skaffa barn eller inte?

Jag kan personligen säga att, absolut de är tuft, de är jobbigt vissa stunder och man är trött till och från. MEN de är värt de. Jag kan gång på gång fråga mig själv "vad gjorde jag innan jag fick barn" Livet får en annan mening och kärleken går inte att beskriva.

Du är äldre än jag och du har uppenbarligen levt livet mer än vad jag hann göra. Men de är ingenting jag ångrar. För mig är livet barn och all den kärlen man får går inte att beskriva. Högtider, allt får en annan innebörd. 

Absolut, du får uppoffta myckert av din tid. Men då uppskattar man saker på ett annat vis. Barn är olika men vi fick ett "enkelt" barn som sovit hela nätterna från 4 månaders ålder och är som sagt väldigt enkel att ha att göra med. Nu är hon två år och nu är jag gravid igen, halvvägs.

När du får barn, de är då livet börjar.        

De låter hemskt att säga, men du är så pass "gammal" att chanserna minskar för barn dag för dag. Så bestämd dig ganska fort. Klockan tickar.

Känner igen mycket av din vånda. Jag har aldrig känt någon självklar längtan efter barn. Av olika skäl blev det aldrig barn innan jag hunnit passera 40 och beslutet och graviditeten var förknippat med mycket tvivel och blandade känslor.

Visst är det en enorm omställning. Har just nu ganska lite egen tid och intressen ligger på is. Men när man märker hur fort ett barm växer inser man också att det är en relativt sett pytteliten del av livet som ser ut som det gör nu. Fortare än man tror kommer man nog att ha sin tid tillbaka och sakna när den lille mest av allt ville vara med mamma :).Tycker att det underlättar om man ger sig lov att känna att man saknar vissa delar av det "gamla" livet och om man samarbetar med sin partner.

Detta är mina upplevelser. Det går naturligtvis aldrig att säga vad någon annan bör göra. Jag tror mitt liv hade kunnat vara bra utan barn - mindre slitningar i äktenskapet, mer tid till vänner och intressen, lättare att resa hur och när man vill - men då hade jag missat att få uppleva mitt barn som är den mest underbara person jag mött!

Hoppas du landar i ett beslut som känns bra! Och att du hittar en psykolog som lyssnar och inte säger åt dig vad du ska göra...

En sak till...ångrar nu att jag väntade så länge då ett barn ger en stark längtan efter fler (i alla fall för mig) och det är inte så lätt när man blir äldre. Så om du väljer barn är mitt tips att göra det snart så det finns tid för syskon om du vill det!        

Jag instämmer med förgående talare. Det är jättejobbigt ibland med helt klart värt det. När ditt liv känns som mörkast så kommer en liten parvel och kryper upp i din famn och säger "mamma jag älskar dig", det finns inget som slår det. Eller när ditt barn lär sig nya saker, även om i princip alla barn lär sig det så är det speciellt när just ditt barn gör det. Begreppet "mina barn andras ungar" stämmer verkligen många gånger. Vill din sambo gärna ha barn så involvera honom så mycket du bara kan. Ta det hela dag för dag om du tex inte orkar med att amma (man bli väldigt bunden av det) så ge flaska så kan din man hjälpa till mycket mer. Jag vet inte hur många barn du tänker dig. Jag har själv två barn med 2 års mellanrum och det är INTENSIVT så en tanke där kan vara att bara skaffa ett barn. Jag tycker generellt att barn ska ha syskon men om ditt val står mellan ett barn eller inget alls så tycker jag definitivt att du ska skaffa ett. Under småbarnstiden får man ge upp mycket JA men det är en sådan kort tid av ditt liv (i synnerhet om du bara skaffar ett barn)plus att har du en engagerad man/pappa till barnet så får du helt enkelt se till att han finns där lika mycket som du. Bestäm redan innan att han tex ska vara pappaledig. Du verkar ju vara införstådd med att det inte är "en dans på rosor" alla gånger så förvänta dig inte det heller. Allt beror ju mycket på vad du får för typ av barn också men som sagt de växer snabbt upp och tänkt vad ensamt det kommer att bli i framtiden när du och din sambo blir äldre. Att ha barn i sitt liv gör det så mycket rikare och man kan inte förställa sig innan man får barn hur mycket man kan älska någon/något men sen kan man tycka väldigt illa om dem också (det ska jag inte sticka under stolen med). Men det du tycker illa om är beteendet inte barnet i sig. Jag vet inte om detta hjälper dig men jag tycker att ni ska satsa!

Tack för era svar och att ni delar med er av era upplevelser och känslor. Just nu önskar jag mest att jag antingen var 20 år gammal och inte behövde fundera eller var man så jag åtminstone slapp graviditet/förlossning/amning osv. Men nu är det ju inte så, så jag får helt enkelt tänka vidare och fatta ett beslut snart!

Jag känner så väl igen mig i dig, ts. Jag är i ungefär samma ålder och har alltid känt att småbarn inte är något för mig eftersom jag behöver mycket ensamhet och lugn och ro och har vissa psykiska problem som troligen skulle göra föräldraskap extra påfrestande. Graviditet och förlossning är jag också jätterädd för. Jag har ändå funderat på att skaffa barn eftersom jag är rädd för att ångra mig senare och orolig för att jag ska känna mig ensam när jag blir äldre och alla andra har större barn. Min psykiater har dock sagt att det inte är tillräckligt bra skäl för att skaffa barn och menar att det är bättre att jag avstår om jag som nu mest känner rädsla och olust inför att bli mamma. Det är dock svårt för mig att helt släppa tanken eftersom jag skulle tycka att det var trevligt med ett vuxet barn så småningom. Jag önskar att jag kunde ge dig ett bra råd men kan bara säga att du inte är ensam. 

Jag tycker det blir mycket vad man gör det till, att vara förälder. Både jag och min man har med lite pusslande fortsatt med våra intressen. Jag är inte själv uppoffrande, vi delar lika. Jag känner mig inte hämmad av att ha barn. Mina ungar är härligt självsäkra och härliga trots att deras föräldrar inte offrat varenda sekund av sitt liv till dem.