Ni som hade jobbigt med anknytningen till ert första barn...
Hur gick det sedan? Har ni någonsin kännt att ni "kommit ikapp" andra föräldrar känslomässigt? Valde ni att skaffa syskon? Förberedde ni er på något speciellt sätt inför det? Hur gick det med barn nummer två? Blev reaktionen samma eller helt annorlunda?
Har själv en tio månaders dotter som jag älskar och anknytningen blir absolut bättre och bättre och jag kan njuta mer. Men jag känner fortfarande att jag hela tiden "ligger efter" andra föräldrar känslomässigt. Varje gång jag hör folk prata om den där överväldigande kärleken till sina barn så känner jag mig så himla dålig. Jag älskar mitt barn, mer och mer hela tiden, men det verkar alltid som att jag är lite sämre på det än andra. Jag vill ju bli sådär störtkär! Känna att hon är meningen med mitt liv osv. Hon är ju dessutom värd det! Dessutom är jag nu rädd för att skaffa syskon, att det ska vara lika svårt med det barnet. Att jag återigen ska "misslyckas" med att älska barnet som det förtjänar från första stund.
Ni som varit med om liknande, dela gärna med och och ge gärna tips på vart eller till vem ni vänt er om ni fått hjälp. Både med relationen till ert första barn, men också inför eventuella syskonförsök.
Ni som tänker kommentera i stil med "jag personligen knöt an direkt till min lilla sötnos och älskade honom från första stund, men det måste vara jobbigt att vara i din sitts, kram" typ... Låt bli. Det hjälper tyvärr inte och accentuerar redan det jag vet. Jätteroligt för er och jag ÄR avundsjuk men i just denna tråd vill jag gärna ha råd, tips och andras upplevelser som varit i samma sitts.
Tack