Tjejer: Hur reagera ni på en helt ensam kille?

Ja, du tjänar nog på att jobba på att bygga upp ett nätverk av bekanta först eller göra det samtidigt som du letar flickvän. Har du verkligen inga släktingar som du har eller kan ha kontakt med? Kusiner? Sysslingar? Farbröder? Mostrar?

För mig spelar det ingen roll om min kille är helt ensam, då jag själv är i samma situation.

Vad har hänt med dina släktingar? Det är ju inte så vanligt att inte ha någon släkt alls. Vänner däremot finns det nog många som är utan. Jag hade inte reagerat på det eftersom jag själv har så få vänner. Däremot kan det bli problematiskt om man i ett förhållande bara har varandra. Då sliter man på varann otroligt.

Egentligen ser jag inget fel i det, men tror att jag skulle tycka att det var tråkigt i längden.

vänner är det många som är utan så det skulle inte bekymra mig särskilt mycket, vänner kan man alltid få nya.

Släkt och familj - ja det finns många som är utan det också - jag skulle först ta reda på varför man är utan släkt och familj och sen agera utifrån det.  Ibland kanske släkt o familj finns ett par telefonsamtal bort och kan då åtgärdas. 

 

Båda mina föräldrar var ensambarn, och dog av sjukdom relativt unga. Min mormor var den sista nära släkting jag hade men hon gick bort för något år sedan. Men avlägsen släkt finns i andra delen av landet, men där inskränker sig kontakten till julkort etc. då jag knappt träffat dem.

Ja, jag är rädd för att det kan bli problem om jag skulle träffa en annan ensam tjej... Som kompis Ok, men en relation hade nog inte funkat...

Men jag har arbetskamrater, men inte så många, då vi är en liten avdelning. Men mina arbetskamrater är alla äldre och har familj och eget liv, och är inte intresserade av så mycket kontakt utanför jobbet, vilket jag förstår.

Ensamhet på grund av dödsfall och sjukdom + långa avstånd till släkten är inte helt ovanligt. Det är heller inte konstigt det du beskriver från jobbet, jag har en nästan identisk situation och till på allt helvete har bästa vännen flyttat 30 mil bort, och det är svårt att utan vidare bara "skapa" ett nytt nätverk, det tar nog några år. Träffar du nån så var rak med varför din situation ser ut som den gör - rätt partner förstår läget och accepterar dig som du är :)

Tycker man om dig så kvittar det väl att du saknar nätverk även om man förstås kan undra varför till en början.

Oh, det sku vara suveränt! Jag har en rejält stor släkt och många vänner och nu när jag lever som singelmamma går det an och vi hinner med, men j*klar vad mycket fester av alla de slag jag och barnet går på! Vi sku ju aldrig få en lugn stund om min partner hade motsvarande stor släktkär släkt :)

Jag är också rätt ensam, jag har en liten släkt och träffar mina föräldrar några helger per året men på sommaren oftare och ses då med släkten nångång också. Jag har inte många vänner, en väninna som jag träffar några gånger i månaden då vi är ute och går i naturen,  men jag aktiverar mig i organisationer och på jobbet är jag social.

Jag tycker det skulle vara skönt att träffa en sådan man då jag själv inte har ett sånt stort behov att att umgås med olika människor. Trivs bäst med mina nära och kära.  

Jag skulle inte bry mig allt för mycket

Ja, har märkt att det är svårt att skapa ett nytt nätverk, speciellt när man inte har någonstanns att börja... Får man bara ett par vänner så känns det som att man kan träffa andra tillsammans med/utfrån dem. Bara men får bollen i rullning!

Ja, det kanske tom finns de som tycker det är skönt att slippa svärföräldrar och svågrar/svägersor, hans stora släkt  etc. ?

Tack!

I en relation hade jag tyckte det var perfekt. 
Jag är inte överdrivet social och gillar inte stora sammankomster av släkt och vänner, middagsbjudningar och annat. Det räcker med att träffa mina föräldrar och syskon. Och nån släkting nån gång i bland.
Att leva tillsammans med nån som har familj och släkt som skulle vara sällskapliga hade varit ungefär som ett nödvändigt ont för mig.
Så jag hade inte haft några som helst problem att att träffa nån utan familj och släkt.  

 

Eftersom jag själv bor långt ifrån min släkt är min mans familj väldigt viktig för mig. Jag skulle tycka att det var synd om min man inte hade någon alls, men det hade väl fått fungera i alla fall. 

för min del hade det inte varit något problem om jag träffade en man som var ensam så som du beskriver, Hade kanske dragit öronen åt mig om det berodde på problem, dåliga relationer osv. Jag har stor släkt och skulle jag träffa nån som glatt blev en del i den större familjen så skulle jag bara se det som positivt, att personen inte var en enstöring, för det skulle vara ett problem.

Så är det för mig! Jag hade blivit glad om jag träffade en kille utan familj. Jag har aldrig känt mig bekväm med svärfamiljer av någon anledning.

Det där är rätt vanligt nu för tiden att ha en "liten" släkt som du har det, föräldrar som många gånger är ensambarn och/eller de har något syskon långt borta. Jag (#1) har det likadant själv, bortsett att vi inte skickar några julkort ens. Min man har dock inga problem med att jag inte har några släktingar men när jag gifte mig hade jag en (1) släkting där.

Det viktiga är hur du jobbar med ditt "problem" så att du inte blir isolerad som person, om du nu inte särskilt trivs med att vara ensamvarg förstås, och söker upp sociala sammanhang inte minst för att "träna" på att vara mer social och inte ge efter för det enkla i att isolera sig.

Om du har något intresse (eller kan hitta på något halv-intressant snabbt) så kan du skapa en ny tråd här på FL, oanonymt så att folk kan PM dig, och söka nya vänner den vägen kring ditt intresse och i din stad. Eftersom det är en ny tråd är det ingen som misstänker att du är ensam. Det kan ju var vad som helst, t ex film att du vill ha några vänner och fika med och gå på bio med i din stad, eller liknande.