Hur hantera martyr i släkten?
Har en nära släkting som är en riktig martyr och tigger sig till sällskap. Ger mig dåligt samvete över att vi inte ses oftare och tigger till sig sällskap. På detta sätt umgås jag och min familj mer med denna människa än med våra närmsta vänner. Mer med denna människor än våra vänner tillsammans.
Hur hanterar man detta? Hur säger man nej på ett bra sätt? Hur undgår jag att ha dåligt samvete när jag säger nej? Och viktigst; hur undgår jag att sitta och tjura när vi umgås bara för att jag känner mig lurad och arg över martyrskapet? Det är det värsta - en person som jag hade kunnat gilla avskyr jag nu just pga denna martyrskap.
Kan tillägga att martyrskapen enbart gäller sällskap och när hon har behov av hjälp. Och det är inte någon ensam person. Personen umgås med vänner dagligen och släkt flera gånger i veckan. Jag tror hon är mycket orolig och egentligen inte vill vara ensam en minut av sin vakna tid. Vilket är väldigt synd, men inte mitt problem att lösa. Är jag j-ligt ego när jag resonerar så?