Ångest över att sova över (vuxen) Hur ska jag tänka och gå vidare?

Ursäkta om det är lite långt! Men jag vet att ni fina på familjeliv har bra råd och många här under psykiskohälsa vet vad jag pratar om. (De i min närhet kan inte prata om detta)

Det som jag har kvar sedan jag fick min ångest och panikångest är att jag tycker det är så otroligt jobbigt att sova över hos folk. Jag får förväntansångest flera dagar innan och på själva kvällen kommer ångesten över att inte kunna somna. Att vara ensam uppe över natten och inte ha något att göra, rädsla att få panikångest. Jag klarar nu att jobba, att studera 100% , handla i affärer, åka spårvagn, åka spårvagn genom tunnel, åka buss med massor med folk.

Men just detta finns kvar, flera år efter att jag fick denna ångest då en familjemedlem fick sin cancer diagnos och sedan dog några veckor efter att mitt barn föddes. Egentligen är det väl inte ett väldigt stort problem då vi sällan sover över. Men min familj förstår inte varför jag inte kan sova över. Jag känner mig konstig och annorlunda. Det är synd för jag är samtidigt stolt över alla mina framsteg!

Jag ska åka bort nu över jul och sova borta och får nu redan ångest över detta. Innan jag fick min ångest så sov jag där utan problem. Nu har det blivit en grej att få ångest. Jag har åkt och gjort det innan men det har tyvärr blivit mycket ångest. Jag försöker inte undvika det men tyvärr blir det inte bättre. Jag har mina tankar om varför det är så här. Jag känner ingen förståelse från dessa människor för mitt problem, jag kan inte prata om det med dem. Jag får prestationskrav att umgås med min familj och min sambos familj. Att vara duktig, trevlig osv. Ingen frågade särskilt mycket när jag mådde som sämst. Min framgång har jag nått själv utan deras stöd. När jag var som sjukast och fick gå upp till psykakuten sa min mamma bara att hon var besviken att jag inte orkade åka upp till mitt syskon på besök, hallå jag orkar nästan inte leva och du är besviken?! Mitt syskon var också besviken. När jag mådde som sämst fick jag inget stöd. Jag försökte i det tysta stå ut med darrningar, hjärtklappning, tandhackning, skakningar och oerhörd ångest och sorg. Samtidigt hade jag ett litet barn att ta hand om och fick ta det stora lasset då min sambo inte hade möjlighet just nu. Nu fyra år senare mår jag mycket bättre i vardagen men som sagt så är jag inte riktigt som innan, men det är ju inget konstigt med det. Jag är mamma nu och lever med en saknad och sorg.

Jag och min sambo har åkt iväg och sovit på hotell några gånger och i en stuga på semester och åkt utomlands och det har fungerat bra. Det är detta med våra familjer som har blivit ett problem. Jag känner mig nog sviken av dem? Jag vill iaf övervinna detta för mitt barns skull så vi kan åka och umgås, då de är snälla personer egentligen och fina far/morföräldrar åt mitt barn.

Någon med råd eller tankar kring detta??

Tack!!