Ni som hade jobbigt med anknytningen till ert första barn...

Jag hade svårt med anknytningen till min första. Vände mig till bvc och fick remiss till psykolog, tycker inte samtalskontakten där gav något. Jag kände aldrig att jag inte ville ha min son men jag kände inget speciellt för honom. Kunde byta ut honom mot vilken unge som helst kändes det som. Det blev bättre så småningom. När han var drygt 1,5 år försvann han i en folkmassa bredvid en å med stark ström. Den fullkomliga panik jag kände innan jag hittade honom och lyckan som vällde fram när jag fick syn på honom räknar jag nog som det tillfälle då jag kände att jag nästan "kommit ikapp" känslomässigt, även om det så klart varit dippar sen dess på vägen.

Skaffade syskon eftersom min man ville det plus att jag inte ville att min son skulle vara ensambarn. Känslorna kom direkt för det barnet,, som natt och dag! Lite jobbigt ibland eftersom jag periodvis kände att jag älskade syskonet mer, hade mycket dåligt samvete. Men sen sonen var runt fyra år har jag inte haft några sådana känslor utan älskar dem lika mycket.

Har faktiskt en trea nu också, vilket jag aldrig skulle tro när första var liten! Känslorna för detta barn har kommit långsamt smygande sen förlossningen, ingen känslostorm men inte heller så det känns som ett problem i anknytningen.

 

Med första hade jag väldigt svårt med anknytningen då amningen inte fungerade. Blev för mycket ångest varje matningstillfälle. Blev bättre när vi gav upp amningen vid 4 månader. Men tror faktiskt aldrig jag kommer sitta och bedyra min kärlek så som andra gör. Älskar mina barn högt.. men inte till den grad att jag sitter på ett rosa moln och stirrar på dem när de sover.

Syskonet var oplanerat och var i v 10-12 när vi kom på att jag kunde vara gravid. Anknytningen var mycket jobbigare med andra barnet... Känslan av att hon inte ens var min var enorm. Men, det gick över mycket snabbare. Jag är trygg i min kärlek till mina barn. Även om anknytningen inte blev som tänkt från början.

Hej ts! Jag mådde väldigt dåligt efter förlossningen med våran första son, och kände nog inte mer än beskyddarinstikt och väldigt mycket sorg & skam. Jag kände att jag inte var en bra mamma, & att det mest var synd om honom som inte valt att komma till mig. Jag har varit väldigt ledsen de första åren men kärleken växte fram så sakteliga. Jag fick kontakt med en psykolog via mvc som jag gick hos under en period, toppenbra! Släpp det där dåliga samvetet, & be ev om en samtalskontakt är mitt tips. Vi har nu en liten kille till, & det har fungerat mycket bättre den här gången. Jag var mer beredd på att jag skulle kunna känna samma sak igen, & visste att det skulle ordna sig. Att alla känner en omedelbar kärlek är (jag har pratat med flera andra om detta) är precis som så mycket annat när det kommer till graviditet mest en myt.

Hej TS. Jag hade svårt med anknytningen till mitt barn i början, typ första året. H*n är nu 4 år och jag har absolut kommit ikapp känslomässigt! Älskar mitt barn över allt annat. Men jag har inte skaffat syskon. Tror inte jag skulle orka det förrens mitt äldsta barn är kanske 8-10 år. Vi får se.

Jag tycker i alla fall att det blir bättre med tiden, mer kärlek varje dag. Jag har inte haft någon stödkontakt men jag lämnade barnets pappa och började studera till mitt drömyrke osv när barnet var ca 2 år, och DÅ kom den riktigt stora kärleken. Jag tror inte det var mitt barn jag var missnöjd med egentligen, utan situationen jag försatt mig själv i som jag inte kunde ta mig ifrån pga barnet. Hatade hatade hatade att vara hemma.

Jag mådde dåligt redan på bb då jag kände att jag bara ville vara ifred. Den känslan är fortfarande stark trots att det gått sex månader. Jag tog min flykt till jobbet, började jobba när bebis blev fyra månader. Vi har en hel del kvinnor på mitt jobb och ju mer jag öppnade upp att jag mådde piss så var stödet enormt. Ingen av de kanske femton personer jag pratat med hade haft en bra anknytning med sitt första barn. För en del blev det bättre när de slutade amma, för andra hade det egentligen inte blivit bättre alls trots syskon och flera år emellan. Har än så länge bara stött på EN person som mött sitt livs stora kärlek iomed att hon fått barn och det var en människa på bvc. Nu kan man ju inte bilda en säker opinion på de människor jag träffat men det verkar lite mer regel än undantag att faktiskt ha svårt med sitt första barn så du är INTE ensam. 

