Vågar inte satsa
Hej,
jag är 32 år, min pojkvän 33. Vi träffades för några år sedan genom gemensamma vänner. Vi fick en lite märklig början då jag visste att han ca 1 år senare skulle åka iväg på en längre tids jobb utomlands. Jag gick alltså in i något med inställningen "vi får se vad det blir av det". Jag tyckte mycket om honom, men ville inte satsa alltför helhjärtat eftersom jag inte visste hur det skulle bli under tiden vi var ifrån varandra. Han åkte och var borta ca 1.5 år och vi sågs under denna tid då och då, kanske varannan månad. Under tiden levde jag mitt eget liv, ungefär som att vara singel förutom att vi hördes per telefon en eller två gånger i veckan. Det gick ok, mycket tack vare att jag distanserade mig lite från förhållandet. Jag försatte mig (och oss) i ett mellanläge så länge. Och trots att jag hade lite svårt att erkänna det så hade jag hela tiden känslan att det fanns annat i hans liv som var viktigare än att vara med mig.
Nu är han sedan nästan två år hemma igen. Vi har varsin lägenhet, men bor mycket hos varandra. Problemet är att jag är kvar i det mellanläge som jag beskrivit. Jag klarar inte av att satsa, jag klarar inte av att gå. Vi har det bra tillsammans på det stora hela och är snälla mot varandra. Vi skulle säkert få ett bra liv tillsammans men jag klarar inte av att satsa helhjärtat trots att han är en så bra människa. Det är som att jag fortfarande lever med inställningen att avvakta, se vad som händer. Trots att jag tycker om tanken att bo tillsammans på heltid klarar jag inte riktigt av att ta det steget. Under dessa år har han bara träffat min familj flyktigt vid två tillfällen - det är som att jag inte vågar satsa helt och fullt på oss. Samtidigt känner jag mig som en hemsk människa både mot honom och min familj som inte låter dem ta del av hela mitt liv. Det hela blir ju inte heller bättre av att vi är i den åldern då många av våra vänner stadgar sig och skaffar familj. Jag känner mig så otillräcklig inför både honom, mig själv och min familj som inte klarar av att ta samma steg som alla andra tar.
Så, vad ska jag göra? Hur ska jag reda upp situationen jag befinner mig i? Kan jag göra något för att våga satsa på oss, eller borde jag gå vidare?
Vänliga hälsningar,
Sara