Spirited child/4 % barn eller en diagnos? Råd tack!

Jag var precis som din dotter nar jag var yngre och nu ocksa.. Har faktiskt fortfarande jobbigt for att kissa nagon annanstans an hemma :) Jag ar dock en fungerande manniska och har inga problem i livet, mar faktiskt utomordentligt bra sa lange jag ar fri att gora saker pa mitt eget satt och ha mina sma rutiner :) Har ingen diagnos eller storning kan jag ju tillagga!

Det ar inget fel pa din dotter alls, hon ar bara lite extra kanslig och gor saker pa sitt eget satt.. Fortsatt som du gor bara med att stotta, uppmuntra och finnas dar for henne sa kommer hon vaxa upp och bli en underbar manniska :) Att vara annorlunda ar ibland battre an att vara som alla andra och hon ar ju inte alls konstig eller nagot sa personligen tycker jag inte att du ska slapa med henne pa utredningar osv, tror du skulle sara hennes kansliga sjal om du borjade bete dig som att hon har nagot 'fel' pa sig! 

Jag känner igen mig själv i det du berättar om din dotter. Det handlar om en lite speciell personlighetstyp, inte om autism eller andra störningar.

Ta en titt på dessa länkar:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Highly_sensitive_person
http://hspinformation.wordpress.com/
http://www.hsperson.se/17801.html
 
Personligen anser jag att dessa egenskaper är en otrolig tillgång. Barnet lär sig efter hand att bemästra sin känslighet, så det finns ingen anledning att invalidera det eller påtala/kritisera att det är annorlunda, vilket kan vara oerhört destruktivt för ett känsligt barn såväl som för ett "normalt". Hjälp det i stället!

När jag hittade ovanstående länkar för ett år sedan föll alla bitar på plats, och jag förstod plötsligt vad det var som egentligen hände under min egen barndom.

TS, ge det en chans, använd länkarna och läs informationen och återkoppla gärna.

Hej Ts, 
det är ju svårt att på en beskrivning, även om den som din är tydlig och målande, säga något särskilt. Men som släkting och vän till hyfsat många personer med särskilda behov och speciella personligheter så vill jag nog ändå säga att en utredning ofta är bra.

För om din dotter INTE har något, ja då är ju det klarlagt. Då får man arbeta utifrån det. Det finns ju enligt din beskrivning en del jobbiga saker som hon behöver få hjälp med?

Kan hon diagnostiseras så är det bra att göra det tidigt - dvs om  hon får hjälp att hantera det som gör henne orolig.  Att växa upp och varje dag få känna att man själv är konstig och annorlunda och att dagligen plågas av vardagliga saker som omgivningen tycker att man borde kunna hantera är väldigt knäckande för ett barn! 

Oavsett vilket, så tycker jag nog att du skulle behöva lite hjälp av proffs på hur du kan underlätta för din flicka i vardagen. Du verkar ju redan jobba på att göra henne mindre orolig, men en psykolog med kunskap tex inom beteendeområdet kan säkert ge dig lite tips så att det arbetet går ännu fortare framåt och du inte blir så betungad.

Poängen är ju att din flicka skall få hjälp att växa upp som en harmonisk och fri människa, oavsett om hennes särdrag beror på ovanlig intelligens eller på något handikapp! 

 

Jag har inga råd, men vill bara säga att jag också känner igen mig själv som barn i din beskrivning av din dotter!

Min son är 9 år och har alltid stämt väldigt väl in på beskrivningen av "sprited children". Boken "Raising your spirited child" var vår livboj när han var liten, och vi kompletterade tankarna i den med att arbeta med bildscheman för att ge honom en bra överblick och förberedelse.

Han har alltid varit lite mer av det allt. Lite känsligare. Lite aktivare. Lite högre integritet. Ja, du känner nog igen det hela. Vi har behövt förbereda honom på vad som ska hända på ett sätt vi inte behövt med våra andra barn, och det har alltid underlättat om vi t ex kommer först till kalas etc. Han är också oerhört smart, och vi har alltid märkt ett tankesätt och slutledningar som skiljer sig lite från jämnåriga. Mer vuxet, liksom.

Vi har egentligen inte tänkt på honom som någon med koncentrationsproblem, snarare någon som "koncentrerar sig för mycket". Någon som kan tappa tid och rum när han hittar något han vill göra eller leka med.

I tvåan började han dock få problem i skolan och till slut kände jag att sprited eller inte - jag vill utreda honom för att se hur vi kan hjälpa honom bättre. Nu och på sikt. En utredning är nu igång, och det lutar åt att han kommer att få diagnoser inom autismspektrum samt ADHD. Sannolikt drag av asperger samt drag av ADHD.
 
