• pindile

    Ska ringa Bup nu, nervös men måste få hjälp....

    Hej!
    Min store son är 7 år, han är så fin och go och duktig.
    Men så har han en annan sida som kommer och går i perioder.
    Det senaste har det blivit mkt värre och perioderna varar allt längre, det är nu sällan som han är "sig själv".

    När han har såna perioder blir han fruktansvärt svår att hantera. Blir arg och får raseriutbrott. Irriterad hela tiden, tål inga som helst motgångar (kan inte ens spela memory el se någon annan spela dataspel utan att bli helt galen). Han svär och säger de hemskaste sakerna man kan föreställa sig , först¨år inte ens vart han lärt sig för vi använder absolut inte sånt språk till varann här hemma.... :(
    Han har förut bara gett sig på mig, sin pappa har han inte vågat fullt ut. Han slår, sparkar, tar tag i saker och kastar, river osv osv...
    Han är alltid en ängel i skolan, snarare för försiktig där och hade svårt i 0:an att komma in i klassen riktigt. Nu är det bättre där, men har är väldigt tillbakadragen.
    Hälsar inte på vänner som säger hej när vi tex kommer till skolan på morgonen el om vi möter som i tex affären.
    Har haft svårt att klara av lunchen i matsalen då det varit för stökigt och har fått byta bord ett par ggr för att han inte klarar av att sitta brevid för stökiga barn.
    Han har nu börjat bli alltmer utagerande, inte bara när vi är själva hemma, utan även om vi har gäster och nu häromdagen när farmor och farfar var barnvakter. Han skrämde livet ur dom......svärfar trodde inte sina ögon.... Min son sa att han skulle mörda dom (allt började med en liiiiten bagatell) och försökte bla slå sin farfar i huvudet med en stor glasburk.....stackars svärfar hade ju hållt sig lugn och fin men han vart helt uppskrämd och jag kände mig hemsk när jag sedan kom från jobbet.
    Sonen säger själv att han inte kan kontrollera sig själv när han blir så där arg och det synd verkligen på honom, han blir helt svart i ögonen och det hjälper inte vad man än gör, han slutar inte.....
    Han har svårt att förstå när det är synd om någon annan, särskilt när han är i sina perioder, vet att barn inte har utvecklat sin empati helt, men detta känns inte riktigt normalt.
    Jag kan inte alltid hantera situationen utan brister i gråt om det går för långt, det ger ingen effekt heller, han är helt i sin egen värld och märker knappt att man är ledsen. Säger man att : nu gjorde du mig illa tex så svarar han bara att : där fick du..... :(

    För övrigt när han är sig själv är han helt underbar, rar och snäll, lugn och extremt smart. Kan 2 språk flytande, ligger först i klassen både i läsning och räkning.  

    Sitter nu här och ska ringa bup, är rädd att inte bli tagen på allvar , vet inte hur jag ska gå till väga......

    Vill hjälpa min pojk, men inget jag gör själv har funkat,  har testat allt.......

    Han föddes i v29 och vet att risken för skador är betydligt större då, men jag hoppas ju att det inte är ngt sånt.....

    Nån här inne som vet hur det går till när man ringer bup?
    Som känner igen det jag beskriver om min son?
    trodde ju förut att det var " vanlig trots" , men detta blir bara värre och värre och jag känner verkligen att det är ngt som inte stämmer..... :(

    Tips på hur man hanterar de hemska utbrotten på bra sätt? 

    behöver dela mina tankar lite..........                         

  • Svar på tråden Ska ringa Bup nu, nervös men måste få hjälp....
  • Frontline

    Oj shit vad jobbigt, jag har ingen aning om hur det fungerar med BUP men jag hoppas verkligen han och ni får den hjälp ni behöver.
    En annan tycker att barnen kan vara jobbiga ibland men dom är ju som små änglar om man jämför hur ni har det.

    Hoppas att det går bra och han får hjälp och det snart...