För min del har jag fått hjälp dels av bvc (kvinnan vi har där är underbar och är som en extrar mormor, vi går på besök ungefär varannan vecka bara för att kramas och prata lite), BUP var nästa steg och där finns det väldigt varierad hjälp att få, dels genom hembesök där två personer kommer hem och tittar hur man är med barnet och pratar om relationen, jag ska även få delta i en grupp med ca 5 personer+barn som alla precis som jag har problem med anknytningen och vi ska träffas en gång i veckan en tid. Slutsligen psykolog som egentligen inte hjälper ett dugg med just anknytningen men det är skönt att prata med någon som inte känner mig. 

Jag vet inte hur nära kontakt du har med din mamma eller svärmor men för min egen del som är världens mammagris har jag haft enorm hjälp av min mamma. Hon hade själv väldigt problem med anknytningen och därför har jag kunnat prata helt öppet med henne om hur det känns och vad jag önskar och vill, hon dömer inte och säger mer eller mindre varje gång "så kände jag med".      

Jag mådde aldrig dåligt över barnet utan fick bara inte den där djupa kontakten med barnet, men jag visste att de var vanligt så - fake it until you make it blev mitt motto Eftersom kom känslorna krypande och vid tre kanske så tyckte jag att jag var ikapp.

Har syskon i magen nu och tror det kommer bli lättare med anknytningen, nu när jag redan har en bra anknytning till ett barn.

med mitt första barn så tog det 2 månader.. sedan fick jag uppleva det där som alla pratar om "sväva på rosa moln"-grejen.. och jag kan fortfarande känna så, han blir 4år i vår! <3

med mitt 2a barn så nej.. jag kunde titta på honom som liten liten bebis och känna INGENTING..
undrade nästan var ifrån han kom .....!!! det var hemskt, samtidigt som jag själv mådde skit..
särskilt vid pms, 2v varje månad ville jag bara dö, jag ångrade mitt familjeliv och allt därikring, jag ville bara fly och få vara ensam... allt kändes så jäkla nattsvart och min 2a son var såååå extremt krävande under samma period..
först vid 8mån lättade det, jag började må bättre och kände att jag fick kontroll vardagslivet hemma ensam med 2 små barn (det skiljer knappt 1år på dem!!)..

när minstingen straxt innan 10mån blev jättejättejättesjuk i rsvirus så kom känslorna för honom!!! han var så dålig att han bara låg helt apatisk, vi blev inlagda på sjukhus där han hade väldigt dålig syresättning, gått ner över 1kg i vikt.. han orkade inte ens andas själv till slut för det blev för tungt så han fick ligga med cpap maskin om nätterna.. inhalationer varje timma.. sondmatning.. massor med alvedon för febernedsättning och smärtstillande..

MEN jag har aldrig känt den där "sväva på rosa moln"-grejen med andra barnet..
jag tror mycket berodde på att han dels var oplanerad, jag ville eg göra abort då jag absolut INTE var redo för ett till barn och ännu en förlossn (hade en mycket svår och komplicerad förlossn med 1a barnet).. så jag hade otaliga panikångestattacker under hela graviditeten pga den kommande förlossningen.. det var HEMSKT!

Nu är jag gravid med nr 3, har pratat med min BM om hur det var och hon remitterade mig till mvc's psykolog där jag nu har varit på ett besök, och ska sen fortsätta gå efter förlossningen för att det INTE ska bli samma sak.
Min känsla säger dock att det kommer att gå fint denna gången! bebisen är ytterst planerad och jag har inte samma panik inför förlossningen heller..

jag kan dock känna att jag blev snuvad på hela upplevelsen med 2an, att få planera, vara gravid och föda och tiden därefter.. jag fick INTE välja situationen själv utan det råkade bli så.. framtvingat kan man nästan säga..
 
så jag HOPPAS för mitt liv att jag ska slippa må sådär värdelöst i flera månader efteråt, för jag vill INTE utsätta mina söner för det!! och att jag ska kunna knyta an relativt fort och bra ändå..

jag förväntar mig inga lyckotårar eller svallvågor av kärlek vid förlossningen.. har inte känt så med sönerna och förväntar mig det inte nu heller..
(något jag nog förväntade mig när jag väntade 1a barnet.. alla pratar ju om det och det är ju "så det SKA vara" enligt normen... man hör inte talas om de som inte känner såhär direkt.. TYVÄRR.. vilket ju får en att känna sig ytterst onormal och konstig)..

 

Föräldrar knyter inte an till sina barn, barn knyter an till sina föräldrar.

