Vad är det värsta du varit med om i ditt liv?

Nä vår ena son på 5 månader blev akut sjuk och läkarna inte visste vad det var på 3 dagar.
Att han sedan behövde benmärg för att överleva. Han föddes utan immunförsvar (scid). Benmärg fick han av sin storebror och var nästan 100% matchning så det går bra för honom idag:)
Men då och än idag är det det värsta jag varit med om.

När jag fick min cancerdiagnos. Var säker på att det var kört när läkaren började tala om att jag skulle umgås med mitt barn mycket nu denna tiden osv.   

Det gick nog bra, nu är det bara ångest var 6:e månad när jag väntar på svar från efterkontrollerna.

Nu i efterhand har jag förstått att det var lite väl hårt att plugga 100% på högskolan samtidigt som operationer och vänta på provresultat och ångest i samband med detta.
Blev nog deprimerad har jag insett nu efteråt, men nu börjar jag piggna till ett och ett halvt år senare. 

Nu får jag bara ta att jag inte får fler barn och att jag drömmer de mest morbida drömmarna! Drömmer att FONUS-bilen skall hämta mej och att jag skall säga hejdå till min flicka. Fruktansvärt är det, men det är väl ett sätt att bearbeta.

Sedan ligger känslorna liksom på utsidan. Såg om en Cancersjuk flicka på Bolibompa idag, och min tös sade till mej att "tur att du inte dog ifrån mej" .

Då fick jag gå ut och gråta en skvätt.

Men jag lever med god prognos i alla fall.

Långt blev det, sorry, men det var liksom hela situationen som har varit så overkig liksom..        

Aronnax: Men hjälp! Kunde varit jag som skrev det där! Har också opererat bort en tumör och går på kontroller varje halvår för att se att den inte kommer tillbaka. Får inte skaffa fler barn heller. Trodde jag skulle dö, och den ångesten är inte att leka med. Pluggade också på högskolan 100% under denna tid och det var grymt jobbigt! Detta är nu lite mer än 2 år sedan. Kämpa på! Kram!

Våltagen som barn. Lätt det värsta jag varit med om.

Hej på dej! Ska väl inte säga va kul, men skönt att det finns fler.. 

Jag hade min tumör i hela livmodern, får jag fråga vart du hade din?

Mår du bättre nu och kan du börja lite på att det kan gå vägen?

Nejdu, den ångesten är så ... bottenlös?? Hur gamla är dina barn?
Jag har en flicka på åtta och hon har nog tagit ut sin ångest nu, eller så är hon bara vanligt trotsig, hehe. mitt hjärta.

 Sånt ska inte få hända jue!

Då min expojkvän frontalkrockade med en lastbil och dog.Första och enda gången i mitt liv jag har hamnat i svår chock och kris.

Två våldtäkter.

Och när min morfar försökte slå ihjäl mig och mormor..

Tänkte också skriva vad som är det värsta jag varit med om;

Blev utsatt för flertalet trauman av min fd pojkvän som varit så traumatiska att jag måste få hjälp att bearbetat det. Den dödsångesten jag kände vid de tillfällena är inte nådig och finns fortfarande kvar och kan känna den vid vissa tillfällen. Han tog ifrån mig tron om att människor är goda och jag är rädd för många främmande män, speciellt om de har händerna i fickorna (tror att de har en kniv på sig och ska hoppa på mig och hugga ihjäl mig) eller beter sig "konstigt" (jag ser sånt som andra inte alls ser). Jag har en konstant stress i kroppen och förlorar ibland korttidsminnet om jag blir för stressad.

Jag är fortfarande jagad av denna man och hoppas den här mardrömmen tar slut snart. Har dock ett så normalt liv man kan få i min situation (har skyddad id) men det känns som döden flåsar mig i nacken. Är livrädd för att dö :(

Varje gång telefonen ringde när pappa låg dödsjuk på sjukhus. Det gjorde fysiskt ont i bröstet. När pappa sen dött minns jag t o m att både jag och mamma reagerade på en ringsignal på radio. Usch. Mina känslor när pappa dog förträngde jag nog lite och har nog inte riktigt accepterat allt ännu, trots att det snart är nio år sen. Väntan inför var värst.