Svacka i förhållandet, depression,skolångest? Hjälp!!
Hej jag känner på mig redan nu att denna tråd kommer bli lång...
Några saker ni kanske bör veta om mig:
Jag är en tjej på 16 år, har separerade föräldrar sen 7 år tillbaka, är mentalt (i mitt tankesätt) mycket äldre än vad jag kanske verkar, har även VÄLDIGT dålig självförtroende och blir lätt svartsjuk. Jag vanligtvis är glad, sprallig och positiv men de senaste månaderna har varit sjukt jobbiga.
På höstlovet fick jag magsjuka och mådde väldigt dåligt i nästan två till tre veckor och det la sig inte riktigt utan jag började äta mindre, hade ingen aptit som jag vanligtvis brukade ha. Jag började fundera på vad det kunde vara (som den grubblare jag är) och det blev värre och värre. Jag fick det till att vara att min förälskelse tid till min pojkvän som förövrigt är lika gammal som mig (vi kan kalla honom J) var över.
Jag har varit tillsammans med J i 1 år och 1 månad nu och han är det bästa som någonsin har hänt mig. Jag har dock aldrig haft ett förhållande förut utan bara kysst några men med J känns det som att allt är rätt. Han har aldrig gjort mig illa, vi har tagit oss igenom svåra konflikter tidigare men det här är svårare än så. Under hösten bröt jag oberäkneliga gånger ihop för att jag verkligen inte visste om han "bara" var min bästa vän eller hon han verkligen var min själsfrände för det har verkligen känts som att han är det (min själsfrände) men ibland som att vi bara är riktigt riktigt bra kompisar. Han har tröstat mig och det har gått från att kännas dåligt till okej till bra till jättebra och jag har känt mig lycklig under hösten.
Jag är som jag berättade i början väldigt svartsjuk och har dåligt självförtroende, tror aldrig någonsin att J skulle vara otrogen eller så men jag börjar ändå ibland fundera: "tänk om han skulle börja gilla någon annan som är bättre än mig" "tycker han att hon är snygg?" "undra vad han tänker när han ser dendär (enligt mig) snygga tjejen" och så vidare i all oändlighet, detta kan hända i skolan eller när vi går på stan och så. När jag se mig själv i spegeln så ser jag ingenting som är attraktivt eller bra, ibland har jag bara velat försvinna.
Jag har pratat med både min mamma, med pappa och självklart med J, vi berättar allting för varandra och jag litar på honom till 170%. Allihopa har sagt saker som fått mig att må bra för stunden, i en/flera dagar eller till och med en vecka men jag känner att jag tar inte in någonting i längden. Jag vet att förälskelsen går över efter ett tag och det är olika beroende på hur man är som människa.
Nu är jag less på att må dåligt och gå runt och oroa mig hela tiden för att det inte ens ska hålla. Jag vill att vi ska vara ett par som skiljer oss efter 1 eller 2 eller 3 eller 15 eller 50 år, jag vill stanna med den här underbara unga mannen. Jag har läst så många kommentarer i trådar liknande den jag skriver just nu och de skriver tillexempel: "Jag var tillsammans med en i 5 år och sen gjorde vi slut för jag kände ingen kärlek längre" osv osv. Jag vill inte att det ska bli så för oss!!
Under hela jullovet så mådde jag mycket bättre än när jag gick i skolan oktober-november, har varit glad och skrattat hur mycket som helst och J säger själv att han tycker att jag varit ledsen och orolig kortare stunder och mer sällan. Nu har vi just börjat skolan efter jullovet och jag har börjat må dåligt igen och jag kan inte förstå vad som är felet...
Mina frågor är:
Vad ska jag göra för att få bort alla tankar som spökar?
Känner ni igen er?
Lider jag av en depression?
Är det "bara" en svacka i förhållandet som jag tagit på för stort allvar pga att jag är väldigt överanalyserande?
Skolångest? (pga att jag iknappt har kommit in i min klass och det har gått ett halvår + ingen vill sitta med mig på lektionerna)
Vad är detta???
Åh jag har så mycket att skriva så jag har säkert missat en massa men det får räcka med detta tills vidare.
Kram A.