Sedan kan en kärleksrelation ta olika tid att bygga upp, även den man har till sitt barn. Stirra dig inte blind på vad andra har och var avundsjuk, du vet inte hur det ser ut i deras liv och hur mycket sanning som ligger bakom deras ord. Jag tycker, på sättet du uttrycker dig, att du låter som en fin och omtänksam människa. Önskar dig lycka till med din lilla bebistjej!  

Jag blev väldigt lättad av att läsa era inlägg här. Jag har en son på snart 10 månader och jag har hela tiden sen förlossningen haft svårt att känna mig som en mamma överhuvudtaget. Jag älskar min son över allt, och gör allt i min makt för att han ska ha det bra, men har haft ett enormt dåligt samvete för jag har kännt mig så otillräcklig. Jag har aldrig pratat med någon om detta, för jag är rädd att någon ska tro att jag ångrar mig eller att jag inte är en bra mamma. Hittills har det känts som att det är jag, min sambo och ett barn.. inte att vi är en familj. jag väntar på den dagen jag kommer känna att han tillhör mig.. känns fortfarande ganska ofattbart att JAG har fått ett barn.. 
Man kanske ska se om man kan prata med någon på bvc eller liknande nu när jag inte behöver känna skam över det här. Tack alla!

Tack alla, för att ni delar med er. Det betyder mycket att få höra hur det utvecklat sig för er.

Är det någon som vet en bra samtalskontakt i Stockholmsområdet? Jag har fått en kontakt via BVC när tösen var några månader bara, men vi klickade inte. Jag tyckte mest hon viftade bort mina farhågor och ledsenhet och menade att det skulle gå över.

Jag tror och hoppas att jag också "kommer ikapp", och jag tror min tjej mår bra och får all närhet och omtanke hon behöver. Men jag skulle, för min skull, behöva prata med någon tror jag.    

Hej ts!

Jag hade svårt att knyta an till min första son. Han var dessutom otroligt efterlängtad efter flera års kämpande för att bli gravid. Men han kom redan i v36 och det var jag inte alls beredd på. Dessutom krävde han lite extra tillsyn och vi fick stanna längre än "normalt" på BB. Jag var inte redo när han föddes. "Alla" hade ju ovanpå allt hela tiden sagt att man alltid gick över tiden med första barnet... så för mig kom han ju sex veckor förtidigt eftersom jag räknat med att gå över två veckor.

Han var världens snällaste bebis som sov dygnet runt förutom när han vaknade exakt var tredje timme för att äta. Han var en idealisk bebis! Och trots det hade jag otroligt svårt att ta honom till mig. Men sakta men säkert så insåg jag att han var min och att jag älskade honom. Han var bara 5 månader när jag blev gravid igen med hans lillebror. Och jag fick en riktigt helvetesgraviditet. Idag kan jag sörja att jag pga den graviditeten missade så mycket av min äldsta sons första år. Den gjorde det ju också svårt att ta hand om min son. Men när sedan lillebror äntligen föddes (även han prematur) blev jag störtförälskad från första stund. I samma ögonblick som de lade upp honom på mitt bröst var han min och jag älskade honom. Och han var en betydligt besvärligare bebis än storebror.

Vid det laget älskade jag även storebror, men jag kan fortfarande vara ledsen för allt det som jag missade under hans första tid i livet. Att jag inte hade de där känslorna för honom direkt. Jag fick sedan ytterligare ett barn som även hon blev älskad från första sekund. Idag är min äldste 8 år och jag tycker att han är helt fantastisk och känslorna för honom är precis lika som de för hans syskon. Jag önskar att jag själv hade förstått att jag behövde någon att prata med, att någon hade berättat för mig att jag faktiskt kunde få hjälp. Då förstod jag inte att jag kunde få det.

Jag önskar dig och din dotter all lycka.

Hade väldigt svårt med anknytningen till mitt första barn. Drabbades av en svår förlossningsdepression och kände mest "när ska din mamma komma och hämta dig?". Allt var så overkligt. Detta ledde till att jag under många år efter separationen från pappan att jag hade en väldigt dålig kontakt och noll anknytning till mitt barn. Jag var en sån där förälder som alla här på FL betecknar som snudd på ondskefull...

I dag är barnet 22 år och vi har kommit ikapp lite. Vi är inte supertighta och kommer kanske aldrig att bli, men vi har en fin kontakt iaf.

Jag har två barn i lågstadieåldern också. Med #2 var anknytningen också svår. Med #3 gick det bättre, när jag hade förberett strategier för att underlätta och sket i omgivningens "tips".

Jag vill dock påpeka att jag nog aldrig någonsin känt att barnen är meningen med mitt liv eller det där rosaskimrande lyckoruset över att vara förälder. Jag är inte sådan som person öht, det hänger kanske ihop. Det betyder inte att jag älskar mina barn mindre för det.