Jag skämms över min pojkvän
Under nyårsafton när världen välkomnade år 2012, funderade jag på mina mål och drömmar inför det nya året. Då jag insåg att jag inte klarar av att leva såhär längre. Det känns som att dagarna bara rullar på och mitt förhållande med min sambo håller på att stupa. Problemet är att jag skäms över honom. Jag äcklas. Men jag älskar honom samtidigt. Det är så fruktansvärt förvirrande. Jag tycker att min sambo är ful. Så, då var det sagt. Jag kan inte titta på honom längre, varje gång han försöker ge mig en puss så vänder jag mig åt sidan och ber om ursäkt för att jag måste ta tvätten/disken/gå ut med soporna etc. Dåliga ursäkter som inte är Sanna. Och då ska vi inte prata om sexet. Han har till och med gett upp att få till det, för han vet att jag bara kommer säga nej. Och jag har börjat störa mig på i stort sett allt. Han städar inte, handlar inte, lagar inte mat. Vill aldrig göra något som jag vill hitta på. Han åker till sitt garage, spelar tv-spel, hänger med vänner - och när vi umgås hamnat vi framför tvn. Och jag har tappat tron om att han inte bryr sig om mig längre. Men varje dag berömmer han mig för mitt utseende, säger att han älskar mig. Men jag kan aldrig ge honom beröm för sitt utseende. Jag kan aldrig säga att han är fin. Och det har han mörkt. Vilket han är väldigt ledsen över. Men jag älskar honom. Jag gör verkligen det. Men han har förändrats så mycket efter våra fyra år tillsammans. Det var ett år sedan jag kom fram till att jag inte klarade det här mer. Men jag har inte gjort något åt det än. För jag älskar honom. Men jag kan inte leva med någon jag inte känner någon samhörighet med, och inte med någon jag inte tycker är attraktiv. Snälla, ge mig råd och vägledning. Vad borde jag göra? Jag är fruktansvärt förvirrad och orolig...
