Kärleken till sitt barn

ett barn är av ens kött och blod,
det är lite mer känsla i det...

han måste vara medveten om att du
mentalt "försvinner" ett halvår med bebisen,
det är så det ska vara !!

 

Mitt barn är mitt allt! Min man är också mitt allt. För mig är det helt olika känslor för dom. Dom känslorna jag känner för min dotter trodde jag inte ens fanns innan hon föddes. Det var helt nya känslor. :)
Är gravid med barn nummer 2, och kan inte känna samma känslor för henne ännu. Men jag är nästan helt 100 på att det kommer när hon väl föds. 
Kan tillägga att både jag och pappan älskar vårt barn mer än något annat. Och ingen av oss har någonsin upplevt någon form av svartsjuka. Och i ett läge där man var tvungen att välja mellan barnet och partnern så skulle vi bägge välja barnet. (Nu räknar jag inte med att en sådan situation nånsin uppstår, men för att förklara hur starkt det är).  

Jag tror verkligen inte det finns ett enhälligt svar på detta utan det är troligtvis olika för olika människor.

Visst hade jag upplevt riktig kärlek innan jag fick barn och det finns många jag älskar. Många kommer nu säga att man inte kan eller bör mäta kärlek på det här sättet och att alla är på första plats men på en direkt fråga måste jag ändå svara att jag älskar mitt barn mest av allt och alla.

Ska tillägga att min man känner likadant och det finns ingen svartsjuka. Hon är först för oss båda.

Min mamma älskade inte mig från början. Hon säger att det är vanligt, men att folk inte pratar om det. Vartefter jag växte och hon lärde känna mig så älskade hon mig mer och mer.

Jag vet inte om hon är ovanligt kallsinnig, eller om hon hade en förlossningsdepression, eller om det är helt naturligt att inte känna särskilt mycket för sitt barn i början. Men hon ville i alla fall inte att jag skulle bli förskräckt ifall jag inte skulle älska mina barn redan från början.   

Jag har älskat mina barn redan på BB.   

Det är inte för inte som föräldrarkärlek beskrivs som den största, förhållanden och äktenskap tar slut. Kärleken till en partner är alltid villkorad på nåt vis. Om din älskade partner börjar bete sig som ett svin, är otrogen, slår dig, super upp hyrespengarna kommer din kärlek att ta slut. Kärleken till ett barn är ovillkorlig, omöjlig att beskriva i ord, lika svår att med förnuft förstå som universums oändlighet. En kärlek som nästan gränsar till galenskap. Jag har varit vansinnigt förälskad i mitt liv, har förnedrat mig för kärlek, legat som en våt fläck upplöst i tårar övertygad om att mitt liv varit över närvförh

Visst - man älskar båda på olika sätt - men skulle man sättas i situationen att välja så finns de ju inget tvivel. Tror alla friska mammor skulle välja sitt/ sina barn. Så är det bara, något annat existerar inte.

Jag

Det är inte för inte som föräldrarkärlek beskrivs som den största, förhållanden och äktenskap tar slut. Kärleken till en partner är alltid villkorad på nåt vis. Om din älskade partner börjar bete sig som ett svin, är otrogen, slår dig, super upp hyrespengarna kommer din kärlek att ta slut. Kärleken till ett barn är ovillkorlig, omöjlig att beskriva i ord, lika svår att med förnuft förstå som universums oändlighet. En kärlek som nästan gränsar till galenskap. Jag har varit vansinnigt förälskad i mitt liv, har förnedrat mig för kärlek, legat som en våt fläck upplöst i tårar övertygad om att mitt liv varit över när förhållandet tagit slut. Alla dessa starka känslor jag upplevt tidigare i livet i förhållande till en man är en prutt i rymden i jämförelse med kärleken till mitt barn.

Det viktigaste tror jag är att inte i förväg försöka måla upp en bild av hur man ska/vill/borde känna utan låt det komma bara. risken är att du anstränger dig och analyserar så mycket att du inte kan låta känslorna mogna och hitta rätt av sig själva. Det kan ta lite tid innan dagen kommer då det verkligen på riktigt går upp för en hur mycket denna lilla varelse faktiskt betyder för en.

Det är samma sak när nr två kommer, man undrar om man verkligen kan känna lika starkt för två barn.

