Mitt barn har ADHD och han är så liten..

Hej TS!

Jag är en mamma till en kille med svår ADHD. Det du beskriver tror jag de flesta känner och har genomlevt som har barn med NPF.

Jag trodde aldrig att jag skulle fixa vardagen till slut. Vi blev heller inte trodda när vi försökte få hjälp och då började vi att påpeka saker och ting redan innan sonen var 1 år gammal!! Den dagen då han försökte ha ihjäl våra katter och strypa sin egen lillasyster DÅ började de reagera på att något var galet och att vi behövde få hjälp. Men det tog drygt 3 år av utredningar och tester och intervjuer med oss och berörd personal innan vi till slut fick det svart på vitt.

Nu vet inte jag hur mycket information ni har fått angående detta? Har ni fått några tips och råd hur ni ska hantera saker och ting? Hur gammalt är barnet?

Det där med leksaker var jättejobbigt här med, vi fick helt enkelt plocka bort en massa grejjer och sen så hade vi lådor där grejjerna hade sin plats. Rutiner är hela våran sons liv utan det så fungerar han inte. Minimera alla intryck då det kan göra att allt blir tusen gånger värre. Var konsekvent och håll fast vid ditt ja eller nej.
Vi fick hjälp med ett bildschema till sonen och det gjorde att vi slapp tjata om allting då han bara tittade på schemat så visste han vad det var som gällde.
Med hjälp av att ta hänsyn till många faktorer så får man oftast livet att fungera även att det är otroligt jobbigt!
Idag är våran grabb snart 17 år och starkt medicinerad för att kunna fungera i vardagen, utan medicinen hade jag gett upp för länge sedan!        

Hej!
Tack för ditt svar, det värmer!

Kan börja med att han är 3 år =)

Infon vi har fått är ganska knapphändig just nu, det var bara en vecka sen vi fick veta och vi hade ju tusen frågor. Vi måste hinna landa och så men jag och sonen (ja, får väl erkänna att det är en pojke :)   ) ska på lekträning av nåt slag om någon vecka.
Och vi kommer få föräldrastöd från dem också men det är ju mellan gångerna man blir sådär vilsen..

Jag själv har ADHD så jag känner igen en hel del MEN det gör det på ett vis svårare i vissa situationer..

Jag har äntligen förstått hur svårt det är att se människan bakom diagnosen, varför de runt mig inte kan heller har svårt för det. Dock har jag kommit över det, det gjorde jag redan samma dag när jag fick tvinga mig att se allt det underbara han ändå är.

Så illa är det som tur var inte här att han försöker strypa katten osv, det är mer saker som flyger och vi som råkar illa ut då.. Han är ensambarn så inga syskon.

Jag är ju lite av ett ordningsfreak för att det ska funka för mig så var sak på sin plats men när han leker med det så ja, då kan det lika gärna åka i backen om man har tur. Han kastar ju inte medvetet och planerat, det VET jag men.. Ja, skador kan ändå uppstå.

Han kastade en grej så illa för ett tag sen att jag hade en blåtira en månad :/

Du skriver minimera intryck. Exakt HUR mycket skall man minimera det till?
Jag inser ju att tex ett lekland inte kommer gå att besöka, det blir för mkt för han.

Men affärer? Typ Liseberg nu till Jul? Besöka andra?
Nu vet jag att det är svårt att råda andra så klart och att det är olika men hur tänkte du/ni?

Han "uppför" sig oftast mycket bra när vi är ute med honom men det kommer senare när det blivit för mycket intryck har vi märkt.
Och ju färre pålagor han får nu och mindre stress osv ju bättre kanske det funkar med det viktiga, typ här hemma?

Samtidigt måste han ju också vara social.

Ja, jag är helt förvirrad. Och jag skäms för att jag skäms över hans diagnos. Det finns så många som skriker ADHD så folk nästan ser ner på det. Jag tänker inte använda det till att ursäkta honom på något vis.

