Förhållande eller inte?
Jag har ett förhållande sedan nästan exakt 2 år tillbaka. Vi är båda i 20-årsåldern och nästintill jämngamla. Jag inledde mitt första förhållande när jag var 14 år och har sedan dess haft 4 olika pojkvänner. Varje förhållande har avlöst varandra och jag har aldrig riktigt känt på singellivet.
Jag och min nuvarande träffades som sagt för två år sedan och i början var allt givetvis perfekt. Vi matchade varandra i beteende och vilja och hade en enorm dragning till varandra. Vi var nykära i ett helt år, vilket jag aldrig upplevt med någon innan och sexlivet fungerade utmärkt. Vi tog vårt förhållande ett steg längre i år och blev sambos. Vi flyttade in tillsammans i ett något mindre hus i ett litet samhälle som vi (han) hyr av sin pappa. Jag studerade på gymnasiet vid det tillfället och han jobbade för sin pappa inom familjeföretaget och därav kunde jag inte bidra särskilt mycket ekonomiskt i hushållet. Det fungerade ändå bra, men allt eftersom vardagen infann sig började vi glida isär.
När jag fick beskedet att jag kom in på universitet var lyckan stor för oss båda, dock började vi fundera på hur vi skulle göra; om jag skulle bo kvar och pendla eller om jag skulle flytta Jag kände att jag ville flytta för att få hela universitetsupplevelsen och skaffa mig vänner att umgås med. Jag ville att han skulle flytta med mig eftersom han ännu inte var särskilt etablerad inom familjeföretaget och endast var timanställd där utan egentliga förpliktelser. Dock ville han annorlunda så jag flyttade alltså själv. Vi fick det att fungera bra till en början trots 15 mil eftersom närheten och dragningen till varandra ändå hade börjat avta lite. Vi tänkte att vi kanske kunde återfinna varandra om vi inte bodde så tätt inpå varandra och fick lite distans till det hela.
I dagsläget får jag åka hem mycket för att vi ska kunna träffas. Han åker sällan hit trots att jag vill att han ska det, jag vill att han ska ta del av mitt liv och uppleva lite mer storstad snarare än ett inskränkt litet samhälle. I tre månader har vi haft dessa ändlösa diskussioner om flytt och nästan varje gång slutar nästan på samma sätt: att han säger att han ska flytta, kanske inte just nu men om ett år eller två. Dock säger han endast så för att göra mig nöjd och vi vet innerst inne båda två att dem orden inte riktigt är sanna. Han säger ändå att han inte vet vad han vill riktigt och att han kan ångra sig angående flytt till mig inom en snar framtid.
Vi bråkar väldigt ofta nuförtiden och har gjort ett tag, både i telefon och när vi ses. Det slutar alltid med att vi skriker på varandra och att jag gråter. Vi är unga men jag vet vad jag vill. Han ser allt så annorlunda och säger att man inte behöver planera sitt liv så som jag gör utan att man kan vänta och se vad som händer. Dessvärre fungerar inte det för mig! Jag visar hänsyn till hans tankesätt men det är inte ömsesidigt från hans sida riktigt. För några dagar sedan, under ett bråk, får han fram att han vill bo i det lilla samhälle där hans familj (som har gammaldags synsätt, kvinnan ska laga mat och mannen ska jobba, gay är fel, liksom invandrare) bor för resten av livet! Han vill ta över firman (för gör inte han det, vem ska annars göra det säger han) och kanske bo kvar i samma hus tills han dör. Jag vill inte ha det livet. När jag är färdig med mina studier kommer jag bo kvar där jag befinner mig nu eller flytta till en ännu större stad. Hela hans familj förväntar sig dessutom att jag ska komma tillbaka när jag är färdig och hjälpa till med företaget eller åtminstone vara hemmafru vilket inte gör något lättare. Och det präglar givetvis vårt förhållande på ett negativt sätt.
Det känns som att vi drar åt helt olika håll vilket vi aldrig gjort tidigare. Jag älskar honom, väldigt mycket, jag har aldrig haft ett sådant förhållande som vi har, innan. Han säger att han fortfarande är kär i mig om han tänker efter, dock känns det som att jag har tappat den känslan efter alla bråk och olika viljor. Dessutom har vi nästintill inget sexliv alls! Jag vill men han känner aldrig för det och har inte gjort på över ett år!
Jag har alltid gillat uppmärksamhet, men har aldrig varit otrogen. Och på senare tid har jag fått en del uppmärksamhet från annat håll. Jag har börjat känna den där gnistan som jag tappat bort innan och inget har hänt men jag känner att det kan göra det. Jag och min partner har testat att ha pauser och inte höras, men jag känner mig ändå inte riktigt kär i honom efteråt.
Jag är rädd att jag gör ett misstag om jag gör slut eftersom vi älskar varandra så, men jag är också rädd att jag gör ett ännu större misstag och ger upp mina drömmar för att vara med honom. Jag känner mig hjälplös, har funderat mycket och behöver verkligen rådgivning... Jag är 20 år och har hela livet framför mig, men med honom vet jag exakt hur det skulle se ut och det är inte ett liv jag skulle vara nöjd med, än mindre lycklig.
VAD SKA JAG GÖRA?!
