Ni som inte håller ögonkontakt - Varför ?

Tror det delvis går tillbaka på hur man var när man man var yngre, var själv blyg och då är det lättare att  prata utan att samtidigt stirra på någon. Sedan hänger det med när man blir äldre.       

Jag tror det handlar om osäkerhet inom en själv om man inte kan möta någon annan. När jag mådde dåligt så kunde jag knappt hålla ögonkontakten i en sekund.. blev att ja kolla ner, möte snabbt och svävade bortåt. Jag kände mig inge bra, ful och inte värdig. Kändes som att personen skulle se allt det där i mig om jag tillät dom kolla för länge.

Så bli inte osäker när någon gör så, tänk att det kanske är något dom jobbar med. Å  behöver inte alltid va exakt som min situation men jag kan svära för d mesta handlar d om osäkerhet.

Saken är att jag också har haft det just såhär ... var asblyg som barn och har t.o.m social fobi - men ändå tycker jag det är hemskt viktigt att ha ögonkontakt när man pratar med någon, så därför tränade jag upp min förmåga och är nu väldigt bra på att ha ögonkontakt. 

Håller med om att blyghet kan vara orsaken - men tycker absolut det är värt att träna bort ... 

Jag känner mig typ ignorerad/konstig på något sätt när den jag pratar med inte kan titta på mig ://     

Personligen gör jag det ofta för att jag är lite blyg eller nervös. Sen har det nog också blivit en dålig vana som jag försöker bli av med, eftersom att många kan finna det är lite irriterande eller respektlöst. För mig handlar det mycket om att jag inte tycker om att känna mig "iakttagen", så jag har svårt att hålla ögonkontakt för att det då blir så påtagligt att personen ser och lyssnar på mig, och sen lite rädsla för att se personens reaktion på det man säger eller så. Det är lite löjliga saker som hänger kvar från när jag var liten bara. :)

Tack så mycket för ditt svar - och vad tråkigt att du kände dig ful och ovärdig  det tror jag absolut inte du är!

När jag själv tittar på någon, asså vem som helst, så tänker jag aldrig på deras utseende eller hur jag ser på dom som personer, utan jag koncentrerar mig ENDAST på konversationen vi har och frågorna jag vill ha svar på.
Jag tycker dock lite synd om personerna jag beskrev i min trådstart - för jag önskar jag kunde visa för dom att jag INTE ALLS granskar dom på något sätt ... oavsett om dom enligt dom själva har några fysiska "defekter". Jag tänker alltid positivt om alla jag träffar från start och jag önskar som sagt andra kunde förstå att jag inte är "farlig".

Jag själv undvek blickar förut - som jag skrev ovan, och det var också för att jag var rädd att människor skulle granska mig och se mina "fel" ... om jag inte SÅG att de granskade mig, eller vände bort ansiktet - så "skyddade" jag mig själv från dom, vilket kändes bra i stunden. Jag förstod dock sen att jag inte kunde fortsätta hålla på sådär - för det går inte att alltid vara asrädd för att bli granskad, jag mådde dåligt av det - plus att jag kände mig jävligt socialfobisk av beteendet, och jag ville vara FRISK. Så nu är jag väldigt bra på att hålla ögonkontakt.      

Folk är blyga ibland. Jag hatar att hålla ögonkontakt med människor. Det känns skumt. Om jag känner personen väl är det annorlunda men annars brukar jag titta bort eller nåt.

Jag tycker det är jobbigt att ha ögonkontakt med personer jag inte känner. Har en förmåga att titta både lite här och lite där när jag pratar med dem. Försöker titta då och då i ögonen också så att de inte ska tro att jag är en galen yxmördare.
Det har ingenting med personerna ifråga att göra, utan det har med mig själv att göra.
Jag känner mig osäker på något vis, ungefär som att man är under granskning. Jag är dock en väldigt social person och har lätt att få kontakt med människor.
Möter jag nya personer i min yrkesroll har jag lättare att ha ögonkontakt, för då är jag inte "jag" utan jag är min yrkesroll. 

Jag tycker det är grymt bra av dig att försöka bryta vanan!! För det är som du säger - när den man pratar med inte kan kolla på en, så känner man sig ibland ignorerad eller ej respekterad ... ej värdig deras ögonkontakt typ, vilket iallafall är väldigt negativt för mig. Jag känner mig rätt dålig själv när nån gör så mot mig - för jag anstränger ju mig väldigt mycket själv för att hålla ögonkontakt med DOM! 

Jag håller med dig om det där med att man är lite rädd att se personens reaktion på det man säger - det känner jag alltid TROTS att jag håller ögonkontakt, men det är för att jag ibland berättar saker som upplevs som "konstiga" för människor ... Typ att jag gillar att kolla på bilder på störda sjukdomar och lik  så jag är "beredd" på den konstiga blicken så att säga, och tar den inte personligt. 

Dock tycker jag det är asjobbigt när människor tittar konstigt på en när man säger ngt som inte alls är "konstigt" ... det retar mig en hel del, men håller fortfarande ögonkontakten för jag tycker det är så viktigt. 

Rule of thumb för mig: JAG ska inte vika undan blicken av rädsla för dom - DOM ska vika undan blicken av "rädsla" för mig.         

Formulerade mig otydligt ovan *
Jag föredrar att andra är de som bryter ögonkontakten, när ögonkontakt redan hålls alltså, än att JAG ska vika undan min ögonkontakt av rädsla för personen.  

Jag klarar inte av att stirra i personers ögon och det har absolut inget med osäkerhet eller blyghet att göra. Jag är den mest oblyga personen du kan träffa för hör till mitt yrke. Men ändå har jag det svårt att hålla ögonkontakt med alla, till och med min flickvän. Jag har alltid varit sån och det kommer automatiskt, om jag tvingar mig själv att titta i någons ögon ändå känns det lite awkward för mig.
Hoppas det hjälper!