När började ni medicinera och med vad?

Själv har jag testat båda sorter som finns med mycket förödande resultat.

Det sorgliga i det hela är att han fram tills för ett halvår sen inte hade hörsel så han ligger ju efter i viss utveckling och har språk som en 1-åring kanske..
Han har mycket emot sig..

Men bildschema var ett bra förslag längre fram när han är med lite mer, tack =)

Hur har ni bemötts? Hur har du/ni orkat?

Tack igen för ditt fina svar <3

Nu har jag inte så stor erfarenhet av ADHD, men väl andra funktionshinder.

För det första, sök vårdbidrag! Stor hjälp om man behöver gå ner i arbetstid.

Googla på nätet efter bilder som ni kan använda, för ALLT. Skapa en kalender där dagarna är indelade i färger, finns redan färdiga att köpa, men vet inte om man kan det som privatperson.

Måndag är grön
Tisdag blå
Onsdag vit
Torsdag ljusbrun
Fredag gul
Lördag rosa och
Söndag röd.        

Skriv ut och plasta in alla bilder och skriv ut en kalender i färg som ni kan sätta upp. Skriv även ut bilder på mormor, morfar, alla i familjen etc.  (Kontakta mig om du vill, jag har en sån kalender gjord redan till min dotter. Hon har AS). Använd häftmassa och fäst bilderna på rätt dag så att sonen vet vad som ska hända och när. Försök gå och tex handla när det är lite folk ute.       

Bra bilder att ha är tex,
sängen, för att visa när han ska lägga sig och sova och bild på vem som ska natta idag, bild på en saga tex om ni ska läsa det innan eller vad ni nu har för rutin.
duscha
städa
handla(bild på affären, fota och skriv ut )
åka till mormor/farmor (bild på resp hus tex, gärna ihop med ansiktsbild bredvid)

Finns massor man kan ha bild på kläder = att han ska klä på sig, både inne och ute kläder, olika för årstiderna. Sol, regnmoln, snö tex kan vara bra att sätta bredvid bilderna om han behöver koppla ihop vilken sorts kläder som används när.   

Allt för att underlätta vardagen. Ah just det, ett rött kryss kan vara bra att ha också OM något måste ändras en dag, så att man kan sätta det över och förklara att just det händer inte idag. Även bra att sätta över en bild med någon som slår tex, för att visa att så gör man inte.

   
                

Ang minimera intrycken, ett sätt är att tex inreda hans rum i enhetliga färger, inte så många olika, ha dold förvarig i skåp och lådor så det ser städat ut även om det är kaos i skåpen. Ha inte fö rmånga leksaker framme samtidigt, ha dem på lut i förrådet och byt ut efter ett tag om du tror att det behövs. Lugna färger är tex blått och grönt, googla på robygge, de kanske har mer tips på rofyllt eftersom det är en antroposofisk butik och antroposofer använder ofta färger för att skapa rätt stämning.

Har hört sägas att de har olika färger i olika rum på Vidarkliniken och att patienterna får ett rum i den färg de behöver, men vet inte om det är så.

  

Vårdbidraget kvittar, är själv sjukskriven men bra att tänka på i framtiden, tack för tipset =)

Vilka bra förslag!

Först tänkte jag att nej, det funkar inte med han för han förstår inte men ah! Han har ju inte heller fått en chans att förstå!

Tack! Ska genast börja klura på vad vi behöver. Och jag har en laminator eftersom jag tidigt började göra egna pekböcker till honom =)

Tusen tack <3

Varsågod, jag hoppas det fungerar. Testa även lugn musik som bakgrundsskval om han har svårt att koncentrera sig när det är ljud omkring sig, eller hörselkåpor, hörlurar om han själv vill lyssna på något.