Min erfarenhet är att jag älskade barnet i magen vem det än var (jag visste ju inte vem som låg där men älskade bebisen oavsett kön, ev handikapp osv ändå) När hon föddes fick jag ju en verklig person att projicera min kärlek på och den kärleken växer för varje dag fast man hela tiden tycker att större kan den väl inte bli tillslut men för varje steg de tar upptäcker jag något mer att älska. Hon är 3,5 år nu och har en lillebror på 1,5. Jag älskar de båda precis lika gränslöst men det är två olika kärlekar eftersom de är två olika små människor. Precis som min man är en egen människa och vår kärlek hyser ju helt andra typer av känslor. den är tex mer beroende av att få något tillbaka och hålls till liv och växer genom att vi båda ger och tar och gör saker för att visa vår kärlek till varandra. Med barnen behövs inte något tillbaka, inte egentligen, den kärleken bor i varje cell av mig även om den får allt att svämma över de gånger de visar samma kärlek till mig förstås.

kärleken till mina barn och kärleken till min partner är nog ungefär lika stark, den största skillnade ligger nog i min gastkramande skräck för att det ska hända barnen något.

Jag går inte omkring och tänker på hur det skulle vara om min partner blev sjuk eller dör (trots att sannolikheten att det händer någon som är i 35-årsåldern förmodligen är större)  men det går knappast en dag utan att jag oroar mig för att mina barn ska råka illa ut

Oron kan nog upplevas som kärlek, men jag är inte alls säker på att det förhåller sig så..

En annan skillnad är att kärleken till min partner förmodligen kan ta slut men att jag ska sluta älska barnen känns som en extrem osannolikhet.
Men är evig kärlek större än (möjligen) tillfällig kärlek? Nej, jag tror inte det
 

Alla känner inte den där fantastiska kärleken på en gång, utan det är något som kan växa fram också. Sedan så känner en naturligt stor ömhet inför sitt barn som nyfödd och tanken på ett barn i magen. Och sedan är det ju svårt att mäta kärlek, och ställa olika kärlekar mot varandra, såklart...

Vidare skall en självklart vara uppmärksam på om en har en förlossningsdepression, men det behöver en inte ha bara för att en inte känner den där fantastiska kärleken på en gång. Själv blev jag superförälskad i min unge först när jag hade tid att bli en egen person igen, alltså när barnet inte satt fast vid mig 24/7, det tog ett halvår ungefär. Men nu finns det ingen jag älskar så pass mycket som honom ^^

Och grattis förresten

det går inte att jämföra, det är två olika kärlekar som inte tävlar med varandra utan förstärker varandra istället.
som min man säger till oss båda "jag älskar dig mest i världen!" och tillägger "det är ju olika konton!"

Jag började nog inte älska mitt barn förrän hon var ca 2-3 månader. Innan dess kände jag bara starka moderskänslor och ett stort ansvar för henne, men inte kärlek. Jag insåg att jag inte skulle bli förtvivlad om hon dog, bara tycka att det var "tråkigt". Men när kärleken slog till gjorde den det ordentligt. Det finns absolut ingen människa i denna värld som jag älskar mer än  mitt barn.

Jag älskar min man gränslöst, men bara så länge han inte sårar mig eller gör mig illa. Mitt barn kommer jag älska tills den dag jag dör, oavsett hur hon beter sig. Den kärleken är helt annorlunda.

När jag fick upp min äldsta flicka på magen var det nog inte den största kärleken jag kände direkt. En enorm beskyddarinstinkt och något jag liknar vid förälskelse tror jag passar bättre. Jag kunde inte sluta titta, känna och förundras. Det var overkligt:)
Den första känslan har sedan vuxit sig starkare och starkare till en kärlek som inte går att förklara. Idag är hon 8 år. Hon har syskon på 5år och 2 år.

Forts.. Kärleken till dom går inte att jämföra med den jag känner för sambon. Jag älskar dom på olika sätt men inte olika mycket.

Jag älskar hela min familj (mamma, pappa, syskon) och min man så otroligt mycket.

Men när min son kom till livet, upp på mitt bröst så fick jag uppleva en annan sort av kärlek. Kärleken till sitt barn. Jag kan, utan att tveka en sekund säga att INGEN kan mäta sig i hur mycket jag älskar min son. Skulle jag någonsin behöva välja mellan min son och någon annan så kommer det alltid vara ett lätt val.

Ska tillägga att min man känner likadant och det finns ingen svartsjuka. Hon är först för oss båda.

Sista månaden innan sonen föddes var det "magen och jag" i mitt huvud hela tiden. Blev orolig att jag skulle sakna magen och inte släppa in sonen. De två rsta dagarna som mmama var ungefär " jaja... Blivit mamma"... Så kom vi hem...
Åååh, så skönt att komma hem!!!! Mitt barn!!! Kunde gråta när jag såg honom..
Jag grät idag, 5månader senare, när
Han somnadd i famnen.
Så vacker, så underbar.
Dreggel överallt, skrik och gråt ibland, oj inte ett dugg jobbigt- vill trösta trösta..