Visst, "spirited child" har alltid stämt oerhört väl in på honom och vi har fått mycket hjälp genom att läsa om sådana barn. Men varför skulle det vara antingen eller, det förstår jag inte? Jag läste någonstans att väldigt många barn som betecknas som spirited som små senare får diagnosen ADHD eller ADD.

Jag tror inte du ska motarbeta en utredning, oavsett vad den kommer fram till är det en bra hjälp både för föräldrar och barn. Man förstår mer kring de svårigheter som finns och vad ni sedan gör med resultatet av utredningen är ju en senare fråga. Ignorera det om ni vill det, tro på det om ni vill det. Men jag tror att det är mycket värt att OM barnet får en diagnos, att det både hinner få och hinner acceptera denna innan tonårsperioden börjar. Det är jobbigt nog att gå igenom tonåren, att dessutom kombinera den med att få en diagnos tror jag kan vara väldigt jobbigt, så att hinna "klara av" den processen innan känns viktigt för mig.

Lycka till! 

Men det är väl inte farligt att göra en utredning? För att få en autismdiagnos måste man uppfylla vissa kriterier och om din dotter inte gör det kommer hon inte heller att få någon diagnos . Och har hon så stora problem att hon faller inom autism så är diagnosen nödvändigt för att hon ska få chans till extrahjälp i skolan (tyvärr).

hej;

pippi långstrump har också asperger???? (googla på kända aspergerare.

för övrigt din beskrivning av din dotter stämmer/stämde precis(utom sömnen än idag sover hon 10-12 tim) av min dotter också som är 15 år idag. jag har misstänkt asperger hos henne dock har jag aldrig sökt för och få diagnos av flera anledningar: så länge hon har kompisar och klarar av skolan är kommunikativt etc behöver hon inte en diagnos. en diagnos kan ge negativa effekter också. så länge man klarar sig så ska man inte sätta diagnos men detta kräver att du inte kan behandla henne som vilken barn som helst. låt henne ha sina egenheter och respektera detta hon är kanske din dotter men hon är först och främst en egen individ. tex vill hon inte ha för tighta kläder så köp kläder efter hennes villkor. vill hon ha samma kläder dag in dag ut låt henne göra det. tvätta och torka det på kvällen så har hon det rent på morgonen. jag lovar dig de växer ifrån det också. gillar hon inte förändringar så planera så att det inte sker så mycket förändringar. är det en förändring som måste ske: förberedd henne så mycket det går vilket ändå inte kommer räcka vid stora förändringar som tex flytta. när min dotter var lite över två år flyttade vi första veckan var roligt då vi möblerade/pysslade etc andra veckan så hon "ja nu är vi färdiga här så nu kan vi åka hem igen" när jag förklarade att det här var vårt hem och kolla du har större rum . det är mycket finare här etc. "nej jag bryr mig inte jag vill åka heeeeemmmm" och grät hon en massa. det tog ungefär ett halvt år att börja vänja sig.

små onödiga saker kan göra dessa barn förvirrade medan annat stort som skulle förvirra en vanlig unge, berör de inte alls.

ett tips när du inte förstår varför hon gör som hon gör eller orolig etc. innan du drar egna slutsatser försöker ge råd och stöd därefter. ta reda på vad hon själv tycker och tänker om just den saken för oftast har de en mycket logiskt förklaring som du aldrig skulle kunna ens ana. ge då (när du nu vet varför) en mer logiskt stöd/råd. du måste ligga steget före tyvärr :) när de är lite äldre så är det svårare för då är det lite svårt att ligga före när ditt barns intelligens är högre än ditt :) i såna fall brukar jag säga "bra sagt/argument men låt mig fundera på saken" så att jag får lite tid och inte säger sånt som är onödigt etc.

vill hon vara själv lite låt henne göra det för en skoldag dubbel så tröttsam för dessa barn tjata inte om att nu måste du göra det och det. locka henne ut ur sitt rum efter 1-2 timmar.

tänk på det positiva du kommer aldrig tex behöva ge henne läxhjälp. när de väl sätter igång och jobbar så går det jävligt fort för genom att bara lyssna på läraren har de redan lärt sig mycket och dessa barn har ett mycket skarpt minne som inte glömmer nåt. deras logiskt tänkande gör att de kan lösa sånt som de inte läst om. tex när min dotter gick på 3:an el 4:an( minns inte riktigt) vi var bortresta en vecka när hon kom tillbaka var det prov på matte. det var en fråga som hon inte hade läst om så hon ritar svaret istället. läraren blir väldigt imponerad för svaret är rätt så hon kopierar detta och visar för hela klassen för och visa att man kan lösa problem på flera olika sätt.