Ok va bra att ni kommer få föräldrastöd i detta! När du känner dig vilsen, finns det någon typ av bupakuten eller liknande där du bor som du skulle kunna vända dig till med dina frågor?

Vet hur otroligt svårt det är att se människan bakom diagnosen, jag har än idag svårt med det när det gäller våran son kan jag säga. Oftast hamnar man i någon ond spiral där man ser det negativa kan jag känna medan man egentligen borde fokusera på allt som är bra istället!!

Många gånger handlar det om att våra barn inte kan detta med att "tänka efter före" och vi fick genom bup lära oss att försöka få honom att tänka efter före. När det hände grejjer så skulle vi sätta oss ner med sonen och ställa motfrågor så att han själv skulle få försöka svara på varför det blev som det blev.

Att minimera intryck måste ni själva testa er fram. För våran del så hade han inga tavlor på väggarna t ex och så lite grejer i rummet som möjligt. Jag slutade ta med honom till affären för det blev sån otrolig påfrestning både för honom och för oss så en av oss föräldrar var alltid hemma när den andra handlade. Skulle vi göra någonting som avvek från rutinen t ex åka till ett lekland eller åka till tandläkaren osv så fick vi förbereda honom i minst två veckor innan och vi pratade om det dagligen så när den dagen kom och vi skulle göra något så kunde han hantera det bättre.
En sak som var jätteviktig för honom var att hålla fast vid det man sagt blev det en ändring så blev det totalkaos för honom så var en utflykt t ex planerad så var man verkligen tvungen att hålla fast vid det. 

Oftast skötte sig sonen borta men när man sedan var på hemmaplan så kom utbrotten. Det är oftast där de känner sig trygga som de kan visa sin frustration, de vet att de är älskade trots sina aggressioner.

Att vara social är en träning för deras del, våran son drar sig undan när det kommer folk hit och vi låter honom vara. När han känner att han vill umgås så kommer han själv.

Du ska inte alls skämmas, ADHD är en del av din sons problematik och inget alls att skämmas för. Nu får ni ju en föklaring till varför läget är som det är och kan arbeta utifrån det.
Helt klart så ska inte diagnosen ursäkta honom MEN det får ju en förklaring till problematiken och att man i detta läge måste agera lite annorlunda än om det varit ett barn utan diagnos

Läkaren ville börja medicinera sonen vid 6 års ålder men då sa vi nej till det. Vi ville försöka klara det utan mediciner så länge som det bara var möjligt men ett år senare hade hans utåtagerade tagit en sån vändning så jag orkade inte längre och mannen min hade tappat fotfästet och orkade inte med detta längre han heller. Jag ringde läkaren och han blev insatt på Concerta vid 7 års ålder och har sedan dess ätit concerta förutom ett kort avbrott när han hade så mycket biverkningar av den och fick testa strattera istället. Stratteran hade ingen effekt på sonen och han fick återgå till Concerta som nu funkade jättebra och har fungerat sedan dess, vilket snart är 10 år.
Jag är så tacksam för denna medicin för utan den så hade vrken jag eller hans pappa fixat detta!!

Vi har blivit otroligt illa bemötta, släkt och vänner som menar på att det inte är något fel på honom för han sköter sig när dem ser på, skolan som vägrade ta tag i problematiken vilket har gjort att han haft de sämsta förutsättningarna ett barn kan få i skolan, mobbing på hög nivå och krav som ställts både högt och lågt som han inte klarat av.
Jag kan säga att jag vet faktiskt inte hur vi har orkat men utan medicinen så hade vi defenitivt gett upp för länge sedan!  Jag har gett mig fan på att jag ska fixa det och det har varit min drivkraft när alla andra har svikit honom gång på gång. Men visst har det varit och är tufft det kommer vi aldrig ifrån. 
Men hur tufft det än var och är så skulle jag aldrig vilja byta  bort det för det har verkligen stärkt en och man har idag skinn på näsan!!

