En gnällig brud

Någon?

Istället för att ösa ut allt på dina vänner kanske du kan skriva ner det i en dagbok eller nåt. Försök sen att klura ut vad i händelsen som gör dig så upprörd och bryt sedan ner det i ytterligare beståndsdelar så kommer du att inse att det bara är skitsaker.

Alternativt tar du kontakt med en terapeut som kan ge dig verktyg för att kunna hantera ditt ältande.

Har du försök att skriva? Att prata med vänner är givetvis bra men en person som gnäller och är bitter är svår att umgås med. Tror det handlar km en stor förändring hos dig. Gör upp lite små egna regler för ditt gnällande. Skriv ner ditt gnäll, börja på en kampsport eller något annat fysiskt där du kan få ur dig frustration och komma över oförätter. Med vännerna, håll dig till glada ämnen. Det är svårt att ändra sitt tänk och kan till en början kännas onaturligt och konstlat men det ger med sig till slut. Sen en sak som jag tror påverkar mkt är HUR man säger saker och gnäller om saker. Är du verkligen helt ärlig? Är man bitter och gnäller men "förskönar" verkliga händelser så blir det en ond cirkel. (Du kanske inte alla förstår hur jag menar). Jag har gjort det själv, jag har berättat om gamla oförätter men tagit bort vissa delar i berättelser som känns jobbiga och då har det inte fått önskad effekt på omgivningen eller på mig själv.

Det har en viss effekt att skriva, faktiskt. Mitt problem är att jag ältar. Och jag har ibland svårt att komma till slutsatser själv, utan att prata sönder det ger en känsla av tillfredsställelse, men det kan bli för mycket ibland för omgivningen. Igår när jag skapade tråden så kände jag en stark känsla av ilska över att ha blivit orättvist behandlad, men jag kände att jag inte hade någon att vända mig till.

Fler tips?

Hej!

Det jag läser här påminner starkt om någon i min omgivning, en mycket närstående person. Den här personen tar oförrätter väldigt hårt, även sådant som för mig och andra ter sig relativt oviktigt eller (som du beskriver) i dag inte spelar någon roll. Den här personen har ett stort behov av att prata om vad som känns jobbigt, det finns nästan ingen ände på det och naturligtvis är det påfrestande för oss runtomkring - men framför allt är det tydligt hur mycket personen själv lider av att älta, vare sig det pågår inför andra eller i hans/hennes eget huvud.

Nu finns det en påtagligt skillnad mellan dig och den här individen i min närhet, och den är att du själv är medveten om och erkänner problemet, att du själv ser hur det tär på både dig och dina relationer. För det jag önskar mest av min närstående är att han/hon själv skall bli uppmärksam på sitt eget problem och inte alltid tolka det som att andra har gjort orätt samt åtminstone försöka se proportionerligt på saker och ting som inträffar.

Pratar du öppet också om detta med vänner/familj, alltså vet de att du har självinsikt?
En annan sak jag undrar lite för min egen skull, är om det din omgivning säger (t.ex. försöker sätta perspektiv på något) har någon effekt på ditt mående? Dvs. hjälper det när du har fått prata av dig och de har gett sin syn på saken?

Tycker oavsett att det känns enormt positivt att du, som sagt, äger denna självinsikt! 

Hej!

Har du pratat om det med den här personen, att det är påfrestande? Eller skulle personen i fråga må sämre om du sa det?

Jodå, de vet att jag har självinsikt och att jag försöker bättra mig, men ibland när det blir påtagligt av att känslostormarna som tar över så finns bara måste jag prata om det och jag är tillbaka i gamla hjulspår. Dåligt nog.

Jag skulle säga att prata om det ger tillfällig tillfredsställelse och att få svar på det, men likförbannat  hamnar jag i samma mönster, eftersom jag lätt hamnar tillbaka i gamla tankespår. Prata, prata och prata sönder det, men det är som att fylla en kanna med hål i botten, det ger ingen långvarig effekt. Bara påfrestande för omgivningen om det görs i för stor uträckning. Inget jag rekommenderar i längden.

För mig skulle det innebära en lättnad bara att veta att man kan prata om saker inte bara utifrån vad min närstående känner utan också om själva problemet. Vilket är nästan omöjligt eftersom den här personen sällan kan se att en stor del av problemet ligger hos henne/honom.

Jag har så pedagogiskt jag kan försökt beskriva hur frustrerande det kan vara att behöva lyssna på ett ältande som inte syftar till att något egentligt problemlösande. Jag har försökt vara så ärlig jag kan med mina upplevelser - jag kan t.ex. hålla med om att en viss kommentar var klumpig men att det i slutändan skadar framför allt den här personen som inte förmår lägga saken bakom sig, att jag känner mig frustrerad eftersom jag upplever att han/hon inte vill få ut något konstruktivt av att prata.
Men... det faller inte i god jord. Hur jag än lägger upp det.

Hur som helst, varför jag frågade var att om min närstående hade haft lite självinsikt hade vi med största sannolikhet försökt fokusera på det egentliga problemet i det han/hon och vi hade troligtvis gjort en överenskommelse, t.ex. att jag får säga till när jag tycker att han/hon kört fast i sitt tankemönster eller att snacket tagit en destruktiv vändning.

Hade jag haft svårt att få stopp på ältandet och märkt att det fått negativa effekter både för egen del och för mina nära, hade jag inte tvekat att kontakta den psykiatriska öppenvården alternativt själv bekostat några terapitimmar hos en privat kbt-terapeut.

Tycker för övrigt att dagboksförslaget var bra, i alla fall en form av "organiserad dagbok" där det finns utrymme att beskriva vad man nu känner eller vill älta men också tar ställning till det man skriver och medvetet ifrågasätter sina tankar.

Du bör veta att det är inte ditt ansvar att vara någons terapeut. Jag tror din vän inte ser sina problem i dess rätta sammanhang, utan fokuserar på detaljer i helhetsbilden och förstorar detta till onödiga proportioner.

Men som sagt, det är inte ditt problem. Snarare bör personen träffa psykolog eller dylik så snart som möjligt. Ju tidigare man gör något åt det, desto snabbare kommer man ur det.