Jag "hatar" min bästa vän

Nu är ju "hata" ett väldigt starkt ord, men jag hyser otroligt mycket agg mot min bästa vän sedan hon blev tillsammans med sin nuvarande kille som förändrat henne totalt.

För att göra en lång historia lite kortare än vad den egentligen är:

Vännen (också 26 år) och jag har umgåtts varje dag i princip sedan över tio år tillbaka. Vi träffades i gymnasiet och har sedan dess varit jättetajta. I maj 2011 träffade hon en av stans största pundare (hasch och totalt alkoholiserad) som hon låg med en gång. Hon tyckte själv i början att han var lite smådryg och konstig, som efter redan en dag sa att han inte kunde sluta tänka på henne, var tvungen att få träffa henne, ville komma dit, smsade hela tiden osv. Men det fortsatte.

Efter tre veckor var hon och jag ut på krogen som vi brukade, det var det roligaste vi visste att träffa nytt folk. Hursomhelst, han kom dit vid midnatt, drog henne åt sidan vid toaletterna och stod och skrek på henne. Jag gick fram för att fråga vad problemet var; han var märktbart påtänd så jag märkte att det inte var någon idé att diskutera. Försökte få henne därifrån men hon stod kvar och bad mig gå. Några minuter senare släpade han henne ut ifrån krogen i armen, medan hon stretade tillbaka hela långa vägen och sa att hon ville vara kvar. Folk tittade och allra minst jag, som följde med efter ut och konfronterade honom. Då sa han att jag skulle skaffa mig ett liv och att det var helt stört att hon och jag höll på att smsa så mycket. Hon fick helt enkelt välja! Mig eller honom. Hon sa att hon inte skulle bli tvungen att välja, polisen kom och det blev inget mer än så.

När sommaren började hade vi massa saker inplanerade som vi skulle göra tillsammans, men helt plötsligt ville hon inte göra varken det ena eller det andra för det var väl "ändå inte så kul". Hon slutade skicka sms, svara i telefon, (den låg på "laddning") etc. Hon slutade vilja göra saker med mig på helgerna. Hon slutade vara den jag känt i så många år. Sedan dess har vi bråkat, diskuterat, blivit sams, om och om igen - jag har förklarat hur åt helvete det känns att hon inte längre har tid för mig och att vi bara umgåtts SJU kvällar sedan dom träffades, och att det inte är okej att skita i sin vän bara sådär.

Vid nyår fick jag nog och skickade ett sms, förstökte få förståelse för om hon verkligen är kär på riktigt och att jag ville be om ursäkt för att jag sårat henne, skrev att "känns det som att ni kommer leva ihop resten av livet?" bl. a. Fick till svar att det var väl klart att hennes kille blivit sårad, så "elaka" saker som jag skrivit om honom (har ENDAST skrivit hur ledsen jag varit för hur hon behandlat mig, senaste året) och att jag kunde dra åt helvete, för vad var det där för jävla frågor?

Nu sitter jag här, i avsaknad av en riktigt nära vän, men ändå glad för att jag träffade min man två månader efter hon träffade sin kille. Har även frågat henne om hon förstår hur ensam jag hade varit efter att ha blivit bortstött sådär, om jag inte träffat honom.

En bit saknas i mitt hjärta, och den andra delen gör ont för jag vet att hon inte haft/har det bra ihop med någon som blir arg för småsaker, han hade även kallat henne fitta för att hon köpt en tröja som han ville ha en likadan. Slagit i madrassen bredvid henne för han blivit upprörd, skrikit åt henne för hon pratat för högt i telefon. En sån människa kan, enligt min mening, ALDRIG ÄNDRA SIG. Hon har påstått att hon fått honom att sluta röka och dricka och att han är så mycket bättre. Tveksamt, han har varit sån i 15 år. Till saken hör i alla fall att hon jämt varit en kräsen tjej som haft mycket höga krav på killar, inte heller varit med många genom åren. Hon har även haft pondus som heter duga.

Nu är det i alla fall jag som är boven i dramat, hur det nu gått till, jag är arg, förtvivlad, ledsen, känner mig bortstött och övergiven och är frustrerad för att hon låtit detta ske succesivt. Har frågat flera gånger i veckan om vi skulle ses, men det gav man upp så småningom, även om det tog nästan ett år. Det gör ont att få ett nej hela tiden. Hon tog även bort mig från Facebook (det var nog inte hennes idé men ändå).

Vad gör man i en sån här situation? ...Det finns inte mycket jag kan göra antar jag.. sen känns det som att jag inte kan förlåta henne om/när hon kommer tillbaka för att dom gjort slut, vilket får mig att känna mig som en kass människa... men för henne blev jag luft när han kom in i bilden. Sådant tär på en efter en sån lång vänskap.

Behöver råd för att kunna gå vidare, har kämpat med detta i 1,5 år!