Tips vid hemlängtan?! (En tuff tid...)

Ja, jag undrar vad ni har för tips mot hemlängtan?

Har spenderat senaste halvåret i USA. Det var från början tänkt att endast skulle spendera sommaren här i USA, men ett par veckor efter det att jag kom hit så fick min pojkvän diagnosen cancer; en ovanlig, allvarlig och snabbt växande sådan som krävde omedelbar och intensiv vård.
   Så detta slog ju omkull våran sommar och de planer vi hade. Jag kände att jag ville stanna hos honom, så jag försäkrade honom och hans familj om att jag verkligen ville stanna för att följa honom genom behandlingarna och finnas vid hans sida. Så, vi gifte oss och påbörjade immigrationsarbetet. Jag ångrar dock ingenting, och det är sant. Jag tror att jag är precis där jag behöver vara just nu.

Immigrationsprocessen gick bra, och jag fick mitt green card.
Men i.o.m. detta, att jag så hastigt lämnade mitt liv, och min familj i Sverige, gör att hemlängtan blir otroligt stor ibland.

Vissa dagar är det jättejobbigt. Som idag. Att ständigt gå omkring med gråten i halsen och låtsas som inget. Så jag kände att jag ville skriva av mig, för jag har egentligen ingen jag kan prata med här om detta. Visst kan jag prata med min man, men det finns ju liksom inget han kan göra. Och helst av allt så skulle jag inte vilja prata med honom om det, han har nog med sitt
 
Och tyvärr är hans famlij ingen kärleksfull sådan. Mycket bitterhet och negativa energier så det hjälper ju liksom inte mig...Sen att jag har en förälder hemma i Sverige som STÄNDIGT, och ja jag menar, STÄNDIGT skickar email och meddelanden om hur mycket han/hon saknar míg, och att sorgen är så stor etc etc, som att jag skulle ha dött eller något.

Vi älskar varandra, och vill leva tillsammans, men jag saknar min familj och "Sverige" hur trist det än kan vara.
   Men mina föräldrar börjar ju bli äldre, och tanken på att inte finnas nära dem gör väldigt ont. De betyder väldigt mycket för mig, och har alltid gjort det. 
  
Ska jag vara ärlig, så hade jag helst velat att jag och min man flyttade till Sverige. Visst kan jag leva här några år, men jag känner nog att helst vill jag leva och dö i Sverige. I synnerhet om vi beslutar oss för att skaffa barn!

Men jag vill inte ta upp det just nu med honom. Troligtvis senare.

Menmen, så är läget just nu, och det vore trevligt att få höra era åsikter och tankar!