Forum Inaktiva: Barnspelexperten - Fråga experten
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Spelmissbruk hos barn

    Mån 3 dec 2012 11:05 Läst 10196 gånger Totalt 2 svar
    Anonym (Mamma­n)
    Visa endast
    Mån 3 dec 2012 11:05

    Hej

    Min son har ju alltid spelat spel men med tiden har spelandet och han förändrats, om det beror på fler speltimmar eller tonårskris har jag själv svårt att avgöra. Det jag dock vet är att han prioriterar spel framför allt. Det han gör när han inte spelar gör han för att få sätta sig och spela igen, det är bara pauser där han måste anstränga sig att inte tänka på spelet hela tiden. Jag känner honom och hur han fungerar och de känslor han visar sitter liksom utanpå, som kräver 100 % fokus av honom för att kunna visa oss i familjen en gnutta respekt. Dagligen är han otrevlig, sur, sur, sur. Han är sur, otrevlig och otroligt nonchalant mot hans lillebror, 6 år. Han har en attityd som idiotförklarar oss andra i familjen dagligen.


    Min son har slutat att ha några fritidsaktiviteter, han tycker inget är roligt absolut ingenting. Han träffar inte kompisar, inte ens lanar. Han sitter bara där och spelar. Jag uppskattar hans speltid till runt 35-40 h i veckan. Skolan klarar han bra… pga av att jag tjatar hela tiden, men det tycker jag e ett mindre problem. Dock ljuger han mycket om läxor och det tycker jag är svårare då han faktiskt är snart 14 år och måste börja ta lite ansvar… bara lite…! Som att ta ut sin hund på promenad när han kommer hem från skolan. Ganska ofta märker vi att han ljugit om att han varit ute med honom, då han kissat på golvet.


    Han umgås inte med någon kompis hemma men i skolan har han ett gäng kompisar, och det är ungdomar som är lika honom med samma intresse. Hans mentor förklarar min son som en ledare i klassen. Jag kan förstå det då han är väldigt smart och är väldigt snabbtänkt och har en lite av ironihumor som på något sätt verkar förvuxet. Men han är rolig, det håller jag med om! Tror han är snäll mot dom som han tycker är coola.


    Jag vet inte vad jag ska göra. Det jobbigaste för min del är hans humör, att han är så himla otrevlig. I min värld är det en konsekvens av att han spelar så mycket och inte tycker att något annat är kul… Ja, detta håller på att driva mig till vansinne.


    Nu kanske det låter som om jag inte ser till att han slutar spela på dagarna…. Det gör jag och i dom pauserna så tänker han på vad han ska göra för att få spela igen… Det kommer frågor som – Hur länge måste jag göra något annat? – Får jag inte spela något mer idag? Jag har pratat med honom om både beroenden, vikten att göra andra saker också… Inget händer utan han bara säger att det finns inget som han kan tänka sig att göra. Han kommer ofta och ställer sig framför mig och bara stirrar länge och så vet jag att frågan kommer… När får jag spela igen?


    Vi har pratat med honom omatt han och pappan ska åka och testa på en sport i självförsvar som sonen har sysslat med innan och varit himla bra på… men nej inget vill han göra.


    Vad göra? Dra ur sladden? Tanken har slagit mig men samtidigt vill jag visa honom respekt att göra klart det han håller på med, på samma sätt som jag önskar att han gör mot mig när jag sitter upptagen med något. Jag tror på att visa genom handling men det känns ju så lönlöst när respekten jag visar bara blir utnyttjad.  Ska jag ställa undan datorn?  För någon vecka sedan bar jag ner den till vår matsal så att han kanske skulle se oss i ögonvrån och se att vi skrattade etc och själv vilja komma och vara delaktig. När jag visade honom att jag burit ner den, blev han helt galen och började gråta. Dock kan ju det vara en reaktion på att han tyckte att vi varit inne och "rotat" i hans privata tillhörigheter vilket jag kan förstå… Men det hade inte funkat och fråga honom om han kunde tänka sig att sitta här nere. Jag ansåg att det var bättre att jag tog det beslutet då jag iaf inte hade fått med honom på tåget. Nu sitter han iaf där nere vis oss men han spelar inte mindre, utan sitter med lurar helt inne i hans värld. Utan en gnutta skillnad.


