8 månaders bebis, gnäll, skrik, matvägran... blä

Separationsfas, helt korrekt! Det enda (och bästa) du kan göra är att ge henne mycket närhet, följ henne! Det går över fortast på det sättet, även om det är jobbigt.

Tack för svar, jag tror också att det är bra att bekräfta hennes närhetsbehov men ibland verkar inte det heller fungera...

Fler som har kloka förslag? 

Vi är också där. Vidrig liten tid är det. Jag är inte van vid en massa gnäll för hon brukar vara en liten solstråle men nu blir det fort pipigt om man inte är väldigt festlig mest hela tiden.

Men värst är att man inte ens kan kila ut i köket och hämta något utan att det blir världens katastrofläge. jag kan överhuvudtaget inte lämna hemmet utan henne och hennes pappa får inte längre natta eller ge mat. Jag längtar verkligen efter lite egentid utanför hemmet utan barn men det är inte värt att göra henne ledsen för att jag ska få handla lite mat eller ta en fika.

Hoppas det går över till januari för då börjar jag jobba och det är dags för hennes kära far att vara hemma i 9 månader.

Det enda man kan göra är att ge, ge och ge av dig själv. Ju mer du ger av dig själv, närhet och bekräftelse, desto mindre kommer din bebis gnälla och desto snabbare kommer fasen att gå över.

Angående maten så är det ju superbra att hon vill äta själv!! Varför hindra något så positivt? Däremot är det självklart inte meningen att din lilla bebis ska kunna leva bara på fast föda, därför ska hon ju också amma eller få ersättning. Vill hon inte ha flaska så testa på mugg, vill hon inte ha det så strunta i det och vänta tills nästa måltid. Det är vanligt att de får mindre aptit, det är inget konstigt eller farligt utan visar ju bara att hon utvecklas normalt. De börjar äta igen när deras inre utveckling lugnat sig igen.

Bra råd du har fått om att ge mer närhet och låta henne äta själv. Tänk också på att när hon äter matbitar själv så är det mer kompakt mat än burkmat tex så det behövs inte lika stor volym. Det kan också gå lättare att mata om ni har varsin sked kanske?
Är ni ute, träffar andra barn? För mycket eller för lite stimulans? Men bästa tipset är håll ur med gott humör för fasen går över och det kommer mycket bättre perioder längre fram. Ju mer lyhörd du är nu, ju fortare kommer du ur den.

Tack för tipsen och peppen!
Bling1975, usch, lider med dig. Hos oss är det som tur (peppar peppar) fortfarande ok med pappan, även om hon är mer van vid mig såklart...

Hon är inte tillräckligt motorisk (såklart) för att äta själv med bestick, så det är bara "pillbitar" som går att få ner  och där tryter min fantasi en del. Macka, ärtor, makaroner. Men mer? Jättepositivt att hon vill äta själv, jag hindrar inte alls, utan uppmuntrar och vägleder så gott jag kan, men hade så klart önskat att jag fick tillåtelse att peta in någon sked mellan försöken... 

 Att vi har vars ett bestick har funkat ibland, men inte i dag till exempel. Just nu skriker hon argt/hysteriskt redan när hon sätts i stolen. Det blir inte bättre av att sitta i våra knän och äte heller tyvärr. Ersättning försöker jag "fylla upp" med så gott det går, men flaskan verkar också vara en riktig elaking, för hon spottar och smackar efter några sug

Jag är inte superorolig för hennes matintag, hon är visserligen ganska tunn, men jag tror att om jag bara inte trugar och tjatar så kommer det ge sig. Jag vill verkligen inte skapa negativ stämning runt maten, men det är svårt med en vridande mask i stolen bredvid när man själv just satt sig ner för en efterlängtad lunch/fika/mellis. Suck...

Har ni några finfina tips på sätt att visa min närvaro och ge bekräftelse på? Jag försöker prata, krama, bära, men ibland måste man sätta ner när man tex. diskar eller lagar mat. Eller bara behöver en klängpaus. Då klänger hon runt benen på mig och gråter om hon märker att jag är rörlig (tex. flyttar mig från spis till vask). Sjal funkar dåligt inåtvänt, hon vrider som en mask för att se, framåt funkar fint för henne, men sämre för mig, då hennes långa fötter tenderar att hamna mitt i matlagningen/disken/tvätten. Sele har vi, men det är samma där, plus att det är tyngre för min stackars rygg.

3bairns: Nog är vi iväg lite om dagarna, men har mestadels samma rutiner vad gäller morgonstök, kvällsstök, sovtider (ungefärligt) och mattider.  En till två dagar i veckan har vi någon aktivitet, mammagruppsträff en gång och ibland något babycafé/babysång. En dag är enda aktiviteten storhandling med mamma. De andra dagarna är vi antingen hemma eller så åker jag till stan för ärende, då kan det bli att vi tar lunch på stan och sedan får hon sova i vagnen när jag promenerar runt. Jag brukar forma mina dagar efter hennes tider (som hon oftast har). 
      

mymlis - skönt att pappa funkar. Här funkar han jättebra på dagen om man inte ska äta och om jag är kvar hemma. Det är som om hon känner skillnad på om jag är i köket eller på Ica. Men det är stor skillnad på fredagar och måndagar. I dag fick pappa faktiskt natta, i fredags fick han knappt vara med på kvällen.

Min räddning när jag inte orkar med en massa pip är att hitta på något. Min lilla plupp gillar att åka vagn och kolla på en massa saker på stan. Då ser hon dessutom mig hela tiden, men jag blir inte lika uttråkad som när jag sitter bredvid henne på lekmattan timme efter timme och är festlig. Vi brukar träffa en eller två mammakompisar också så går dagen lite fortare. Har inte sett någon negativ effekt på henne för att vi hittar på grejer så länge vi är hemma i god tid innan det ska sovas för natten.