vad långt jag har skrivit:) kort sagt mina tips respektera och acceptera henne som hon är. lyssna först och ligg steget före. du är ditt barns plåster. vid större utmaningar var inte för feg våga hjälpa dina barn. och till sist men inte minst njut av henne du har faktiskt en unik unge och du har mycket och lära dig av henne. (när jag är arg el ledsen på nåt el någon etc så brukar hon komma med en mycket logiskt argument/tröst som ger mig en aha upplevelse så känns det bra genast) gud vad jag älskar henne mitt första ögonsten med ett hjärta av guld..

lycka till

Hej! Först av allt vill jag tack alla er som engagerat er så mycket!! Jag vill be om ursäkt för sen "feedback"! Jag måste ha missat mejlet om att det har kommit inlägg/svar på mitt inlägg (trodde nämligen inte att någon hade svarat, men till min glädje så hade jag fel!). :)

Shizuka, jag har läst länkarna vilka var mycket intressanta. De stämmer in en hel del både på mig, men framför allt på min dotter. Det låter dock som dessa människor (kanske även jag som barn) skulle behöva lite hjälp/stöd i vardagen för att lättare klara av den. När jag frågade barnpsykologen när man sätter en diagnos och när man anser att det inte behövs trots att individen har samma egenskaper som en individ som har en diagnos, svarade psykologen att diagnos sätts när man har det svårt/jobbigt att klara vardagen.

Lisastina, precis det är så jag tänker också att en diagnos är ju i slutändan till för att hjälpa individen, men rädslan att min dotter blir behandlad som om hon vore mer "handikappad" än vad hon är gör att jag vill undvika en diagnos. Dessutom fick jag höra från en annan barnpsykolog att de får pengar för varje diagnos de ställer, vilket är oroväckande.

Kraftverk, Tackför att du delade med dig av din erfarenhet! Jag måste beställa den boken! Jag funderar mycket på huruvida det kommer bli när min dotter blir äldre. Kommer hon bli tryggare av sig "själv" eller kommer det att förvärras, för som du säger så kan tonåren vara riktigt jobbigt ändå.

Måste rusa, jag återkommer!

Tack än en gång till er alla som svarat!          

Har man en diagnos inom autismspektrum innebär det ju egentligen bara att man har en hjärna som processar "tillräckligt annorlunda" för att personlighetsdragen ska bli tillräckligt starka för att gå över "autismgränsen" om man så säger. Otroligt flummigt uttryckt.... grejen jag vill påtala är att det inte är ufo:n vi pratar om. En person med autism är ju inte helt igenom annorlunda, det är ju också därför det kallas spektrat- även inom spektrat är variationen enorm. Det finns MÅÅÅÅNGA personer som ligger precis över gränsen, och det finns MÅÅÅÅÅNGA personer som skulle kunna uppfylla kriterierna om de genomgick utredning - men som har en så pass anpassad vardag i alla fall att de hellre avstår och hanterar de svårigheter de har (mkt pga rädsla för fördomar). Det finns ju en anledning till att så många får diagnos först i vuxen ålder.

Jag tänker att man måste känna sitt barn. Är svårigheterna inte tillräckligt stora så får man inte en diagnos. Får man diagnos, ja då behövs den nog i de allra flesta fall i dagens skolsamhälle. Viktigast är att man är uppmärksam. Min man fick diagnosen först i vuxen ålder, och har pga att problematiken inte uppmärksammades fått lida otroligt mycket i onödan under sin uppväxt. Han har först nu börjat bygga upp sin självkänsla, och han har "hittat hem" liksom. Han förstår sig själv, tillåter sig att vara annorlunda, och  han förstår andra bättre. Kanske hade han sluppit sina depressioner om han vetat tidigare och haft bättre förståelse både från sig själv och andra? Han hade absolut klarat skolan bättre, och han hade varit rustat inför livets större förändringar på ett annat sätt. Vi hade haft ett helt annat utgångsläge, och vi hade tidigare vetat om våra barns svårigheter.
Han fick sin diagnos vid nästan 37 års ålder, 2 1/2 år efter att de äldsta barnen fått sin diagnos. Det tog lång tid att inse vad alla egenheter, alla missförstånd, all oro berodde på. Med kunskap kom lugn.

Allt du skriver om din dotter passar in på min dotter när hon var i samma ålder. Hon fick problem först när hon började skolan, hon passade in lika bra som ett kryss i ett runt hål :) Tyvärr eskalerade problemen snabbt och hon började rymma från skolan och drabbades av depression i andras klass. Jag vände mig då till BUP och hon fick diagnosen ADHD. ADHD på flickor skiljer sig från ADHD hos pojka, inte alltid såklart men ofta. Vi bytte skola eftersom hon till slut inte ens kunde gå innanför dörrarna utan att må dåligt. Hon får nu den hjälp och anpassning hon behöver och mår mycket bättre. Om BUP vill utreda din dotter så tycker jag att du ska låta dem göra det, de kan då kartlägga hennes styrkor och svårigheter vilket skolan kan ha nytta av. Lycka till!