     


     


    Jag kan å ena sidan vara väldigt "korrekt", eller kravställare om man så vill, men å andra sidan skämmer jag bort dom mycket. Jag väljer mina krig. Just nu tycker jag att jag har helt andra problem med Love än att jag skulle neka honom till att ta med sig en gurka för att äta när han läser innan han ska somna, som ett exempel.


     


    De får mycket av vår tid, de får saker de önskar sig, vi åker på semester 2-3 ggr per år. Vi har ett socialt nätverk. Vi har båda roliga jobb som vi uppskattar. Vi skämtar mycket hemma men är också såklart allvarliga. Vi tycker det är viktigt att visa att det inte är farligt att vara som man vill i hemmets vrå. Men allt handlar om att stärka varandra inte stjälpa och det är det vår son gör mot alla oss just nu.

    Tips och erfarenheter från er emottages tacksamt!

     

  • Barnsp­elexpe­rten
    Visa endast
    Ons 5 dec 2012 07:56 #1

    Hej,
     
    Först och främst vill jag säga att det låter som om du hanterar och tänker kring detta på ett väldigt resonligt och vettigt sätt, trots att situationen är så svår. Att du försöker lära din son om respekt och att det i ert hem verkar finnas utrymme för att få vara sig själv tror jag också är väldigt bra och jag hoppas verkligen att din son i sinom tid lär sig att uppskatta detta.
    Här kommer ett väldigt långt svar:

    Tyvärr är jag inte expert på just barn och ungdomspsykologi och i ärlighetens namn tror jag att ni möjligen skulle behöva råd eller hjälp av någon med sådana kunskaper, men jag ska ändå dela med mig av mitt resonemang. Ville dock påpeka detta då mitt utlåtande främst kommer ur personliga erfarenheter.
    Jag tror att ett spelberoende som detta hos unga människor kommer till följd av ett antal olika saker. Vissa har givetvis lättare att falla in i ett beroende än andra, men jag tror att det ska något extra till för att fastna hårt.
    I din sons fall gissar jag att det möjligen kan ha med en tonårskris att göra. Som många av oss minns kan tonåren vara en väldigt förvirrande och frustrerande tid med alla förändringar och kanske framförallt nya krav från omvärlden. Så som du beskriver din son låter han väldigt intelligent och det är möjligt att det bidrar till ett väldigt högt underhållningsvärde när han spelar. Det kanske till och med kan vara så att övriga aktiviteter får honom att känna sig understimulerad i jämförelse. Denna stimulans och form av självbejakande kan vara ett sätt för honom att få känna sig trygg och i kontroll mitt i all förändring som sker när han kliver in i tonåren.
    Jag tror också att en möjlig anledning till det hemska humöret och trotset skulle kunna vara att han känner sig alienerad från övriga familjen, även om det är frivilligt och självförvållat. Spelar han i 35-40 timmar i veckan är det ju en extremt stor del av hans liv som ni inte tar del av eller kan engagera er i överhuvudtaget. Ni "förstår" inte den delen av hans liv, en del som uppenbarligen är väldigt viktig för honom, och jag tror att respektlösheten skulle kunna vara nån sorts rättighet han tar sig på grund av det. På så sätt stämmer det ju som du säger att det är en konsekvens av att han spelar så mycket.
     
    Jag tror att jag möjligen kunde givit dig ett mer hjälpsamt svar om jag visste vilket spel det är han spelar då jag tror att man beroende på det kan hantera situationen lite olika. Vissa spel lockar med socialt umgänge, kreativa och gemensamma upplevelser och ett avancerat lagspel som knyter djupa band mellan spelarna. Andra spel lockar med nästan ändlösa möjligheter att skapa, bygga och utforska, ofta även här i en social miljö. Vissa spel är mer tävlingsinriktade med en stenhård konkurrenskultur där man, om man är duktig, snabbt kan få väldigt hög status i ett massivt community med flera miljoner spelare. Är man tillräckligt duktig finns chansen att bli proffsspelare, delta i olika ligor och bli sponsrad i tävlingar och på mässor. De sistnämnda spelen har en snabbare vinst/förlustcykel och spelas i korta, intensiva matcher och om man drömmer om att bli proffs skulle jag gissa att de är svårare att slita sig ifrån av dessa anledningar.

