Mitt barn (4 år) blir helt vild och stirrig vid läggning (tjuter som en besatt), vad göra?

Kanske för långt för att någon ska orka läsa.. Men jag skulle verkligen behöva något tips? Låter det som "normal trots"/dra ut på sömnen beteende, eller något mer ovanligt?

Jag har ju bara mitt barn att utgå ifrån, men de andra barn jag sett har aldrig betett sig såhär och alla blir som sagt chockade när de ser hans "anfall". För det ser verkligen ut som anfall, han kan sätta sig och dunka huvudet i kudden 20 gånger i sträck samtidigt som han tjuter (inte ledset, bara "besatt"), bita tag i något (eller någon) så hårt att han får ont i käken, studsar i sängen osv. Som en helt annan människa jämfört med på dagen.

Jag skulle ta kontakt med psykologen igen. Jag har jobbat med barn och sett många barn som inte vill sova och trotsar i perioder, men ingen som beter sig sådär. Vad sa psykologen sist då detta togs upp?

Låter som din lille son är som de bråkiga och hysteriska barn man ser i TV-programmet "Supernanny" med Jo Frost. Kanske kan du få tips och ideer genom att titta på några gamla program?

Min son kan få liknande utbrott vid nattning, vi har försökt det mesta med varrierande resultat. Mitt bästa tips att inte se på video/spela tv spel/tv efter middagen, jag märker på honom om hjärnan får varva ner med lek t.ex.

Vad säger han själv om du pratar med honom om detta? Vilken tid lägger han sig?

Han själv är inte alls medveten om att det är "konstigt", just därför gör han precis likadant varesig någon annan är där eller inte. Jag har frågat honom varför han skriker och hoppar och han flinar bara och säger "det gör jag inte".

Det känns jobbigt att ta upp psykologkontakten igen bara för en sån här sak, alltså han mår ju inte dåligt. Men jag skulle vilja ha en mysigare, lugn stämning vid läggningen och så tänker jag ju även på att det ska fungera nu när bebisen kommer. 

Psykologen sa att han ska titta minimalt på tv /dator etc timmarna innan läggning. Och bara lugna filmer som han känner igen. Tyvärr blir han mer uppspelt av att leka innan läggning, en stunds filmtittande gör honom sömnig men det är när han känner sig sömnig som han börjar hålla på sådär. Jag förstår ju själv att det handlar om att han försöker motarbeta sömnen, men just eftersom det pågått så länge så känner jag att nu får det räcka.     

Oj! Hjälp! Nej, så här ska ni inte ha det, varken du eller han. Jag är inte psykolog, men har läst ganska många poäng i barn- och ungdomspsykologi och har jobbat mycket med barn på dagis. Det är absolut inte en situation som är okej och jag har svårt att tro att han inte mår dåligt av det. I vilket fall som helst skulle ju hela familjen må ofantligt mycket bättre om ni slapp det här problemet.

Jag undrar över ett par olika saker. (Men det är mest för min egen nyfikenhet.) Det har ju tydligen pågått länge. Har han haft samma intensitet i beteendet hela tiden eller har det ökat i takt med åldern? Vad händer om/när du reagerar med att säga ifrån på skarpen att så här gör man bara inte? Hur fungerar det med vilan på dagis, har han haft liknande problem där? Och hur går det egentligen till när han till slut somnar? Är det något du gör då, eller löser han det själv på något sätt? Hur gick det till när han var mindre, har det förändrats med tiden?

Jag tycker faktiskt inte att det låter som normalt trots. Eller, det kanske det är, men det är långt bortom vad jag har stött på eller hört talas om. Om jag var du skulle jag se till att skaffa duktig hjälp på studs! Gillade du inte psykologen ni hade sist, så se till att du får en annan!! Alla passar inte ihop med alla och det vet var och en som jobbar med människor, det har man respekt för. Jag blir riktigt ledsen när du berättar att det känns jobbigt att ha psykologkontakt. Och "bara för en sån här sak". Det är inte alls "bara" för någon av er. Din kille vet säkert alldeles utmärkt att han avviker från andra barn och att både du och andra tycker att hans beteende är jättejobbigt och knepigt. Han är 4 år och då har man koll på sånt. Men han klarar inte av att hantera det. Och det måste han få hjälp med. Sömn och godnattstunder ska vara mysigt. (Det är nästan en mänsklig rättighet kan jag tycka. ) Och det är det inte för honom. Jag lider med honom.

Självklart har du dessutom rätt i att detta är helt ohållbart för er familj när det ska komma en bebis dessutom. För mig känns det fullkomligt glasklart att du ska be om hjälp! Jag tycker inte att du ska börja mixtra med hemsnickrade metoder, eftersom problemet låter såpass rejält. Snacka med nån först! Det är varken pinsamt eller jobbigt (okej, det kanske känns så, men det SKA inte vara det). Du har ett rejält problem och vilken supermamma som helst kan behöva råd och kunskap för att kunna hantera det. Vänd dig till BVC eller BUP. Kräv att få träffa någon med kompetens, det är din rättighet! 

Stort tack för ditt svar!

Jag är lite trött i huvudet nu så svaret kanske blir rörigt.

Det som hjälper bäst är att säga till honom på skarpen, t.ex "om du inte sitter still så blir det ingen saga". Jag är bra på att vara konsekvent och om han inte lugnar ner sig så släcker jag. Han försöker ibland med att gråta lite "nu blir jag ledsen, alla andra barn får saga utom jag" till exempel men eftersom det inte funkar så släpper han det oftast. Längden på "utbrotten" har minskat i takt med att han kommunicerar bättre. Men han har ju inte slutat. Nånting är det ju som gör att han fortsätter bekämpa tröttheten med just denna metoden och jag verkar inte kunna få honom att sluta även om jag ibland kan lindra utbrotten eller i alla fall förhindra att han blir okontaktbar.

Det som psykologen har pratat mycket om är att hjälpa honom att sätta ord på känslor som han annars uttrycker fysiskt (som dessa utbrott) samt att visa honom alternativ till hur han kan få utlopp för sina känslor. Men eftersom jag inte riktigt vet vad beteendet handlar om (förutom att jag tror att det är att han inte vill "erkänna" att han är trött. Men han har aldrig kunnat svara på varför han gör som han gör eftersom han förnekar det) så är det svårt att hitta alternativ. För jag tror att det handlar om det kanske, han har ofta haft svårt att uttrycka sig muntligt och då har det blivit fysiskt istället.

Ang. dagis så var han likadan där, ville verkligen inte slappna av. Det tog dem minst en halvtimme att natta honom och ofta blev det ingen vila. När han väl sover så sover han som en stock, vaknar inte av ljud eller nånting. Precis innan han somnar så "ger han upp" kampen av trötthet och ligger och fingrar på sin snuttefilt. Han har aldrig tyckt om att lägga sig men sover väldigt gott när han väl sover. Så har det varit sen han var mycket liten, man får prova olika ritualer för att han ska slappna av men sen sover han 11-12 timmar utan att vakna eller att vara besvärad, typ skruva på sig. 

Det finns barn som är rädda för att somna.
Sömnen innebär ju att man släpper/tappar kontrollen.

Han motarbetar förmodligen den känslan genom att härja vilt - då behöver han inte sova.
Hur man skall komma över det vet jag inte. Och du  gör ju som man skall, det finns  ingen mirakellösning tyvärr.

Men kan ni försöka prata med honom om det här på dagtid?
Om han hittar ord för upplevelsen som gör att   han gör så här, kanske han så småningom kan släppa det.