Jag kan inte hantera min son längre, jag har extrem ångest och vill bara gråta

Kram! Förstår att det måste kännas hårt, att inte kunna räcka till för någon man älskar så mycket.

Jag är inte läkare eller psykolog, men tycker att brevet låter bra och utförligt.

Är du själv orolig för att det är något mer än ADHD? För det är den känslan jag får när jag läser brevet.

Min syster har adhd och är manodepressiv och hon var lite som det du beskriver i brevet.(nu säger jag inte att det är det din son har)

Hon fick först medicinering som 20-åring och hade det riktigt svårt med sina humörssvängningar, och hade sluppit ett helvete som tonåring om hon fått hjälp och medicinering tidigare.

Det låter som om du är en riktigt fin mamma som vill ditt barns bästa!

Kramar!

Hejsan!!

För det första så är det helt ok att känna som du!!
Jag har två barn som har ADHD diagnoser, en grabb som är 16 och en flicka som är 9.
Jag vet precis vad du är med om och hur du känner dig.....
Jag kan säga så här för att fatta mig någorlunda kort. När min son fick sin diagnos så va jag själv väldigt ung och helt oerfaren vad gällde detta så jag visste inte alls vad jag kunde kräva av skola,doktor osv och givetvis vad jag själv också hade för skyldighetr. Min son fick alltså inte rätt hjälp och inte medicin i tid och han har haft det jättesvårt hela sitt liv och hamnat på fel bana nu tyvärr så det är ett kämpande varje dag.....när min dotter fick diagnosen så visste jag precis så från dag ett har hon varit trygg med sin diagnos, hon fick rätt hjälp i skolan och framförallt medicin i rätt tid. Hon har ätit medicin i ca 3 år nu och hon mår jättebra av det och jag är jättehjälpt av det. Det är tom nu så jag i bland kan skippa eftermiddagsmedicinen...
Så mitt råd till er om ni tvekar. Gör inte det! I bland är det enda lösningen och jag kan lova att om medicinen funkar som den ska så är det som att vända på en hand. En halvtimme efter första tabletten hade jag en helt annan unge:)
Sen hoppas man givetvis att hon någongång kan sluta med de men så länge hon känner själv att hon mår bra av det och jag märker att de gör skildnad så får hon fortsätta.
Maila mig gärna om du vill!!!
kramar

Ååh tack för era svar! Ja, vi tror det är mer än ADHD, absolut, och vi är såklart rädda att det är en bipolär störning. Men det är jätteovanligt att ens prata om bipolära barn, det har ju kommit fler och fler studier och några läkare i Sverige har skrivit om det, men de flesta psykiaterna vet ju inte mycket om det alls. Därför vill vi bli remitterade till BUPs bipolärenhet, de är dessutom de enda som tagit mig på allvar och inte tyckt att jag är psycho-mamma!! Jag fick inte heller hjälp förrän jag fyllde 18 och jag hade ett hemskt liv mellan 12 och 22 års ålder. Fullt med tvångsinläggningar, självskadebeteende, självmordsförsök, elbehandling, tunga mediciner osv. Om någon hade hjälpt mig när jag var ung hade det kanske inte blivit så allvarligt. Därför vill jag att han ska få hjälp NU och inte när han helt plötsligt får en psykos eller något. Och om han ska medicineras med concerta måste de sätta in en stämningsstabiliserande först, vilket de vet på bipolärenheten men ingen annan läkare kommer vilja göra det om de inte är insatta i vilka risker det kan innebära :(

lax32, hon har alltså medicinerat drn hon var 6? Hur förklarade ni för henne? Vilken form är det, flytande, tablett? Han kan ju inte svälja tabletter..

Du har skrivit väldigt bra, det jag hade tagit med är hur det går i skolan? Vad säger pedagogerna? Osv.

Lycka till, och stå på er.  

Tack :) Jag tror att många läkare kan bli irriterade när en patient kommer in och säger att de redan vet'7tror vad det är, sambon som jobbar inom vården säger det i alla fall. Men i det här fallet är det ju så ovanligt att jag verkligen förstår att de inte vet något om det, men en bra läkare skulle ju läsa på i så fall eller remittera vidare till en specialist!