Idag har vi en snart 17-årig grabb som kommit så pass långt att han är ganska självständig och han är envis, glad med glimten i ögat, går ett gymnasieförberedande program och förhoppningsvis kommer han att en dag mogna och hitta sina egna sätt att fixa sin situation och förhoppningsvis hitta "verktyg" som gör att han kommer skaffa den framtid som han så väl förtjänar!

Hoppas jag kunnat och kan hjälpa till med att berätta vad som fungerat för oss  
         

Jag känner igen mycket från min son.
Jag ville utreda  min man sade nej.Då var han kanske 2-3 år.
Jag satt på dagisgolvet och grät för att jag inte visste vad jag skulle göra och kände skuld.
Men det löste sig med väldigt mycket ordning ,reda och struktur.
Att se vad som fungerade eller inte,byta dagis,osv när det inte fungerade.Att hitta kompisar som det fungerade med och vara aktiv som förälder.Att se ,förstå,förebygga och våga.
Det gick bra och han är vuxen,outredd,högavlönad osv.Har blivit erbjuden utredning men tackat nej han är nöjd med sitt liv.Han gillar sin hyperaktivitet och att leva i 200 konstant.Sen att någon dator åkt in i väggen på jobbet osv. är lite små missöden.
Hans hem är svart och vitt inte några saker eller mönster som stör.Sina utbrott lärde han sig styra innan han började skolan men är lika hyperaktiv som för 30 år sedan.Han använder det till positiva saker oftast ,jag ser att det inte kan hålla 30 år till  men vi får se.
AD/HD har positiva sidor man skall inte glömma det ,man har ork,energi osv.man ser okonventionella lösningar,och det kan lika gärna vara vara ett recept på framgång som undergång.
Jag är utredd och har AD/HD men hade inte klarat det jag gjort utan.
Jag hade gärna varit odiagnostiserad när jag ser på saken i efterhand ,men gjort är gjort.
Tro på dig själv som förälder så har ditt barn stora möjligheter oavsett diagnos. 

Oj, ja det var en framgångssaga.

Visst ADHD har positiva sidor men inte för alla.

Jag själv klarar att ha koncentration i ca en halvtimme sen dalar det. Visst energi får man ibland men det är som ett självmordståg, det skapar förödelse runt jämt.

Ork vet jag inte vad du menar med, är jag ute och gör något måste jag vila en dag efter.

Jag vet hur det kan gå om man inte får hjälp. Därför är jag helt fokuserad på att mitt barn ska få det bättre.

Har läst på som fasen sen jag sist skrev och det känns nu lite lättare. Vi begränsar saker vi ska göra för att det inte ska falla samman hemma. Och ännu mer hårda på rutinerna har vi blivit.
Vi har mao lyssnat mer på vårt barn än på hur alla säger man ska göra, ni vet de där som har normala barn utan någon diagnos.

Jag tror att med en trygg barndom har man större chans att lyckas. Jag fick inte den chansen då. Men kmpar på nu med att komma igen det jag förstört i över 30 års tid =)

Med ork menar jag att jag är tillräckligt hyperaktiv för att vara igång flera dygn i sträck om jag hyperfocuserar på något .
Jag har inte känt något större behov av att vila någonsin däremot tvärtom ,för lite aktivitet gör mig uttråkad. 
Att arbeta 24 timmars pass var aldrig något problem.
Äta kan man göra om och när man har tid.
Sen givetvis saknar man bromsar och stopp ramlar man ihop av utmattning till slut men då har man hunnit med mycket.
Det att lyssna på sitt barn och känna in vad som fungerar istället för att lyssna på andra är vettigt för ingen annan kan veta hur ens eget barn och man själv fungerar.
Och har man ett antal barn inser man att det som är rätt och fungerar för ett barn gör inte det  för ett annat.
Alla är totalt olika även om dom är syskon.
Ett barn behöver man bromsa ett annat behöver påputtning osv.