Nyblivet familjehem, men funderingar inför framtiden...

Hej ts! För det första måste jag klargöra att anknytning handlar om att barnet ska knyta an till den vuxne. Det är jättebra det ni gör för det är en stor brist på bra familjehem i Sverige. För barnets bästa så sträva efter att få en bra relation med föräldrarna. Även om de är jobbiga så ha överseende, de älskar sitt barn men kan inte tillgodose dess behov just nu. De är tragiska livsöden bakom alla föräldrar som får sina små barn placerade tror jag så tänk på det. Det bästa ni kan förutom en trygg barndom så är det att barnet ändå ska bli stolt över sina föräldrar, så fnys aldrig på näsan eller tala illa om dem. Inte ens om du tror att barnet inte hör.

Detta var lite tankar som jag som barn till en familjehemsplacerad förälder tänker. Det min förälder led mest av förutom en kärlekslös barndom av var att hen blev hotad med "att skärper du dig inte så kommer din mamma" och tar dig". 

Dina egna känslor borde du kunna prata med en familjehemskonsulent om. Har ni ingen sådan?  Även om barnet kommer hem till sina föräldrar har ni en viktig roll i barnets liv, lev i dagen som du skriver själv. 

Okej, jag skrev lite tokigt om anknytning, men jag du förstog nog vad jag menade ändå ;)

Relationen/Kontakten till biosarna är vi väldigt mån om att den ska bli bra, så att man ändå kan ha kontakt vid eventuell åteplacering. Vi HAR en väldigt bra kontakt och vi har fått höra av soc att föräldrarna tycker om oss och har fullt förtroende för oss. Då får vi hoppas att det stämmer med verkligheten och att denna fina kontakt vi fått kommer att bestå. 

Familjehemskonsulent? De vi har kontakt med på soc är socialsekreteraren, och umgängesstödjarna... Vad innebär en familjehemskonsulent?   

Privata företag brukar ha konsulenter. Det har väl pratats om att hememt och barnet ska ha olika kontakter så att en socialsekreterare alltid ska stå på barnens sida. För att undvika att barn hamnar i hem där de utsätts för våld och vanvård. Ring din socialsekreterare och prata med henne om hon inte kan ge dig stöd som du anser dig behöva så ordna en egen samtalskontakt. Någon borde väl vara ansvarig för er handledning? Gick ni ingen utbildning?

Om hon beräknas vara placerad under en längre tid så finns kanske möjligheten att adoptera henne? Det är en lång process, men det kan vara värt det för att slippa oroa sig. Jag tycker absolut att du ska kolla upp det.

Vi är familjehem på uppdrag av kommunen där jag bor. Har inte blivit informerad om nån konsulent, men ska höra med dom. Ska även prata med socialsekreteraren för att ställa lite frågor imorgon, tror jag.

Det skulle jag absolut avråda ifrån om inte barnets föräldrar själva tar upp det. Det kan antagligen skada väldigt mycket i relationen annars. Enligt socialtjänsten finns det något som heter vårdnadsöverflyttning som familjehem kan söka efter ett visst antal år. Det är ingen adoption men man får vårdnaden, familjehemsföräldrarna kan fatta egna beslut vid vårdnadsfrågor. Jag vet familjehem som adoptera efter 18 för då får "barnet" själv bestämma.

hejsan. förstår att det är en jätte komplicerad sits, speciellt med första placeringen då ni inte hunnit blivit "proffisionella" ännu och hittat strategier att förhålla er på ett sunt sätt, vad är anledningen till att föräldrarna inte får ta hand om barnet? det är klart att det beror på vilken problematik som ligger bakom LVU:et, men enligt BBIC (BARNS BEHOV I CENTRUM) så är ju oftast målet att de ska kunna återförenas med sina biologiska föräldrar, om det inte innebär en fara förstås. kommer du överens med föräldrarna? tror inte man ska haka upp sig på småsaker.. jag har varit placerad själv i massa olika hem i mina tonår o en familj i 10 år från jag var 2 år.. även om min mamma inte känslomässigt kunde ge mig det jag hade behövt ,så kände jag mig aldrig hemma nån annanstans, jag missbrukade droger i ca 10 år varpå jag fick ett barn som omhändertogs, dock ej LVU. men efter en låång behandling fick jag hem honom igen, detta var 2008. jag upplevde att fosterfamiljen först var väldigt försiktiga med att tro mig SÅKLART. men när vi började samarbeta och lära känna varandra gick det bättre, de började se en människa istället för en oundare, jag kunde åka dit o bo där över helgerna med min son o sedan mer och mer hemma hos mig,bara den lärakänna processen tog nästan 1 år... jag tror att man inte får glömma varför man gör det man gör bara.. UNDERBART ATT DET FINNS MÄNNISKOR SOM DIG, utan er skulle många barn lida

Tack för ditt svar. Man funderar ju mycket på framtiden, ovissheten och hur det kommer lösa sig. Missbruksproblematik ligger bakom detta LVU. Och det här med BBIC, är det det handlar om. Vi vill ju det bästa för den lilla. Bara hon har det bra så kommer vi vara nöjda. En förhoppning vi har, och en sak vi arbetar för är att ha, och behålla en bra relation med föräldrarna. På det viset skulle man kanske kunna få vara en del av lillans liv, även om hon flyttar hem till sina föräldrar. Hon har ju liksom fötts in i en typ av dubbel uppsättning familj, och det kan väl inte vara så tokigt? Att ha ett stort nätverk omkring sig inför framtiden. Nä, vi tar tillvara på den tid vi får och försöker så gött vi kan att leva i nuet.

När ni blev godkända som familjehem, gick ni väl den obligatoriska kursen för familjehem? Där betonas det särskilt just detta att man skall vara beredd att barnet skall flytta tillbaka till sina biologiska föräldrar. Det är ALLTID målet! I djupintervjuer som gjordes med er togs väl dessa frågor upp, frågor om er förmåga att ha den inställningen. Vill ni från början ha ett barn som garanterat blir er, måste ni adoptera, inte ta fosterbarn!!
Visserligen kan det ibland vara så från början, att barnet blir kvar, och att man vet det från början nästan säkert, men aldrig till 100procent. Det kan eventuellt vara en utvecklingsstöd mamma eller dyligt, men då adopteras ju barnet bort direkt, det sker ibland i Sverige också, fast som sagt i allra flesta fall vill man återförena barnet med sin familj.

Och detdär känslomässiga kan man inte komma ifrån, det är klart att man blir ledsen, men man får aldrig låta det påverka relationen mellan barnet, föräldrarna eller bli till en dragkamp om vem som skall ha barnet till slut. 

Det är alltid barnet som man skall tänka på, tänk på det bara, så blir det bra.