande för en bra relation att man har inflytande och får gehör för sina åsikter och behov av sin partner. Relationen skall vara ömsesidig, så att man kan ge och ta. Ni behöver göra förändringar i er relation så att du mår bättre och båda måste bidra. Fråga din partner vilka förändringar han är beredd att göra för att gå dig till mötes. Hur skulle ni kunna planera framtiden för allas bästa? Du kan inte ständigt ge avkall på dina behov. Samtidigt är det viktigt att du lyssnar på honom när han beskriver hur han upplever det.

Hälsningar
Gerd

Jag behöver råd.

INNEHÅLL