Missfall? Men mår fortfarande så jäkla illa...

Bra att du har fått en tid! Kan vara att kroppen inte klarat av att få ut allt eller att du hade en tvåäggstvilling graviditet och den ena fick du missfall med men den andra är kvar. Har du tagit tempen? Bara så att du inte har feber?

Tack snälla för ditt svar... Det kan kanske vara så.
Ingen feber som tur är...  

Jag har fått lära mig att om man har otur kan det dröja veckor innan kroppen fattar att den inte är gravid längre. (Ex MA)

Vad bra att du fått en tid!

Det är samma för mig, fick missfall i torsdags och mådde sen så jäkla illa, mer än innan missfall, har knappt kunnat äta ens. Men nu börjar det släppa lite, tror som någon skrev att hormonerna från graviditeten är kvar i kroppen även efter missfall och att det kan ta några veckor innan det stabiliserar sig. Lycka till!

Ok. Håll koll på tempen, får du feber skulle jag rekommendera att du ringer sjukvårdsrådgivningen och kollar om de tycker du ska avvakta till imorgon. Lycka till!!

Förstår jag dig rätt om det är så att du är gravid, blöder och har ont och därför kontaktar den svenska sjukvården och det svar du får är att ligga hemma ensam och vänta på att det som skulle blivit ditt barn kommer ut av sig självt? Är det så, de vill inte ens att du kommer in på en undersökning egentligen.

Jag kanske borde vara jäkligt glad att mitt missfall skedde utomlands på min semester. Jag låg ett dygn på sjukhus. 

Jadu, bor utomlands men fick missfall när jag precis kommit till Sverige på sommarsemester. Här är det bara att ringa och komma in, i Sverige vägrade de ens ta ett blodprov för att kontrollera HCG (jag hade fått siffror av gyn här på vad jag hade när jag åkte). Ingen kunde tolka det där HCG, (vad det nu var, ungefär) så jag fick "vänta och se". Skulle på bröllop veckan efter.

Vänta och se??? Hur grymt är inte det. Aldrig vill jag bo i Sverige igen. Och lyckas jag bli gravid igen så åker jag inte dit förrän ungen är ute!

Jag blev sjukt besviken på hur jag blev behandlad i Sverige, mitt hemland.

Jag är 38 år och blev gravid efter många försök. Jag var så sjukt glad över vår första graviditet som äntligen hade blivit av. Jag ringde direkt då jag testat positivt till MVC som de säger att man ska göra. Jag ringde alltså i vecka fem. Min första inskrivningstid för mig som förstagångsgravid blev i vecka 10.

När vi kom till barnmorskan satt hon i en timma och pratade om vad som var viktigt att äta samt viktigt att undvika de första 12 veckorna(!) Ja, mer än 10 av de första 12 veckorna hade gått. Tur att barnet var så efterlängtat att jag läst på så mycket.

I vecka 12 var jag på semester i ett europeiskt land. Jag började blöda rejält, hade oerhört ont och var likblek så vi tog en taxi till en akut på ett hyfsat stort sjukhus 2 mil ifrån där vi bodde. Taxi-chauffören var märkbart skärrad enligt min man. Jag hörde hur han drog på varningsblinkersen och tydligen hade han tryckt rejält på gaspedalen. Jag kunde inte sitta upp. jag låg i baksätet och bara kved.

Ett dygn fick jag vara kvar på sjukhuset och läkarna frågade mig flera gånger om det verkligen var sant att jag inte hade fått göra något ultraljud i Sverige.

Jag chansade på min barnmorskas mail och skrev ett brev till henne efter att allt var över. Jag mådde så otroligt dåligt. Ett missfall gör ju ont både i kropp och själ. Jag bad om att få ett samtal med henne när jag kom hem till Sverige. Jag hade tydligen gissat rätt på mailadressen och skulle få ett telefonsamtal när jag kom hem.

Det var ett samtal som varade mellan 5-10 minuter och det jag fick ut var att i Sverige följer man inte upp missfall. Missfall är oerhört vanligt och inget att oroa sig över.

Om män hade kunnat bli gravida hade den svenska sjukvården till gravida inte varit så förjävla dålig. Det är jag övertygad om!

Nu är jag fan glad att missfallet skedde på semester. Även om de inte kunde engelska och jag hade svårt att både förstå och göra mig förstådd så blev jag väldigt väl omhändertagen. 

Innan jag blev utskriven gjorde de ytterligare ett ultraljud för att se att allt hade kommit ut och att allt såg OK ut. Det är inte bra att gå omkring med resterna av ett dött foster, varken för kroppen eller själen.

Är det verkligen så här sjukt illa ställt med den svenska sjukvården?
Jag är mållös. 

Jag blev också väldigt nonchalant bemött vid mitt missfall. De sa på telefon att det var ett missfall och att jag inte behövde komma in. Jag var rädd och orolig och vägrade acceptera det svaret så jag åkte in till kvinnoakuten och sa att jag blödde så mycket och hade så kraftiga smärtor att jag inte längre stod ut. Vilket visserligen var sant. Då fick jag ett ultraljud. Men de betedde sig om att man stukat en fot eller något. Ingen beklagade när de meddelade att fostret dött, ingen tröstade och det kändes inte direkt som att man fick det stöd man behövde. Jag var i chocktillstånd. Även om man logiskt visste att det var kört så fanns hoppet fortfarande kvar fram tills att de var 100% säkra genom ultraljud. Så jag började såklart gråta i gynstolen. Deras bemötande gjorde det till en mer traumatisk upplevelse än det hade behövt vara. Jag var där ensam också eftersom killen hade lämnat mig när jag berättade om graviditeten, så jag var redan i en utsatt position.