    Så vad gör man då? Inget av ovanstående är ju någon som helst ursäkt till att försumma sin familj och sina ansvar.
    Som jag ser det finns det ett par olika sätt att hantera situationen på. Vissa mer obehagliga än andra, för samtliga inblandade. Huvudsakligen kan ni antingen försöka nå någon slags kompromiss med honom, eller så kan ni drastiskt börja begränsa hans spelande. Vad man än väljer finns det både för och nackdelar att ta hänsyn till.

    Först och främst skulle jag dock vilja påpeka att kommunikationen är viktigast av allt. Oavsett vad du/ni i slutändan väljer att göra tror jag att det vore bra om ni tog er son åt sidan, förklarade för honom hur ni känner och tänker kring situationen, gav honom tid att känna efter och svara på hur han själv känner och tänker, samt förklarade vad ni planerar att göra åt det hela. Det bästa vore om han fick känna sig delaktig i beslutet.

    Ett tips är att skapa någon form av kontrakt som både ni föräldrar och han själv ska skriva under. Kontraktet bör innehålla en beskrivning av dess syfte och olika åtaganden som ni alla lovar att hålla er till och vilka konsekvenserna är av att bryta mot kontraktet. Exakt vilka dessa åtaganden och konsekvenser blir bör ni komma fram till tillsammans. Helst ska de väl vara lika många åtaganden per person. Kontraktet behöver inte nödvändigtvis handla om just spelandet, utan kan ta upp sådant som att gå ut med hund, uppnå vissa mål i skolan eller bättra på sin attityd. Låter man bli att sätta upp för många regler kring spelandet kanske han inte känner ett lika stort hot och möjligen mer benägen att samarbeta.
    Fördelarna med detta är att samtliga tar ansvar tillsammans. Man slipper ta beslut på stående fot, och så fort det blir något bråk är det enkelt att hänvisa till kontraktet.
    Nackdelen är att det inte finns några garantier för att han kommer spendera mer tid med er ändå, om man t.ex kommit överens om att han ska göra sina sysslor och sedan själv får bestämma vad han ska spendera resten av sin tid på.

    Väljer ni att drastiskt börja begränsa hans spelande kan ni göra detta genom att använda er av s.k Parental Control inuti spelen. Detta låser spelen så att han inte kan komma åt dem vid vissa tider eller utan ert godkännande. Ta reda på vilka spel han spelar och googla på om de har stöd för denna funktion.
    Ett annat tips är också att helt enkelt flytta in datorn på ert egna rum. Då förhindrar ni honom att exempelvis sitta uppe om nätterna och spela.
    Man kan också kvitta speltimmar mot andra aktiviteter. Har han ägnat sig åt något i si eller så lång tid kan han senare få spendera motsvarande tid vid datorn.
    Fördelen med dessa förslag är att man effektivt skärmar av honom från spelandet och får en chans att på allvar kommunicera med honom.
    Nackdelarna är att mycket av detta inte följer den linje av respekt och kommunikation som ni följt tidigare och att det skulle kunna alienera honom ifrån er ännu mer. Man skärmar även av honom från eventuella vänner online.

    Det bästa vore kanske någon form av kombination av ovanstående tips, där de senare skulle kunna vara en konsekvens av att bryta mot kontraktet.

    Jag skulle återigen vilja understryka att det nog skulle vara bra att få fler tips och råd från en barn och ungdomspsykolog eller någon form av terapeut. Kanske mest för att få ett hum om vad för slags kring liggande faktorer utöver spelandet skulle kunna vara orsak till hans beteende (om det nu finns några fler orsaker), eller vilka reaktioner man kan förvänta sig av honom vid olika åtgärder.

    Jag hoppas verkligen att ni finner en lösning på er situation och även att jag bidragit med något.
    Lycka till!

    /Pernilla

  • Anonym (Mamma­n) Trådstartaren
    Visa endast
    Ons 19 dec 2012 14:17 #2

    Hej Pernilla,

    Stort tack för ditt svar!
    Vi prövade göra som du sa ang speltid kontra göra ngt annat och det funkade jättebra!

    Har inte möjlighet att skriva något långt svar men är väldigt tacksam för ditt och det var det viktigaste för mig att komma tillbaka med ett stort tack!

    Cilla         

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll