Separation samtidigt man träffar en "ny"

Jag sitter i en liknande sits. Men ändå helt annorlunda eftersom jag och min sambo är inte separerade än. Dessutom är den nya mannen min chef och 20 år äldre. Han har 2 barn och hus och vill inte lämna Stockholm. Jag bor med sambon och sonen i Göteborg och kan såklart inte lämna Göteborg. Dessutom vill han ha fler barn och jag vill absolut inte ha fler. Men annars passar vi så himla bra och har så roligt tillsammans. Vi har pratat i flera månader om vi ska "köra på" ändå och veta från början att man aldrig kan flytta ihop eller om det är bäst att avsluta det redan nu innan det gått för långt. Problemet är ju bara att vi tycker om varandra så himla mycket och vill inte bara kasta bort det. 

Det är en knivig situation helt klart.  

Ja vi är i en liknande sits, sorgligt, men ändå skönt att höra.Enligt mig har vi separerat, men min "sambo" tycker inte samma riktigt, han tycker vi ska försöka, fastvi bor på olika håll, men jag tycker själv vi har försökt för många gånger. Har ni tagit beslutet att separera du och sin sambo? Eller vet han inget om dina tankar? Har ni haft ett bra förhållande innan du träffade ny? Jag tycker det är stor ålderskillnad mellan mig och den "ny" och då är det bara 11 år ;) och här är det jag som vill ha fler barn, men det blir ju inte svårt att lösa, fast i början sa han att om han väljer mej och vet min önskan om fler barn så är det ju något han vill ge mej! Men tror han har insett avståndet mellan oss. Visst det är bara 65 min med flyg, så det är ju ganska okej. Jag kan ändå inte sluta drömma om oss, och tänker, tänk om han bott närmare!

Ja, han, precis som din kille vill inte flytta isär, men han vill heller inte längre vara ihop. Han anser att vi ska bo ihop till sonen är äldre och han vägrar samarbeta vilket är lite trisst. Jo 20 år är mycket men vi båda trodde när vi började jobba ihop att vi var hyffsat jämngamla så det är inget som stör oss, men åh vad det kommer störa omgivningen. Vi vet inte alls hur vi ska göra. Han är en mycket klok man som inte bara kastar sig in i något nytt och jag vill inte göra något jag kommer att ångra men det är jättejobbigt. Nästan olyckligt kär. Som tur är är han ju min chef, vilket gör att vi kan prata varje dag utan att det är något konstigt och vi träffas ofta i jobbet. Han åker ner till gbg ca 1 gång i veckan och stannar 1-3 dagar och jag åker upp till Stockholm 1-2 ggr i månaden. Naturligtvis har det blivit betydligt mer nu än innan, men än så länge är det ingen annan på företaget som märkt något. 

Jag kan aldrig ge honom ett till barn, men han har sagt att det inte är jätteviktigt för honom. Jag vill INTE ha fler barn och det vet han. Men det är ju så komplicerat. Ibland funderar jag på om det är just spänningen som är det roliga, eller om det är HAN jag är så kär i. Jag försöker träffa mycket annat folk för att se om det bara är att jag inte vill vara med min sambo, men nä, sen sitter jag där hela kvällen och tycker att det hade vart mycket roligare med "chefen". Alla andra människor bleknar i jämförelse. Han är SÅ härlig. Snygg, duktig, engagerad, ser livet som nåt positivt, självständig och förnuftig. Såna finns det inte många av ;) 

Har varit många år ihop med min man. gift 1 år, nu på väg o skiljas efter jobbiga år. Tänkte på barnen men flyttade till slut. Det svåraste jag gjort med barnen. Mkt gråt i månader och undran om jag gjorde rätt. efter 4 mån kändes det som att jag bott ensam länge. Han gjorde något dumt o tyvärr blev vi alla lidande.Var arg så länge ,ca 7mån innan jag till slut flytta. Funderar fortfarande, ska jag ge honom en chans? Trots allt skit och alla chanser. Känner någon sorts saknad? och att han igen har blivit sjuk gör att all oro m.m. kommer tillbaka. Oro, sorg över att jag miste honom nästan förra gången. Men älskar jag honom eller är det gamla känslor? En ny kille är intresserad och "tycker om mig", men säger aldrig" älskar dig". Tyvärr! Vet att intresse funnits länge från hans håll men vad hejdar honom?

Ni verkar träffas väldigt ofta, underbart för er :) men din sambo misstänker inget? Hur gammal är er son? Har ni varit tillsammans länge? Har ert förhållande varit bra fram till du träffade chefen? Jag har själv tänkt tanken att fortsätta bo ihop för dotterns skull, men måste tänka på mej själv. Är ju inte en lycklig och glad mamma som det är nu och inte varit på 2 år. Och hon mår ju inte bättre att ha hos i samma hus när vi har det som vi har. Ja olyckligt kär känns det som, och när man träffas känns det som att man är 15 år på nytt, så underbar härlig känsla. Jag har oxå funderat på att det kanske bara är spänningen som gör en så kär och lycklig, och att det är någon som gör en så glad och säger sånt man vill höra tex: hur fin och vacker man är, det har jag inte fått höra på mitt 12 åriga förhållande, och närhet är inget jag heller blivit bortskämd med. Och den här "nya" är ju helt tvärtom han överöser bara massa fina saker om mej! Jag hoppas vi får till en träff nu i januari på hemmaplan typ hos honom och se hur det känns och efter det besluta vad jag vill och bör göra.

Min man ville ej heller flytta isär men jag blir nu överöst med komplimanger m.m Vilket min ny kille ej gör. Han är trevlig men inte den romantiska typen. Fastnade för honom för att vi kunde prata om mkt och han hade charm. Dock kanske det är bara en tröstare, tyvärr! Tyvärr hade min man och jag aldrig möjlighet att prata. Det gjorde nog att man gled isär.

Har själv varit i en liknande situation och åtminstone jag är/var väldigt känslig från separationen och varje antydan från att det är nått fnurr på tråden med min "nya" gör att jag nästan går under av längtan/oro/rädsla.
Spontant utan att känna dig så ska du ju givetvis köra på 120% men ändå vara beredd på en störtlandning. Din kärlek kan ju faktiskt vara uttryck för ett tomrum som du fyller alltför fort. Men samtidigt är du ju mer erfaren nu jämfört med när du gav dig in i nått förra gången.

Lycka till! 

Jag ska separera från min sambo när jag kommer hem. Jag har tagit en paus och åkt till mina föräldrar. (vilket jag alltid gör över jul och nyår) Nu har jag bestämt mig, det blir separation. Jag har kämpat i många år (har varit ett par i nästan 14 år) och senaste åren har jag bara fått skit. Så jag har varit på väg länge.

Jag fann min nya på jobbet. Jag jobbade på en nöjesanläggning och han är en av stammisarna. Han hörde av sig via SMS en kväll och först tyckte jag att han var creepy, men ju längre tiden gått och ju mer vi pratat så har saker och ting fallit på plats. Vi har samma intressen, värderingar mm. Något som jag och min sambo sällan haft gemensamt. 

Det är förvirrande att veta vad man söker då man varit tillsammans med någon så pass länge som jag och sambon varit. Jag trodde det perfekta förhållandet var att leva med någon som är helt annorlunda en själv, men vårt förhållande har varit långt ifrån perfekt.   Nu har jag träffat någon som är väldigt lik mig själv och kanske är det idealet? Jag provar gärna! 

Även om vi kanske inte har några barn mm som hindrar så är jag inte supersugen att flytta ihop än. Vi har bestämt att till en början ses på helgerna. Vi ska ta det lugnt till att börja med även om känslorna just nu är översvallande. Kanske är jag äldre och vettigare denna gång? Förra gången var jag 21 och kastade mig in i förhålllandet med huvudet före. Visst gick det bra för mig och min sambo i väldigt många år, men vi har kämpat otroligt mycket.

Lycka till!!             

Min "sambo" har aldrig varit den romantiska typen, men jag har väl alltid gått och hoppats på att han kanske skulle kunna bli, iaf lite mer åt det hållet. Men nej! Men den "nya" är ju helt tvärt om, ja helt underbar på den fronten!! Verkligen sånt man vill höra. Jag kommer aldrig bli tillsammans med någon ny igen som inte är romantisk från början, för det ändrar sig inte, och för mej är sånt viktigt.

Ibland har man tänkt att ska jag gå tillbaka till maken. Saknar hans kärleksfulla/romantiska sätt trots alla problem vi haft. Dock fanns det alltid omständigheter som gjorde att "vi" aldrig var prioritet och alla utomstående problem som utbyttes av andra nya problem. Den nya kommer nog aldrig släppa in mig känslomässigt, trots det har han fina sidor. Hoppas nog ändå som du att det ger sig med tiden, är jag dum? Den nya säger aldrig att han älskar mig, han har svårt för sådant. Känslor däremot är viktiga för mig.