    Livet är underbart när underlivet är bart :)
  • Lotusblomma

    Var bara lugn! Det är OFTAST väldigt bra människor som jobbar på BUP. jag har fått kontakta de med båda mina söner av olika anledningar. Min äldsta son 13 år, har haft det riktigt jobbigt till o från i sitt korta liv o allt kom upp till ytan nu när vi flyttat. Han bröt ihop i skolan o mådde så dåligt att skolan ringde mig o tyckte jag skulle kontakta BUP. De trodde han skulle må bättre av att få prata med någon som kan sånt där. Jag/vi behöver helt enkelt hjälp, utifrån, från någon som förstår sig på sånt här bättre än en annan gör.
    Jag ringde BUP o fick prata med en jättetrevlig sköterska. Hon lyssnade verkligen, ställde frågor o jag svarade så gott jag kunde o sedan sa hon att hon skulle lägga in ett meddelande till gruppen på BUP så de kunde ringa mig. 
    Han är i en känslig ålder nu så vi fick en akuttid o han tyckte det var så skönt att få prata av sig!

    Var inte rädd o orolig, du gör det du kan o du tar hjälp när du känner att dina egna knep tagit slut. Helt rätt tänkt! Det gynnar hela familjen. Din son kanske som min son går o bär på en massa jobbiga saker som du/ni inte vet om...sånt som kan vara svårt att prata med mamma o pappa om. 
    Får du en tid till BUP så se till att prata väl om de med din son o tala om hur skönt det är att få prata med någon som kan det där. Mamma o pappa räcker inte alltid till o det är inget nederlag!

    En liten OT-sak som kan vara tänkvärt. Jag har en väninna vars dotter nyss blev otäckt misshandlad av 4 andra tjejer. Påhoppad, sparkades på, hoppades på o de dunka hennes huvud i asfalten flera gånger. Hon fick sy i huvudet o har ett par brutna revben men klarade sig trots allt bra.
    Mamman ringer mig då vi har väldigt bra kontakt o frågar hur jag skulle gjort i hennes sits, hon märkte att dottern vill prata men det var som om hon inte riktigt vågade...jag erbjöd mig att messa dottern för att se om hon kanske ville lätta sig till mig. Mamman trodde inte hon skulle säga något till mig heller men hör o häpna! Vi skrev lite löst till varandra på FB messenger men hon orka inte prata om händelsen sa hon så vi prata om annat. Dagen efter så ringer dottern mig o säger att hon vill prata. Tjejen är 14 år, känslig ålder det med, så jag kände mig faktiskt stärkt av att hon ringde. Sedan berättar hon om allt som hänt o hur rädd hon var att de skulle sparka ihjäl henne. När vi avsluta samtalet säger hon att hon är så glad att jag finns, att hon fick ringa o lätta sig o att det kändes mycket bättre. Ibland kan som sagt föräldrar vara "fel" person att tala om för hur man känner. BUP är ett prima ställe.

    Go for it, du gör det för din son! 

  • Judiths

    Jag tycker att du beskriver din son jättebra. Man förstår att det är en fin pojke som får det väldigt jobbigt ibland och är i behov av hjälp. Säg precis så när du ringer tycker jag. Ta hjälp av det du skrivit här och skriv stödord inför samtalet så att du kommer ihåg att säga allt du vill. Bra av dig att söka hjälp! Kram

  • Linneli

    Hej TS! 

    Jag känner igen min femåring i det du beskriver. Vi har nyligen tagit kontakt med barn- och familjehälsan samt via bvc fått remiss för att utreda hur det fungerar i förskolan, för att vara beredda inför skolstart sen.

    Min son kan vara världens mysigast, snällaste och mest omtänksamma lilla kille för att plötsligt förvandlas och bli arg, hotfull och till och med våldsam. Han svär då också en hel del och uttrycker känslor av att han känner sig mindre värd. Han har genomgående svårt att prata om känslor och kan inte förklara varför han reagerar så här och verkar inte ens minnas allt han säger eller gör vid sina utbrott.
    Jag vill tillägga att det kan vara ytterst små motgångar som sätter igång detta och att det varierar från dag till dag. Exempelvis om jag ena dagen säger att han inte får låna min mobil och spela så är det helt ok och han hittar på något annat, men en annan (sämre) dag så får han ett utbrott och slåss och skriker. Han är i princip inte kontaktbar då. Ibland kan det ta uppemot en timme för honom att lugna ned sig. 

