Vård i livets slutskede -hospice

om han är så dålig tycker jag du ska åka idit och vara hos honom. Det kan gå väldigt fort, men det kan också ta dagar. Om de ringer dig är det för att hn kan gå bort när som helst.

För en tid sedan läste jag en nästan lika identisk tråd här på FL.Pappa som vårdades på Hospice..Skall kolla om jag kan hitta den så kanske du kan få stöd/råd därigenom.

Det är omöjligt att veta. Min svärmor somnade in på annandagsmorgon och vi va inte där. Inte ens sjukhuspersonaleb var beredda på att de skulle gå så fort. Hon sov lungt vid 8, sen när nästa titta till henne 8.20 levde hon inte. De sa att hade trott att de va gång skulle de ringt. Det enda tips jag kan säga att gå på din magkänsla. Fick en känsla i magen sent på kvällen innan hon gick bort att vi borde åka in, men vi lyssnade inte på den känslan. Det kändes omständigt att va på sjukhuset hela natten med en ettåring.

Där svärmor låg hade de underbar personal och bra dagrum, fanns mycket leksaker osv. Så vi hade med vår son nästan varje dag vi va där. Tycker det funka bra.

Tack , jag har googlat och kollat FL men inte hittat något liknande scenario. Det är skönt att läsa sndras berättelser.

Jag skall kolla vidare

www.familjeliv.se/Forum-4-304/m68125986.html

Jag har varit där i förrgår och igår. Ska dit imorgon. Försöker vara där några timmar varje dag men ar ingen lust att släpa dit småbarnen varje gång , för deras och pappas skull. Det enda som är jobbigt är väntan på det oundvikliga. Han vill gå bort och även fast det är hemskt hoppas jag på att han får som han vill snart.

Först och främst vill jag bara säga att jag lider med dig. Måste vara fruktansvärt att se en anhörig lida så och bara vänta på att få somna.

Förstår att du vill vara där när det sker men det är nog näst intill omöjligt att säga när. Du har barn som du måste ta hand om i första hand. Din pappa förstår säkert. Du skulle kunna sitta hos honom 24h om dygnet men det skulle lika gärna kunna hända när du var på toaletten, gick för att ta något att äta eller tog en tupplur. Man kan aldrig, hur mycket man än vill, förbereda sig inför döden. Den sker när den sker och din pappa vet säkert att du är med honom även om det inte är fysiskt.

En värmande kram till dig!

Det är nog svårt för personalen att säga om det rör sig om veckor el dagar

Tack:) han har inte ont nu men känner jg pappa rätt är det mest liggandet o alla tankar som är jobbigt för honom. Det är inget liv det här säger han, att ligga dagarna i ända med blöja och vara helt klar i bollen utöver strebristen och morfinet. Min syster talar som om han kommer förbättras men det är uteslutet . Hon har inte talat med läkaren jag fick samtal av idag utan det är vårdarna och sköterskorna som varkenkan säga bu eller bä. Trots att jag vetat at han kan gå närsom så är det skönt att höra att detta faktiskt är det sista. Känns så konstigt med systern, hur ska jag förhålla mig till hennes hopp utan att verka kall.

Kan det inte vara så att din syster VILL förstå?

Min sambo va nämligen sån med sin mamma, prata hela tiden om att behandlingen hon fick kunde göra henne bättre osv, fast det var ju bara en lindrande behandling, smärtlindring och ångestdämpande.

När folk är rejält avmagrade samt har slutat äta och dricka så brukar det enl min erfarenhet ta några dagar. Men det finns individuella skillnader naturligtvis. Sen beror det ju lite på om han är 50 år eller 90 år.

Har i mitt jobb sett folk i 90-årsåldern som ligger uppemot två veckor utan mat och vätska men de är ju de som inte vill ge upp, som kämpar in i det sista. Ts pappa verkar ju förstått vad som är på väg att ske så det går nog ganska fort.

Han är en jäkligt seg gubbe född 1930

Du menar att hon INTE vill förstå? Jo så e d nog, vill liksom inte poppa den lilla bubblan hon är i, men samtidigt önskar jag att hon ville hänga med i nuet.

Först och främst vill jag beklaga situationen ni befinner er i, det är oerhört svårt för alla inblandade. För tio år sedan dog min pappa på ett hospice. Tre veckor efter ställd. Diagnos hjärntumör. Det var en jobbig väntan, ffa att inte veta när det skulle ske. Och ingen ville svara på tidsfrågan, varken läkare eller sköterskor. Men det beror nog på att man faktiskt inte vet. Det kan handla om dagar likaväl som timmar. Min pappa dog när vi inte var där. Och det tror jag han "valde". Han släppte taget när vi inte var närvarande och det har aldrig stört mig att han var ensam. Det var helt i stil med hans personlighet och vi fick så mycket tid tillsammans såväl innan som efter dödsögonblicket som vi alla mäktade med. han fattas mig oerhört. Någonstans känns det dock som om vi fick ett värdigt slut trots att det var bedrövligt. Ge dig och din pappa den tid som du orkar. Och som han orkar. Och som ryms i allt annat.

När min mamma var döende i äggstockscancer tog det 1,5 månad från att hon slutade äta fast föda och började önska att hon var död tills hon faktiskt dog. Hon fick verkligen kämpa för att dö.  Från att hon helt slutade dricka vatten tog det ungefär 3 dygn innan hon dog. Då låg hon i krampattacker i 2,5 dygn. Hon vara bara strax över 50 och hade ett väldigt starkt hjärta, vilket inte direkt underlättar när man vill dö.

Jag och mina syskon vårdade henne hemma och hade ett sjukvårdsteam som kom ett antal gånger om dagen. Jag och min tvååriga dotter sov på golvet i hennes rum, men ändå missade vi när hon dog. Jag var uppe på natten vid en av hennes krampattacker och höll henne i handen en stund. Kanske dog hon redan när den slutade?  Två timmar senare kom min bror ner och då var hon död. Trots att jag inte fanns vid hennes sida precis när hon dog kändes det bra att vi var nära. När min far dog befann hann sig 60 mil hemifrån och det var svårt att bearbeta eftersom vi alltid trott att vi skulle finnas vid hans sida i dödsögonblicket. Han hade en annan obotlig sjukdom och var på kurs med andra när han dog.

Så, det kan ta tid när någon dör. Eller det kan ske helt oväntat trots att man väntat på det. Mitt enda råd är att du finns hos din pappa så mycket du känner att du vill och orkar. Men ha inte dåligt samvete över att ditt liv även innehåller annat. Förhoppningsvis kan väl sköterskorna som vårdar honom höra av sig när det är riktigt nära slutet.