Många kompisar, inga vänner.Vad gör jag för fel?

TS jag förstår lite av vad du skriver öfr jag är en liknande person. Jag är den där perosnen på jobbet som alla tycker om - men som ingen umgås med privat. Privat är jag den där trevliga typen som gärna blir inbjuden - men inte alltid och då och då glöms jag bort.

Jag ställde upp väldigt mycket för mina vänner men kände att jag inte fick tillbaka samma svar och så fort "nöden" i deras liv var över försvann de. Jag missätnker att behovet av mig inte var så stort längre helt enkelt. Under åren har detta upprepats ett par gånger men jag har trots detta ändå ett par tre människor runtom mig som finns kva roch ärligt talat har jag det hellere så här - några riktigt nära vänner som jag umgås med när jag kan än ytliga bekanta.

Dock har jag märkt att det inte alltid är de människor jag trodde skulle vara kvar som är det i slutet, då och då har jag blivit överraskad över vem det var som "stod kvar". Kanske du befinner dig i en fas där de vänner du har inte behöver dig på samma sätt? Dock borde du väl ändå kunna ringa och prata med dem. Ibland tror jag att folk är så rädda för att störa att de glömmer bort att deras medmänniskor kanske inte tar illa upp alls. Dina vänner kanske inte ringer hela tiden men det betyder ju inte att de inte tycker om dig. Ring dem och låt dem säga ifrån själva om de vill - jag tror dock att de bara blir galda av att höra av dig.

Jag förstår precis hur du känner.. jag har det lika dant som dig.. det har alltid varit jag som alltid hört av sig mest till mina vänner.. hör jag inte av mig så kan det gå månader innan vi hörs. Jag har blivit så trött på det så jag hör inte av mig längre. Jag anser att så svårt är det inte att sända iväg ett mess och fråga hur det är med en och se om man ska ses. Men tydligen är det de för många vänner nuförtiden. Vet dock inte hur gammal du är? själv är jag 41 år och haft det såhär i stortsätt i 10 års tid. Min sambo brukar fråga varför mina vänner inte hör av sig till mig? Jag bruka säga fråga dem?? För jag vet inte mer än det som de säger till mig. Det är barnen och barnen och jobbet och jobbet och jobbet.... Har dock en vän som det känns ömsesididgt med. Vi sms typ 1 ggr i veckan och försöker att få till att ses en dag i veckan. Hon brukar alltid fråga samma som min sambo... jag säger samma sak till henne. Men hon köper inte det argumentet. Då hon själv är 3 barns mamma och har en sambo som jobbar skift jobb. Hon anser att så svårt är det inte att skicka iväg ett sms och bestämma att ses en dag. Jag har hållt med henne i alla år. så det e henne som jag i stortsätt träffar. Så jag känner oxå mig väldigt ensam annars. Min sambo träffar sina vänner flera ggr i veckan. så det blir mycket ensamhet här hemma. Man kan ju inte säga till han att nej du får vara hemma för jag vill inte sitta ensam i kväll igen. Bara för att hans vänner hör av sig till han och de kan ses.

Fattar inte hur folk kan ha så svårt att skaffa och behålla vänner? Det är ju bara att ta kontakt med folk och vara trevlig.

Det handlar kanske inte alltid om att behålla.. för det kan man.. utan det handlar nog mer om att vännerna är så upptagna med sin familj och jobb. Att de inte hinner att ses för de prioterar inte att det är så vikigt att träffa sina vänner.

Då får man väl skaffa sig vänner som inte gör det eller skaffa sig nya vänner? Hur svårt kan det vara. Fattar mig inte på människor som inte klarar av att ha vänner.

Men kan ju vara så att det alltid blir så...Tyvärr.... man vet ju inte vad det är för personer innan man lär känna dem... men det är ju super bra om alla dina vänner alltid hör av sig till dig utan att det går flera månader och att ni ses exact när du vill och kan... Grattis till dig...

Tack ni som har läst hela ts och är seriösa när ni svarar. Jag har alltså  ganska många kompisar att hitta på saker med men saknar riktiga vänner som bryr sig om hur man mår. Som frågar hur man mår och är intresserade av svaret! Inte bara kompisar som tycker att det är kul så länge man bara är glad och lycklig. Utan en som vill/orkar bry sig även om man har en dålig dag ngn gång i bland.

Angående att ringa o höra av sig så är mina killkompisar bättre på att höra av sig. De kan ringa när de sitter i bilen o bara kallprata. Eller skicka nåt sms. Men de andra verkar upptagna med att kolla vad deras 453 vänner på facebook har för sig....    

Och samtliga verkar ju glada när man ringer och jag har alltid bara fått höra av folk att de tycker jag är lugn, omtänksam mjuk och gullig.  

Känner igen mig och har sista året insett att man har färre vänner än man trott men att de som är kvar är de bästa. Kvalitet framför kvantitet!

Kanske det som håller på o hända. Att det kristalliseras.

Ta vara på de äkta och låt inte deras andras beteende förstöra för dig!

Hur gammal är du TS? Jag är 40+ och ser rätt krasst på det här med vänner. Tyvärr. jag har alltid innan försökt vara en god vän. Jag har alltid kommit hem till dem när de har velat ses och ställt upp. Mest vänner hade jag när jag var singel och alltid tillgänglig för vad de nu ville göra.

Sen fick jag själv man och barn och har pratat med dem om hur svårt det är att få dem att vilja ses nån gång när jag tar initiativet. Men gett upp. är helt hopplöst så vill nog skita i det nu. Har nog med andra utmaningar i livet och även jag vill kunna umgås med vänner när jag vill och göra något jag har föreslagit nån gång.  Vännerna i sin tur tycker säker jag har blivit tråkig för att jag nu sätter gränser - de vill jag ska bete mig som singel som jag var förr och hänga med dem och göra saker som deras barn vill göra (OBS olika åldrar på barn så helt olika typer av aktiviteter som passar). Jagtrodde inte det skulle bli så här efter alla år när jag har hållt dem sällskap i deras hem medderas barn. Men de har noll intresse för mitt barn som är min stora kärlek.

Summa summarum:     skämmer du bort dina vänner så lär du dem att förvänta sig mycket och de springer inte efter dig när de får mindre - tvärtom de känner sig då svikna av dig. De som har det enklast är nog de som alltid beter sig ego faktiskt. Tråkigt men sant.

   

jag är exakt i samma sits.,..vet varken ut eller in...

Det kan också vara så att de vänner som behövt er i kriser, och sedan taggat ner på kontakten, har gjort det för att de vet att de har besvärat er mycket med sina problem och vill låta er andas lite. Så blir det för mig iaf, när jag haft mina kriser har jag haft 2 vänner som ställt upp och lyssnat och stöttat när det varit som värst. När jag börjat må bättre har jag försökt att inte höra av mig lika mycket eftersom jag känt mig jobbig.