För det första måste ni vara gifta för att genomföra en närståendeadoption.
Det är inte krångligt. Det är surt och irriterande att det måste göras, och det finns roligare saker att göra med en nyfödd bebis hemma, men det är inte krångligt.
Det går lite olika till i olika kommuner, men först måste faderskapsutredningen öppnas (som för alla kvinnor som inte är gifta med en man, eller har inseminerat inom svensk sjukvård) och läggas ner. Ni bokar möte på familjeenheten hos kommunen. Den mamma som har burit barnet legitimerar sig, visar kvittot från den danska kliniken (och måste oftast uppge barnets födelsevikt - men resten kan göras innan barnet är fött). Sedan skriver myndighetspersonen en "utredning" som läggs fram för socialnämnden, och sedan läggs faderskapsutredningen ner. Hur lång tid detta tar beror på arbetsbördan, och på hur ofta nämnden sammanträder.
Ni behöver inte vänta på att det ska bli klart innan ni ansöker om adoption, så skicka adoptionsansökan så fort barnet har ett personnummer. Det gör ni hos tingsrätten, och antingen skriver ni en egen ansökan, eller fyller i en färdig. Det som ska framgå är att det inte är några pengar inblandade, och varför det är till barnets bästa att bli adopterat. Biomamman skriver sen ett medgivande till adoptionen, och så bifogar ni personbevis för den mamman som ska adoptera, och för barnet. Hur lång tid det tar varierar återigen. Det snabbaste jag har hört var tre månader, det längsta (utan komplikationer - det vill säga att båda mammorna var svenska medborgare och i rätt ålder, att inseminationen skedde på en klinik utomlands, med ett tydligt kvitto) var drygt ett år.
Och så glömmer ni inte att ansöka om underhållsstöd hos försäkringskassan under tiden.
