Känner mig kvävd av folk, vill vara ifred!
Jag är en tjej på 29 år som i hela mitt liv tyckt om att vara ensam. Min familj och vänner verkar dock inte kunna acceptera detta och jag vet inte vad jag ska göra. Känner mig som ett UFO som har detta ensamhetsbehov. Absolut ingen förstår mig verkar det som.
Jag uppskattar mina vänner (och de verkar uppskatta mig också, konstigt nog, som jag beter mig) men det räcker för mig att veta att de finns där. Jag behöver sällan umgås med dem. Umgås någon gång i veckan med vänner men då kommer initiativet från mig. Ibland är det trevligt med sällskap när man ska gå och handla eller ta en kopp kaffe, men sen får jag alltid köra hem dem för de stannar alltid för länge enl mitt tycke. Mina nära vänner vet hur jag är så de tar inte illa upp.
Ironiskt nog är jag uppvuxen i en stor familj med stort socialt behov och kontaktnät. De förstår sig inte alls på mig. Nyss ringde syrran och frågade om hon fick komma hit. Jag sa att jag inte kände för att umgås och hon svarade "men vi behöver inte umgås så länge" och då är jag för mesig för att säga ifrån. Vill inte verka elak. Min dag känns nu helt förstörd.
Om jag känner för att vara ensam, då känner jag VERKLIGEN för att vara ensam, och detta är ca 99 % av tiden. Jag blir enormt stressad av att folk vill träffa mig, tränger sig på. Det är inte bara att jag tycker det är "lite tråkigt" att umgås utan jag får nästan panik! Får starka depressionskänslor. Gör nästan vad som helst för att slippa.
Om dagarna har jag ett socialt arbete med människor och det går jättebra. Den kontakten gillar jag. Men när jag väl är hemma vill jag vara SJÄLV. Jag har paradoxalt nog många vänner och det känns som jag får kämpa för att hålla dem på avstånd.
Om jag umgås med folk vill jag absolut inte att det ska ske hemma hos mig. Mitt hem är bara mitt. Min privata borg. Integriteten är vansinnigt stark. Jag tycker det känns obehagligt hemma flera timmar efter att någon annan varit här, som att denne person har besudlat luften hos mig. När jag träffar folk vill jag göra det under promenad eller fika på stan eller annan aktivitet utanför hemmet, eller varför inte hemma hos dem.
De få gånger jag är sällskapssjuk så är jag väldigt tillgiven, sällskaplig, rolig och socialt kompetent.
Men mina frågor är, finns det någon som känner igen sig? Har jag någon diagnos? Hur ska jag bete mig för att få vara ifred utan att såra folk? Och hur ska jag överleva timmarna innan syrran kommer ikväll? (funderar på att dra en nödlögn så jag slipper ses).
