Kärleks-sms och kalla handen om vartannat

Varning för långt inlägg!

Känner att jag bara måste skriva av mig. I mitten av augusti träffade jag en kille via nätet och på första dejten var vi ute och promenerade. Han såg bra ut och verkade lugn och stabil, trevlig att prata med om än lite opersonlig kanske. Nåväl, hoppades i alla fall på en andra dejt och blev helt ärligt lite besviken när han inte hörde av sig. JA - jag vet att vi lever på 2010-talet och därför tog jag fem dagar efter dejten mod till mig och föreslog en andra dejt. Han tackade ja direkt!

Sen följde några dejter som var trevliga även om vi inte hade någon fysisk kontakt alls förutom kramen när vi sågs och sa hej då. Sms:en var artiga och trevliga, men inte särskilt ”inbjudande” om man säger så. Mest neutrala och artiga om arbetsdagen och vad han tränat. När jag försökte bli lite mer känslosam så uppfattade jag inte att jag fick så mycket respons.

Hur som helst, på sjätte dejten (tror jag det var) följde jag med hem till honom och även om jag kände mig attraherad så upplevde jag att han hade en tjock mur omkring sig. Det var mycket svårt att nå honom känslomässigt. Visst, vi hånglade och så - men det kändes mer ”mekaniskt” än kärleksfullt. Men jag hoppades att det skulle gå över med tiden, när vi lärde känna varandra mer.

En annan sak jag började hänga upp mig på ganska snart var att han först kunde tacka ja till att t ex ta ett glas vin efter en biofilm - men utanför bion kunde han plötsligt säga att han inte mådde bra och var tvungen att gå hem. Ibland kunde han bara ringa och ställa in dejten med någon timmes varsel för att han hade magont eller liknande. Han har alltså ett tydligt behov av ensamtid men det gjorde mig förvirrad, vi sågs ju ändå så sällan.

Efter någon månads dejtande frågade han mig hur jag ställde mig till att skaffa barn. Jag svarade ärligt att för mig är relationen viktigast - men om allt fungerar och det känns bra så kan jag absolut tänka mig barn. Tydligen uppfattade han mitt svar som ett ”nej till barn” för några veckor sedan började han dra sig undan, blev formell på sms:en, ställde in dejter och till slut ringde han och ville mer eller mindre göra slut. För att vi ”ville olika saker” - jag ville ju inte ha barn, påstod han. Medan han ville ha kärnfamiljen och flera barn.

Rätta mig om jag har fel - men är det ”normalt” att ha en sån här diskussion så pass tidigt i en relation? När man dessutom träffats väldigt sporadiskt? Jag tycker inte det är fel att lyfta frågan, men att sedan vilja göra slut för att man får ett svar man tolkar lite hur som helst känns märkligt.

Den där gången lyckades jag tala honom tillrätta, övertygade honom om att jag visst vill ha barn - vi bara uttrycker oss olika. Men där och då insåg jag att jag träffat en kille som verkligen märker ord, som lägger saker jag sagt flyktigt på minnet för att ta upp det långt senare - i ett annat sammanhang.

Nu var det frid och fröjd ett tag, men sedan brakade det ihop igen. Han fortsatte att lyfta barnfrågan och verkade inte alls ha accepterat mitt svar. Detta gjorde mig förstås mer och mer trängd och irriterad och ju mer irriterad jag blev - desto mer drog han sig undan. Det började också bli mycket svårt att få en balans i hur vi skulle träffas - det var mest på hans villkor. Han kunde sms:a och vilja ses på kvällen, men om jag inte kunde för att jag hade bokat annat eller skulle träna så kunde han bli tydligt missnöjd. Däremot var det mycket svårt att få med honom på saker jag ville göra, han ville mest ses hemma hos varandra och någon enstaka gång på bio. När jag försökte hålla hans hand på bion kände jag att han blev obekväm och drog tillbaka handen efter ett tag.

Kort sagt: hans beteende gjorde mig osäker och förvirrad. Vad vill han egentligen? Är han också osäker eller vill han dra sig ur relationen?

Det som framför allt gjorde mig osäker var att han kunde svänga väldigt mycket i sin kommunikation. Ena stunden var han kärleksfull, sa hur mycket han tyckte om mig, hur bra vi passade ihop, hur naturligt det var att umgås, att han såg en framtid och olika resor han tyckte vi skulle åka på. Men om jag inte svarade tillräckligt snabbt eller inlevelsefullt på sms:en och mejlen så svängde han och tog avstånd istället. Lät kall och hård på telefon. Hävdade att jag var ”otillgänglig” och ”dissig”. Överlag tyckte jag att han började bete sig väldigt omoget.

Droppen var när han tackat ja till att hänga med på en fest och dagen innan sa att han ville ”lämna det öppet”. Han funderade på att träna istället. Då blev jag irriterad och undrade varför han tackat ja från första början? Då blev han sur för att jag var sur och tyckte att vi ”bara bråkar hela tiden”. 

Ja, ni hör ju. Vi var som katt och hund, eller nåt. Till slut orkade jag inte mer, kände att jag måste ta mig ur detta. Han fick mig inte att må bra. Så jag gjorde slut. Så här efteråt känns det som en lättnad även om jag kan sakna en del stunder med honom - sexet var väldigt bra och då och då uppfattade jag det som att han fick viss insikt i hur han betedde sig och att det nog hindrade honom från att kunna ha en fungerande relation (vi är båda i övre 30-årsåldern utan barn). Han har bara haft kortare förhållanden på max 10 månader, jag har haft några längre förhållanden på upp till 5 år. Men det betyder ju egentligen ingenting.

Det jag undrar nu är egentligen var som hände. Någon som känner igen sig i detta? Gjorde jag rätt som bröt?

Tack för mig och God Jul!