Har du varit otrogen och överlevt ångesten?

Jag kom aldrig över det.. Slutade med att jag lämnade förhållandet.. Visste att jag var tvungen att antingen berätta, eller göra slut.. För det kändes så fel att inte ge min partner möjlighet att välja om hen ville ha mig eler inte efter det jag gjorde.. så jag gjorde det valet för att slippa berätta.. Tänker på hen än idag, 4 år senare.. Men är nu lyckligt gift o har barn med den jag var otrogen med..

Hur länge gick du runt och mådde dåligt innan du lämnade då? Och hade du känslor för den du var otrogen med när du lämnade? Visste din nuvarande partner att du hade en respektive när du var otrogen?

Jag har tyvärr vart otrogen x antal gånger.. Och haft dåligt samvete men sedan insett att det finns ju skäl till varför jag gör om det..
Jag har inte dåligt samvete längre..
Och är fortfarande ihop med killen som vet vad jag gjort och han har även förlåtit till viss del..

Har du fått någon hjälp med att sluta?

I 2 månader drygt.. Jag fick snabbt känslor för den jag var otrogen med, och hen kände till mitt förhållande.. Det var hen som pushade migcatt antingen berätta eller lämna.. Hen försökte sätta sig själv utanför allt o bolla med mig.. Det var svårt att ha känslor för någon o samtidigt ha svårt att lämna det andra förhållandet.. När vi inledde en relation sen så var jag rädd att hen skulle ha svårt att lita på mig. Jag hade ju vart otrogen förut liksom.. Men det har aldrig funnits såna tendenser.. Vi har ett toppenförhållande..

Jag har varit på bägge sidor av otrohet. Har en gång i tiden varit otrogen och burit på den ångest det medförde då. Kan nog inte säga annat än att tiden gjorde det lättare och lättare. Jag och min partner kom, av andra orsaker, närmare varandra en tid efteråt. Kärleken blev starkare och förståelsen för varandra likaså. I mitt fall insåg jag då att jag gjorde henne bäst i att inte berätta, detta gjorde mig starkare och det kändes ännu lättare att bära.
En lång tid senare frågade hon dock mig, av ren nyfikenhet, om jag varit med någon annan. Vid det tillfället var vi väldigt trygga i vårt förhållande, så jag valde att berätta det då. Inte för att jag kände något direkt behov av det, utan för att jag förstod att hon kunde ta det då. Vilket hon också kunde. Tyvärr bröt vi dock upp några år senare av andra skäl.

Om du dock inte orkar bära sveket/lögnen/misstaget. Så säger mina livserfarenheter att du inte ska lämna ditt förhållande, och din partner ovetande pga din otrohet. Enbart om du känner att du inte älskar din partner längre och vill bryta upp av den anledningen. Men annars är det upp till din partner att göra det valet. Kan och vill han/hon leva med dig trots otroheten, är upp till din partner att avgöra.  

Hur långt hade förhållandet varat när du var otrogen? Var det en stor otrohet, dvs typ en affär, bara ett one night stand el bara en kyss? Hur kände din partner inför att lögnen hade varat så länge? Hur lång tid tog det innan det kom fram? Otroligt frågvis, jag vet...

Vi hade varit tillsammans ca 2 år då jag var otrogen. Ett sk. one night stand med fullt genomfört samlag. När jag berättade var hon glad att jag kunde vara ärlig, men var tacksam att jag inte sagt något tidigare. Hon var osäker på om hon skulle kunnat hantera det vid ett annat tillfälle. Det dröjde ca 2 år innan jag berättade.

Det är helt okej att fråga.  

Ett ONS och skedde en gång, känner personen det hände med och min sambo känner också denne. Givetvis har jag haft dåligt samvete och ånger, men samtidigt fick det mig att "vakna upp" eller hur man nu bäst skall försöka beskriva det.

Det bleknar med tiden, man slutar tänka på det som ett nytt minne och det börjar tillhöra det förflutna. Detta trotts att vi umgås alla tre ibland känns det idag som om det inte har hänt annat än i dröm. i mitt fall var det en engångsföretelse när förhållandet var dåligt och jag kände mig åtsidosatt av min sambo. Jag insåg bara helt enkelt inte innan snedsteget att det var hos mig problemet och bollen låg hos, efteråt insåg jag detta och då jag älskar min sambo tog jag tag i det och nu är vi lyckligare än någonsin.

Berätta kommer jag kanske aldrig göra, som det känns nu kommer jag inte att göra det. Möjligen om han skulle fråga mig och han är mogen för att höra det ärliga svaret.

Visst finns risken att vår gemensamma vän skulle berätta, den är dock låg. Han har inget intresse av att såra sin vän och har inget intresse utav ett kärleksförhållande med mig och jag inte med honom. Har nu gått 8 månader sedan snedsteget skedde.

Jag har haft en flört med en vän efter det uppdagades att min man varit otrogen, han berättade själv.

Min flört gick så långt att det blev en avsugning men jag bröt innan sex, flörtar än och det kan bli sex nån dag det tror jag.

Dåligt samvete har jag inte, min man vet inget. Han mår dåligt över sin otrohet och jag älskar honom. Min otrohet skedde inte som hämnd som många tror men jag känner och vet att jag innan han var otrogen aldrig skulle vara det, han fick ha ett äventyr det vill jag med ha skillnaden är att jag inte skulle ha dåligt samvete alls...

Jag fick varken ångest eller dåligt samvete - brydde mig inte så mkt.

Jag har inte varit otrogen , men mitt ex var det mot mig och hon hade absolut inga skuldkänslor över det , varken före under eller efter. Tror människor helt enkelt är duktiga på att rättfärdiga sina handlingar med div "bra anledningar" , detsamma gäller anledningar till att undanhålla det för sin partner , man intalar sig själv att man gör sin partner en tjänst när man inte berättar , och vips så har gjort sig själv till en hjälte som "offrar" för sin partner och stoiskt bär på sin hemlighet till graven för att inte såra sin parther och lättar därmed på sina skuldkänslor , jättepraktiskt.

jag är helt säker på att jag skulle vilja att en otrogen partner berättar omedelbart. att stoiskt offra sin själsfrid och bära den bittra hemligheten ( tack, Fool.. ) är mest feghet. det handlar mycket om exakt hur! man får vara noggrann med att inte ens antyda typ att man storsint väljer att återkomma för partnerns skull. och att ärligt visa att man vill absolut få komma tillbaka.

frågan är hur tilliten ska återuppbyggas igen. det har jag inga egentliga svar på, men tydlig och obändig entusiasm för partnern är en bra början. trots att partnern är arg och sur och lessen. generella lösningar på det finns inte, allt beror på individen.

Det var så lite så

Det pratas mycket om mänskliga misstag osv , vilket jag till viss del kan hålla med om , men däremot har jag svårt att se hur man kan skylla lögnerna och undalnhållandet av sanningen som "mänskliga misstag" , jag kan hålla med om att otroheten i sig kankse kan ses som ett mänskligt misstag , att sedan sitta och blåljuga sin partner i ansiktet under lpng tid är inget annat än ren feghet och har inget med misstag att göra , människor kan begå misstag ja , men hur man sedan hanterar sina misstag är en helt annan sak och säger en hel del om vem man är som person. 

Det blev en avsugning men inget sex? Heter du möjligen Clinton?

Det finns människor som anser att oralsex är en form av sex.

Ångest? Vilken Ångest?

Den man brukar känna om man har empati

Men handlar din ångest verkligen om empati, din partner vet väl inte om något? Du har alltså inte skadat någon?