    Mina strategier är att så lång det går försöka läsa av hur hans dagsform är och lägga "kraven" på en nivå som han kan hantera. Jag försöker att göra saker roliga och busiga för att motivera honom till att delta. Ibland fungerar det bättre och ibland sämre. Jag har också märkt att om jag håller mig så lugn jag bara kan och inte går in i diskussioner med honom när han är upprörd så lugnar han ned sig snabbare. 
    Läs gärna boken "att hantera explosiva barn" eller boken "fem gånger mer kärlek". Fem gånger mer kärlek utgår de ifrån på föräldrar utbildningar runt om i landet där man får lära sig att bättre bemöta sitt barn i vardagen för att minska konflikter osv. 

    På förskolan har det varit problem att få honom att delta i vissa gruppaktiviteter och vid måltider, alltså de typiskt röriga situationerna när det är många barn och hög ljudnivå. Det varierar dock mycket även där, ibland får han ett utbrott och sedan kan det gå flera dagar innan något mer händer. Han har många vänner då han har väldigt livlig fantasi och hittar på roliga saker, men vill gärna ha det på sitt sätt. Det händer också att min son inte svarar när andra hejar på honom eller när man pratar med honom. Det är ofta på förskolan när många barn/vuxna kommer samtidigt och vill säga hej. Han har också lite svårt med bytet av aktivitet och behöver en del förberedelse inför att det börjar bli dags att gå till fsk/stäng av tvn/gå och lägga sig osv. Jag upplever att det också minskar utbrotten. 

    Jag har faktiskt kommit så långt nu att jag funderar på om det inte är dags för även oss att kontakta bup... När jag läser om bipolär sjukdom eller depression hos barn så är det så mycket som stämmer in. Det tar så klart emot att utreda men samtidigt, om min älskade unge har svårigheter, så är det bättre att göra något så snart som möjligt... Allt för att förhindra att det blir ännu tuffare för honom längre fram. 

    TS, har du ringt ännu? Vad sa de?
    Jag tycker det är otroligt starkt av dig att ta beslutet att ringa bup, det är inget lätt steg att ta! 

     
     

  • pindile

    Tack för era fina svar, hjälper helt klart att få lite goda råd och lite stöd.

    Linneli: har hört talas om den boken "explosiva barn", ska nog ta och beställa hem den tror jag. Känns verkligen som man inte vet hur man ska hantera vissa situationer som uppstår. Ibland går det ju så långt att man bara får försöka skydda sig själv och hålla pojken på avstånd. Vid de tillfällena finns inget annat att göra. Försöker oftast gå undan från honom, men han följer liksom efter och letar efter mer konflikt.
    Den värsta ggn höll utbrottet på i 3 timmar, oftast när det går över gränsen och han tappar bort sig helt, tar det runt timman . Han är helt klart värst när han är trött och vissa ggn slocknar han , helt slut efter sina utbrott..... tycker så synd om honom, han har så mkt frustration som jag inte vet vart det kommer ifrån, och jag vet inte hur jag ska hjälpa honom.......det gör sönder mammahjärtat :(

    Ska snart ringa, dom öppnar för telefontid igen kl 13, då är det bara att få det gjort för sen ska jag iväg till jobbet......
    Ska man berätta allt för hon som svarar, eller hur funkar det?      

     

  • Judiths

    Stackars liten, tur att han har dig som försöker förstå och hjälpa. Säg:"Hej, jag heter NN och jag har en son som behöver hjälp" eller liknande så tar nog personen som svarar det därifrån. Lycka till!

  • pindile

    gah...... typiskt!
    Ringde till den staden vi hör till, dom sa att jag först måste gå genom ett större sjukhus som ligger i en annan stad i länet. Dom har teefontid mellan 16-18 på eftermiddagen....
    Och jag hade ju bytt skift idag på jobbet enbart för att kunna ringa innan dom stängde. Nu ska jag ju jobba i eftermiddag, får hoppas att jag kan komma ifrån såpass på jobbet att jag kan få ringa mitt samtal......

