Skär mig på benen, är 13 år

Du ska få ett konkret tips om hur du ska sluta skära dig. För tro mig, inom loppet av ett år kommer du att ångra dig grymt och det kommer du sedan att göra i många år för ärren kommer att finnas kvar och nästan alla som skär sig ångrar sig snart efter.

Du ska heller inte berätta det för någon i din egen ålder, de kan inte hantera det. Däremot ska du snarast prata med dina föräldrar. Skriv inte om det på Instagram eller liknade, inget gott kommer av det utan det ger dig en falsk bekräftelse som du inte mår bra av i längden.

Så tips för att orsaka smärta utan framtida ärr (används på psyk bla): sätt en gummisnodd runt handleden. När du vill tillfoga dig själv smärta - dra ut gummisnodden och snärta till. Det gör förbaskat ont men ger inga ärr. 

Till sist - livet suger under tonåren. Det är en hård lärdom att ta in att man ibland bara måste genomlida perioder i livet. Läs böcker, gör saker du tycker är roliga och fokusera på sådant som är bra. Det är svårt, mycket svårare än att fokusera på sådant som är dåligt. Gå med i en intresseförening, sport, teater eller liknande. Få lite perspektiv på ditt liv (återigen, jättesvårt, jag vet!) och tänk positivt. Det går att förändra sina tankemönster.

Låter det svårt? Välkommen till livet. Låter jag hurtig? Det är för att jag har den avundsvärda situationen att ha erfarenhet. 

Blir någonting egentligen bättre av att du skär dig? Det låter inte som att du egentligen vill skada dig själv då du skär dig under knäna av "alla" ställen. 

Hitta stryka i dig själv i stället, den finns där! Tänk framåt om ca 10-15 år, vill du att dina barn ska fråga "varför har du massa streck på dig"?  Det är inte värt det va? 

Jag vet precis hur du känner dig, TS, för jag har själv varit där när jag var tonåring.

Ångesten blir så stark att man inte vet vad man ska göra av sig själv, man kan inte hantera den.

Det var jättebra att du mailade din lärare och berättade, fortsätt gå till kuratorn om du bara har möjlighet. Det är bra att få prata av sig, och hon har tystnadsplikt. Det är många gånger lättare att prata med en kurator än med sina föräldrar.

Ett tips jag kan ge dig, är att inte vara rädd för ångesten. Få inte panik när den kommer, utan låt den komma, kämpa inte emot den, för då blir den bara starkare. Om ångesten kommer i skolan, gå på toa, sätt dig och andas djupt en stund och låt det gå över av sig själv. Kom ihåg att ångesten bara är en känsla, den kan inte skada dig, den är inte farlig för din kropp. Tänk dig ångesten som vågor som sköljer över dig och sedan försvinner.

Att skada sig själv känns bra just då när man gör det, men försök hitta ett positivt sätt att bryta ångesten med istället... Ta en promenad, skrik, dansa, gör avslappningsövningar, lyssna på musik som får dig att må bra, ring en vän, sätt på en film, eller måla/skapa något. Det funkar för mig i 99% av fallen. Man bryter det negativa tankemönstret som skapar ångesten.

Jag har haft ångest i femton år, i vissa perioder är den väldigt svår, ibland är den lättare att hantera. Kognitiv beteendeterapi (KBT) har varit till stor hjälp för att lära mig hantera ångesten.

Du behöver också reda ut vad som är bakgrunden till ångesten. Du skriver om en vän som dött, och där är säkert en del av orsaken. Är det något annat som har hänt i ditt liv, som känns jobbigt?

Ska testa det med gummisnodden, det lät bättre! Skulle aldrig heller skriva ut det på Instagram eller Facebook eller bloggen eller något! #2, nej inget blir bättre men smärtan i hjärtat släpper lite för stunden. Jag vet att jag måste sluta, men det är bara jävligt tufft! Livet suger inte alls när man är tonåring, det tycker jag verkligen inte. Bara det att jag har ångest över att sakna den här personen, och är jävligt chockad över händelsen. Jag ÄR stark och jag vet att jag kommer ta mig igenom det här, jag behöver bara stöd!

Skaffa en spikmatta som substitut. Man skadar sig inte av att ligga på en, men når annars samma resultat. Efter ett tag blir man avslappnad.

Sedan ber du om att få träffa en annan kurator.

Berätta för dina föräldrar. Om de är någorlunda normala så finns det inga gränser för vad de är beredda att göra för dig om de inser att du mår dåligt på riktigt. Använd den tryggheten. Det är det man ska ha föräldrar till.

Förutom gummisnodd så kan du prova med is. Ta is ur frysen, lägg i en plastpåse, och sätt mot olika delar av kroppen för att orsaka smärta på ett ofarligt sätt.