Här är en till med en gnällig liten tös på snart 8 månader.. Det är verkligen jätte jobbigt när dom kommer in i sina faser, men jag försöker tänka att det är nog lika jobbigt för dom, att helt plötsligt inte vara lika säker på sig själv och helt plötsligt bli så närhetsberoende. Att dom lider lika mkt som oss om man nu kan säga så.. Men visst måste man få klaga, det är jobbigt. Detta är vårat 4 barn så har varit med förr men man glömmer fort och alla kommer in och ur faserna lika fort, men oftast försvinner de lika fort som de kommer.

Typ allt går ju att göra till "pillbitar"! Grönsaker, rotfrukter, frukt, bröd, kyckling, kött, fisk, kokt ägg, omelett, ost, pasta, ris, bulgur... Ge henne av det ni själva äter. Om ni t.ex. äter gryta så lyfter ni bara upp bitarna ur såsen till henne. Och som Skogsvitter säger, det är toppen att hon vill äta själv, och det är ju inte alls meningen att hon ska äta sig mätt på fast föda när hon är såhär liten. Slappna av, låt henne pilla och fyll sedan på med ersättning så gott det går. Hon kommer att äta precis så mycket som hon behöver! Om flaska går trögt, testa pipmugg eller vanlig mugg. Eller försök helt enkelt en stund senare.

(Kan inte göra radbyten på mobilen så jag skriver ett nytt inlägg istället.) Angående problemet med att hon är i vägen när du diskar med henne i sjal/sele - sätt henne på din rygg så är problemet löst! Försök få henne så långt upp på ryggen som möjligt, så att hon liksom kikar över din axel. Du får händerna fria samtidigt som hon får vara med och se vad du gör. Jag vet att det är jobbigt att ha en liten gnällspik hemma, ibland håller man på att bli tokig, men försök ge henne all den närhet och uppmärksamhet hon behöver. Jag tycker det brukar hjälpa att tänka att det är mycket jobbigare för min son än vad det är för mig. Det är inte mig det är synd om när han gnäller. Han utvecklas nåt enormt hela tiden och det ryms tusen tankar och känslor i den där lilla kroppen, tillsammans med en rejäl skopa separationsångest, och allt det där skriket och gnället är hans sätt att tala om för mig att han behöver min hjälp att ta sig igenom de olika jobbiga faserna i sitt liv. Typ så försöker jag tänka.

Och, försök att vara ute mycket. Det gör under för humöret hos både barn och mamma har jag märkt. Gå promenad med selen eller vagnen, prata om det ni ser, träffa andra barn, dra på henne overall och låt henne krypa i snön osv osv. Försök diska och laga mat när hon sover för att slippa de stressmomenten.

Precis den här tiden får man pussla lite, gnällig bebis kontra allt annat:) försöka låta dom vara med på så mkt som möjligt eller iaf i närheten. När vi lagar mat och hon inte alls känner för att vara på golvet så sätter vi henne i hennes matstol bredvid oss, vid en av lådorna där vi har alla slevar och annat som inte är farligt att leka med.

Jag fick köpa sele där jag kunde ha henne på ryggen när jag lagade mat (eftersom jag hade två barn till var maten tuvngen att bli klar i tid). Det funkade bättre om jag dansade med henne på ryggen när jag lagade mat. Jättejobbigt och ingen klängpaus alls. Men den pausen kommer sen, när perioden är över. Du behöver verkligen inte diska eller städa när hon är med. Om hemmet är stökigt spelar mycket mindre roll. Håll dig till mantrat "det går över" för det gör det. 

Jag förstår att en 8-månaders äter med fingrarna och inte bestick. Men som sagt, om hon äter så funkar det. Vår äldsta levde i princip på ärtor, makaroner och köttbullar i flera månader för då kunde hon äta själv. Du kan servera ostbitar, grönsaker, pasta, köttbullar, fisk, ägg, potatis, macka i småbitar.

Jag har också upplevt åtminstone min äldsta som hade svårt för närhet att hon var väldigt frustrerad i perioder. Hon ville kunna krypa men kunde inte tex. När hon väl lärt sig så var hon mycket nöjdare. Med henne var separationsfasen mycket jobbigare än med tredje barnet (som har varit oerhört närhetskrävande hela tiden). Ettan tror jag behövde närhet men ville inte ha och jag har inget bra råd på hur man gör för det var jättejobbigt. Läsa bok började vi med när hon var kanske 10 månader och det funkade jättebra för det var ett bra sätt för henne att sitta nära utan att det blev jobbigt för henne.     

Tack för alla tips och råd. Känns på något sätt skönt att veta att allt är fullt normalt, även om jag egentligen visste det från början.

Är det någon som kan tipsa om en bra barnpsykologibok? Skulle vilja veta  mer om separationsfasen och andra kommande faser och hur man kan underlätta för barnet och sig själv. Jag har redan läst att växa och upptäcka världen, och den var ju bra, men den tar ju inte upp psykologin så mycket känner jag. Det kan ju vara bra att vara lite förberedd känner jag

    

Jag tänkte bara komplettera angående att fixa i köket samtidigt som barnet vill vara nära. Om det inte funkar med sele/sjal så kan du ju pröva att dra fram barnstolen så att den står precis intill dig när du jobbar. Det funkade (oftast) med min yngsta. Jag hängde på skedar och vispar och så som hon fick pilla med och så stod hon samtidigt så nära mig att hon kunde pilla lite på mig.