• Anonym (Rädd och arg)

    Hjärnspöken eller vidrig verklighet?

    Hej! Jag och min nuvarande sambo träffades för snart tre år sen. Trots att jag vid den tidpunkten i stort sett svurit för mig själv att aldrig ner ägna tid, känslor eller förtro mig åt en man, efter många spruckna relationer och tråkiga bedragare, så blev jag kär. Jättekär. Och med en aldrig sinande ström av uppmärksamhet, ömhet och beröring så fick han mig fast. Ett halvår senare var jag gravid. Han ville göra abort och jag ville behålla. Jag sa till och med att jag väl fick stå ut med att han stack, för det barn jag bar kunde jag inte ta bort. Han stannade. Det var en tuff graviditet, psykiskt och fysiskt, och värre skulle det bli. Jag drabbades av en djup post partum depression, blev inlagd, medicinerad och tappade fullständigt greppet om mig själv och livet. I takt med tt jag började komma på fötter igen bröt min sambo ihop i en depression. Denne man som alltid visat mig hur mycket jag betytt för honom var plötsligt iskall, tvär och rörde aldrig vid mig. Jag kände mig så usel, så ful och så ensam. Han fick medicin och en kort sväng terapi. Och visst kom en del av den gamle snubben tillbaka, men kanske inte den delen som älskade mig... Jag är alltid den som tar initiativ till beröring/kramar/komplimanger/romantik, och det möts oftast av ett halvhjärtat, nästan framtvingat svar. Jag kan faktsikt inte minnas sist han sa nåt fint/snällt eller var den som tog första steget. Blir jag ledsen eller arg bryr han sig i stunden och nästa dag är vi tillbaka på ruta kärlekslöst. Han tycker att jag har ett för stort bekräftelsebehov och säger att han känner att det är kravfyllt att visa känslor för mig. Det var ett slag i magen att få höra kan jag tala om! Om nätterna drömmer jag att han träffar andra eller lämnar mig eller dör. När jag skriver det här ligger vår 1,5åriga son och sover bredvid mig. Det är nyårsafton och på övervåningen festar han med sina vänner, jag sa att jag var yr och gick ner. Han tog ingen notis om att jag försvann. Tankarna irrar: har han en annan? Är hans känslor borta? Orkar jag leva ett år till? Vad händer med min son om jag dör? Snälla hjälp mig.

  • Svar på tråden Hjärnspöken eller vidrig verklighet?
  • Tommy parterapeuten

    Hej
    Det är verkligen en svår tid ni båda har gått igenom. Det började bra och det verkar som din partner verkligen ville ha dig i början av er relation. Depression kan ha en negativ påverkan på en relation då det lätt skapar en distans. Det måste kännas skönt för dig att se att du har tagit dig ur den depression du var inne i. Att din partner sen drabbades måste ha varit och är svårt. Om någon är deprimerad är det lätt att bli distanserad och avvisande. Självkänslan är låg och det är lätt att misstro att man är älskad och omtyckt. Det i sin tur skapar en känsla, som du också beskriver, av att fråga efter uppmärksamhet och bekräftelse. Det bästa ni kan göra är att söka hjälp utifrån så ni kan komma vidare. Det är mycket möjligt att ni hamnat i ett negativt mönster som kan var svårt att ta sig ur på egen hand. I och med att du skrivit hit så innebär det att du har kraft att förändra. Utnyttja den och sluta inte kämpa.
    Hälsningar
    Tommy 

Svar på tråden Hjärnspöken eller vidrig verklighet?