Min 5-åring vägrar helt plötsligt att somna själv...

Men om det nu är så att han faktiskt inte är rädd för något så finns det ju ingen anledning för er att prata med honom om det, eller hur? Om han inte är rädd så är det ju något annat som gör att han för tillfället har behov av er uppmärksamhet/närhet/närvaro. Har ni pratat med honom om det? Det är väl i den ändan ni bör börja. Han kanske helt enkelt tycker att det är trivsamt med sällskap när han ska sova. 

För vem vore det skönt att återfå den enkla nattningsrutin ni hade tidigare? Honom eller er? 

Om orden som kommer ur hans mun är att han är rädd för spöken så måste vi ju naturligtvis ta honom på allvar. Det är klart att jag vill prata med honom om det då och avdramatisera det. 

Sen pratar vi jättemycket, jag jobbar deltid och vi har väldigt mycket tid tillsammans. Det kan vara så att han är i behov av vår uppmärksamhet och det är självklart inget problem att ge honom det, det är ju bara mysigt att vara nära.

Jag ska inte sticka under stol med att det vore skönt för oss vuxna också att få tillbaks den gamla nattningsrutinen, vilket jag också skrev i min trådstart. Men främst tror jag faktiskt att det vore skönt för honom, att slippa den oron som gör att han inte längre somnar in tryggt på kort tid som han gjort innan. Han är väldigt trött på morgnarna, därför tror jag att han behöver somna tidigare än vad han gör, det är synd att detta nya beteende håller honom vaken länge.

Jag kanske har fel, rätta mig gärna i så fall, men jag upplever ditt svar som lite spydigt, stämmer det? För jag är jätteintresserad av andras synpunkter på det här och tar gärna råd från andra som kanske upplevt samma med sina barn och då känns det lite onödigt att få lite "knäpp-på-näsan-svar" 

Det var inte meningen att låta spydig. Ber om ursäkt för det, men i mina öron lät resonemanget lite märkligt att det var för hans skull som det vore smidigt att få tillbaka den tidigare nattningsrutinen. Och det är helt ok att tycka att det är skönt att ens barn somnar själva tyckte bara att resonemanget kändes lite skevt.

Jag resonerade så här utifrån det du skriver:
Er son hänvisar till läskiga spöken för att han vill att ni ska vara med honom på kvällen när han ska somna. Du är övertygad om att han inte är rädd för spöken utan att det handlar om något annat. Då tycker jag det logiska vore att reda ut vad det är som gör att han säger och gör som han gör. Om du faktiskt är övertygad om att han inte är rädd för spöken eller något annat så blir det ju tokigt att prata om det, eller hur. Det kanske är så enkelt att han bara tycker att det är mysigt att ni är där, men att han inser att det är ett argument som inte "håller" = då kommer ni inte/stannar ni inte kvar. Då är det ju det ni behöver samtala om och komma överens om något som alla kan tycka är ok så att säga. Ni kanske kan hitta någon bra kompromiss eller liknande. Det kanske till och med är så enkelt att han bara testar er.....hur långt han kan "driva" det hela innan ni genomskådar honom . 

Ber om ursäkt för att jag lät otrevlig.

 

Tack för ditt svar!

Det ligger säkert en hel del i vad du säger. Att göra en överenskommelse har vi försökt, det låter bra och han är med på noterna när vi pratar om det, men sen är det ändå väldigt svårt för honom att hålla då han ligger där på kvällen...

Jag måste försöka prata med honom igen och kanske får han helt enkelt acceptera att vi inte kan komma in så ofta som han vill.