Jag har haft cancer, fråga mig vad du vill...

Vilken form av cancer? stark du är!

Synovial sarkom, mjukdelscancer i knät.

Tack, det var en jobbig period i livet, men som tur hade jag familjen som stöttade 

Vad är du mest rädd över?
Tänker du ofta på det?
Är du rädd för att få återfall?
Längtar du tills du är friskförklarad?
Lever du ditt liv som vanligt?
Vad har cancern infört för negativt i ditt liv förutom det psykiska besvären?
Har du barn?
Hur gammal är du?
Hur har du blivit bemött inom sjukvården?
Har du problem med knät nu?
Vad har förändrats sen du fick cancer och vad har förändrats sen du blev frisk och det togs bort?
När blev du diagnoserad?
Vad sa du till omgivningen, visste dina närmaste bara om det eller berättade du det öppet?
Hur berättade du till din familj, och hur reagerade dom?

Mycket frågor, men är väldigt nyfiken. Hoppas du inte tar illa upp av frågorna. Kram på dig! 

Nu har det gått så många år, men jag tänker på det ofta, så fort jag ser på min dotter, tänker jag på vad jag kunde missat.
Jag är inte rädd för missfall längre, ibörjan blev det en nojja varje gång jag blev extra trött eller sjuk.
 Jag ska fira med champagne när jag blir friskförklarad, så jag längtar! =)

Jag lever som vanligt, men måste kolla hjärtat om jag blir gravid, eftersom jag har en liten läckning vad jag har förstått. Inget som är farligt, men eftersom blodmängden ökar när man är gravid vill man hålla koll =)
Jag har problem med musklerna som är kvar i knät, kan inte springa ordentligt utan foten viker sig lite konstigt Kan få ont om jag rör mig för mycket, men försöker träna upp det =)

Jag blev dåligt bemött  början, feldiagnoserad, men hade tur att de skickade vidare mig på fler kontroller, sen har jag blivit bemött på ett bra sätt. Behandlades på Astrid Lindgrens barnsjukhus trots att jag var 17 år när jag diagnoserades 2006.

Min familj var med mig när jag fick beskedet, de tog det hårdare än jag och jag vet att min familj fortfarande mår dåligt av det året som vi åkte fram och tillbaka till sjukhuset.            
De närmaste vännerna försvann och jag hade inte många i närheten som stöttade mig tyvärr.

Jag har förändrats, jag försöker se på saker i ett annat perspektiv, jag försöker se hur jag hade det för 6 år sen och se hur jag har det nu. Hur vill jag leva?
Ibland kan jag bli som innnan, men behöver bara påminnas om cancern så ändras min syn på saker.   

Nu är jag 25 år och har en dotter på snart  4 år.  

Hoppas du fick svar på det du ville =) 

Vad var det bästa som dina anhöriga och vänner kunde göra för dig? Du skrev att många vänner försvann, har du fått nya vänner just pga cancern? Människor du träffade på sjukhuset eller så? 

Eftersom jag räknades som ung, hamnade jag på astrid lindgrens avdelning för barn som är cancersjuka och där ska en förälder vara med, eftersom det var mina föräldrar som lagade maten till mig, tog ut min kisspotta för mätning och prover varje gång jag kissat. Allt jag inte kunde göra själv gjorde mina föräldrar.  Min familj fanns där genom mina raseriutbrott pga ångesten. Då fanns när frågorna kom och när jag mådde dåligt.

Jag lärde känna en tjej på sjukhuset, men vi har nästan ingen kontakt längre, sen har jag träffat massa nya människor, men det är pga mitt mammaliv :) Jag hade "oturen" att ligga inne samtidigt som yngre barn och fick då ingen kontakt med de.