Att inte veta hur det kommer bli..
Hej! Jag har en son på 3,5 år. Går på Habiliteringen osv med honom. Alla tester osv är gjorda som finns att göra tydlligen och ingenting har kommit fram utan att det bara är att vänta och se då vi vill få en diagnos mer än utvecklingsstörning osv..Träffade genspecialister från Umeå som skulle försöka fundera på diagnos, men dom kunde inte komma fram till något heller då man i många fall kan ha ett lite speciellt utseende osv vilket inte min son har och därför allt var frid och fröjd innan vi insåg att han inte alls hängde med i utvecklingen..
Ville bara höra om någon har egna erfarenheter när man inte får någon diagnos? Sonen pratar inte, utan låter bara på sitt eget sätt, kan inte säga något ord, fastnar i sina beteenden och låter högt och jobbigt, biter sig på handen, kan gå när vi håller honom i händerna, balansen finns inte riktigt än. Ibland känns allt så meningslöst, man försöker gåträna med honom hur mkt som helst och träna i övrigt, men det går så oerhört långsamt..För mig finns inget annat än att han ska börja gå själv...Kommunikationen är jätte jobbig då vi inte kan prata med varandra, tecken är han inte mottaglig för heller.
Tiden går så fort och han blir så stor och det framkallar massa tankar inför framtiden..