Barnlöshet och längtan utanför behandlingarna

Jag och maken har försökt sedan augusti 2010 och har gjort en icsi och ska göra ett FET med det enda embryo som blev kvar. Jag är 27.

Jag tänker som dig, planerar för framtiden för de barn vi inte har eller kanske aldrig kommer att få.. Har bestämt mig för att sluta pausa livet bara för att det kommer ta lite längre tid för oss att bli en familj. Har pausat i över två år så nu får det vara nog, måste leva ändå och följa mina drömmar så nu har vi köpt ett litet hus på landet, måste bygga ut om vi får många barn helt plötsligt men blir det så är jag bara glad :)

Kul att du svarar!

Tänker du nånting på hur det skulle bli om det aldrig blir några barn, och man har gått och skaffat ett liv som är anpassat efter att det ska komma barn? Jag har under alla år vi försökt varit livrädd för att sätta mig i en bostad med ett "barnrum" som förblir tomt, men nu sista halvåret har jag börjat tänka om och kommit fram till att man måste våga leva som om ens drömmar skulle kunna bli sanna. Lite som du säger, man kan inte pausa livet.

Jag är tvärtom (eller som ni var innan) kanske inte kommit till den accepterande gränsen ännu... varit ofrivilligt barnlös sedan 2009, gjort ett IVF försök som blev avbrutet pga otillräcklig växt på äggblåsorna =/
Kanske att man ändrar sig med tiden..
 

Jag tänker att på något sätt får vi barn, blir det inte biologiskt så blir det adoption och blir det inte adoption så blir vi fosterföräldrar. Jag tänker planera mitt liv utifrån att vi kommer att bli föräldrar, måste ju hoppas och ha drömmar ändå :)

Hej!

Jag ser mig absolut inte som accepterande, fast jag har heller aldrig tagit för givet att man får barn. Tror det beror på att jag har adoption i släkten, tanken att alla inte kan bli gravida har alltid funnits där.

Men som sagt jag har en väldigt lång väg kvar, både IVF och adoptionsförsök, innan jag kan gå vidare utan barn! Vill inte tänka för mycket på hur det skulle vara, däremot tänker jag såklart mycket på att vi är barnlösa och vilka chanser vi har att lyckas med nästa IVF.

Jag vill också gärna planera så, fast ibland blir jag vidskeplig och tänker att man skulle minska chanserna att lyckas genom att ta ut saker i förskott, typ som det här med barnrum.

Fast sedan är det ju jättebra att ha ett barnrum om man ska adoptera, som vi bor nu tror jag inte ens att vi skulle bli godkända i Sverige. Eller kanske godkända, men ansökan skulle inte se så fin ut när man skickar iväg den. Lite sjukt det där, åh ena sidan är det surt att kunna jobba mycket, tjäna pengar och bygga upp ekonomin när alla jämnåriga jobbar deltid och har sina barn som livskvalité istället för materiella saker, samtidigt som varje stor grej, typ bra bil och bättre jobb/lön blir saker som är bra om man ska ansöka om att adoptera. Nu tror jag inte att givarländerna är så överdrivet materialistiska, men någon skillnad gör det säkert att man har en viss levnadsstandard. För bara några år sedan hade vi väldigt lite att erbjuda ett barn rent materiellt. Fast vi tyckte ju ändå att det var ok att försöka bli gravida...

En annan grej, blir man gravid så är det ju skönt om man har hunnit flytta osv, antar att allt blir lite jobbigare under graviditeten, man vill inte bära tungt kanske...

Ja, precis, jag tror också det är en fördel att ha ett boende som passar barn när man ska adoptera och som sagt är det enklare att flytta innan barn. Vi kommer flytta i början av året så vi kommer hinna fixa en del på huset innan en eventuell bebis skulle födas så det känns väl skönt på sätt och vis. Jag tycker det jobbigaste med barnlöshet är alla frågor.. "ska inte ni skaffa barn snart" "är inte ni sugna nu" allt blev värre efter vi gifte oss, då förväntar sig folk att man ska skaffa barn vilket vi också försökte men det är inte så enkelt för oss. Jag har börjat säga som det är, att vi inte kan bli gravida naturligt utan måste ha hjälp, det tystar de flesta :)