    Vill verkliegn få det gjort idag, har extrem telfonskräck också så nu när jag väl tar tag i det vill jag att det ska bli gjort och överstökat :(    

  • Linneli

    När jag pratade med barn- och familjehälsan så ville de ha lite bakgrund och sådär.
    Jag tror säkert att de kommer att fråga lite, de vet ju vad det är för information de behöver från dig i det här läget. 
    Jag tror inte alls du behöver vara nervös, de är nog vana att uppgivna/upprivna föräldrar ringer dit. Oftast så söker man ju inte hjälp förrän det verkligen är illa. 

    Min lilla kille är likadan, springer efter en, kan slita tag i en, ställa sig i vägen osv. när man försöker komma ifrån situationen. Därför är det inte längre ett alternativ. Det har hänt att jag fått hålla fast honom i famnen för att han inte ska skada mig eller sig själv. :(  
    Jag brukar försöka få honom att sitta ned bredvid mig och försöka få honom att lugna ned sig, men det går inte alltid... Då är det ingen idé att diskutera något, man bör undvika ögonkontakt och tala med lugn röst, ungefär -nu ska vi sitta här och lugna oss lite. Det tipset har jag fått från barn- och familjehälsan så det övar vi på. Det gäller att informera barnet om att man ska göra detta när ett utbrott är på gång, och prata med/fråga barnet om hur man ska göra när det får utbrott, fast prata om det vid ett lugnt tillfälle då. Om man kan börja använda detta redan när ett utbrott är på gång så kan man på så vis kanske stoppa det. Förhoppningsvis. 

    Meddela gärna hur det gått och vad de sa! 
    Jag känner så väl igen vår egen situation i det du skriver.  

  • Linneli

    Åh, vad typiskt! 
    Jag hoppas du får möjlighet att ringa under eftermiddagen! 

  • pindile
    Linneli skrev 2012-11-26 13:18:36 följande:
    När jag pratade med barn- och familjehälsan så ville de ha lite bakgrund och sådär.
    Jag tror säkert att de kommer att fråga lite, de vet ju vad det är för information de behöver från dig i det här läget. 
    Jag tror inte alls du behöver vara nervös, de är nog vana att uppgivna/upprivna föräldrar ringer dit. Oftast så söker man ju inte hjälp förrän det verkligen är illa. 

    Min lilla kille är likadan, springer efter en, kan slita tag i en, ställa sig i vägen osv. när man försöker komma ifrån situationen. Därför är det inte längre ett alternativ. Det har hänt att jag fått hålla fast honom i famnen för att han inte ska skada mig eller sig själv. :(  
    Jag brukar försöka få honom att sitta ned bredvid mig och försöka få honom att lugna ned sig, men det går inte alltid... Då är det ingen idé att diskutera något, man bör undvika ögonkontakt och tala med lugn röst, ungefär -nu ska vi sitta här och lugna oss lite. Det tipset har jag fått från barn- och familjehälsan så det övar vi på. Det gäller att informera barnet om att man ska göra detta när ett utbrott är på gång, och prata med/fråga barnet om hur man ska göra när det får utbrott, fast prata om det vid ett lugnt tillfälle då. Om man kan börja använda detta redan när ett utbrott är på gång så kan man på så vis kanske stoppa det. Förhoppningsvis. 

    Meddela gärna hur det gått och vad de sa! 
    Jag känner så väl igen vår egen situation i det du skriver.  
    Har testat att hålla honom i famnen också för att skydda både honom och oss andra, men det är stört omöjligt. Han blir så enormt stark av sin ilska så trots att han är så liten och späd klarar jag inte av att hålla honom still, och han blir dessutom ännu mer upprörd om jag gör så.
    Har också börjat lära mig att se långt innan när ett utbrott ska ske, och ibland lyckas man ju avleda och förhindra innan det går för långt. Men den sista veckan har han varit sån mer eler mindre hela tiden. Går nån kvart emellan och sen blir han arg för ngt igen, så nu går det inte med den metoden heller :(

    Ja mitt sunda förnuft säger ju mig också  att jag inte borde vara nervös, men jag har verkligen ångest när jag ska ringa såna här samtal......därför vill jag få det ur världen nu så fort som möjligt. Hoppas få träffa ngn och prata face to face istället......   
Svar på tråden Ska ringa Bup nu, nervös men måste få hjälp....