Anledningen att jag inte skrivit något om skolan är att det fungerar bra där, men då har min son själv sagt att han håller sig där för att han inte vill att de ska bli arga på honom, och dessutom är det en skola med mycket struktur och rutiner. Men ofta bryter han ihop hemma sen.

Förstår hur du känner.. Har haft samma med min son. Han är väldigt väldigt "hyper".
Han fick sin ADHD-diagnos på sin 4-års dag + Aspergerdiagnos. Mycket av det du beskriver låter som min sons autistiska sida..
I alla fall så valde vi att medicinera direkt då vår son många gånger beskrev det som att han tyckte det kändes jobbigt i hans "bushjärna". Han har precis blivit 6 och en dag råkade hans pappa glömma ge honom medicinen så efter en väldigt jobbig dag i skolan där ingenting hade fungerat, grät han och bad om att få sin medicin. Med andra ord, han tycker själv det är jobbigt utan medicin.

Hoppas att det löser sig för er och att ni får den hjälp ni behöver!

Hej och styrkekramar! Jag förstår så väl,just nu är min man ute och rastar sonen i kylan och jag ska försöka hämta kraft tills de kommer in igen. När jag läste ditt brev så fick jag tre spontana tankar; autism,avlastning och adhdmedicin. Det första beror på att jag har 2 autistiska barn med adhd och kan känna igen symptomen i det du skriver, bl.a. Känslighet för kläder.struktur,rutiner och utbrott. Även om en autismdiagnos kan kännas extremt avlägsen och en bipolär sjukdom ligger "närmare" så kan de vara både besläktade och även ha likartade symtom, speciellt hos barn. Bara så ni inte "missar" något. Och angående avlösning,har ni någon sådan,tex kortidshem eller avlösare i hemmet? Och om ni har det,så försök få fler timmar. Vi sitter själva i den sitsen nu,att en natt i veckan plus 7 timmars avlösning inte räcker på långa vägar!! Det har gått så långt att vi längtar efter måndagsmorgonen ,när skolan tar vid. Medicin mot adhd,centralstimulantia,har nästan alltid en enorm effekt vid renodlad adhd. Däremot vid samtidig autism eller utvecklingsstörning kan det vara svårare att medicinera. Men ofta är det väldigt mycket värt att prova,funkar den så märker man det ganska omgående och vice versa. Jag önskar dig stort lycka till,ge inte upp! Skriv gärna och berätta hur det går!

Nu har jag bara läst TS!
Jag har 3 barn med Autism (plus ett utan)
Min idag 8,5-åriga flicka fick son 4,5-åring diagnosen bipolär sjukdom!
Den ersattes senare med autistiskt syndrom. Vi gick på bup med henne från 2,5 års ålder och hon fick en ospecificerad adhd-diagnos när hon var drygt 3,5 år!
Matilda är inte bipolär! Humöret styr inte henne! Det finns alltid en orsak till alla utbrott! När allt flyter (på hennes villkor) så är hon glad!

Har du funderat över Autism/Asperger utöver adhd?

Läs gärna min blogg där jag beskriver vår vardag, samt svårigheter som ingår i diagnoserna och hur olika de kan ta sig i uttryck, samt hur man kan förhålla dig till dessa!

www.orkidemamman.blogspot.com

Stor kram

Hej TS, och pcalma. Att jag skriver även till pcalma så är det för att jag tänkte råda dig TS att ta kontakt med henne för jag tänkte att hon borde ha mycket bra råd som borde hjälpa er. Jag har "tänkt" i flera år att det har varit något mer än bara ADHD hos din son. Hoppas du inte tar detta fel, jag skriver från mobilen och kan inte skriva så nyaserat som jag skulle kunna. Det kan bli så fel... ///Men iaf. Du, ni behöver så mycket hjälp ni kan få. Dra i alla trådar, ge det stödet ni kan. Det blev inte som ni hade tänkt er, men det kan bli bra ändå. Men ni måste bygga er egen framtid och er egen vardag. ///NPF är inte bara ADHD, eller Autism. Det är ett ämnat sätt att reagera, hur hjärnan bearbetar alla intryck. Om din hjärna reagerar enligt det som läkarvetenskapen nu kallar för bipolär, och du behandlas på ett sätt med X mediciner så är det inte ditt fel om din avkomma skulle få liknande, snarlika eller någon annan typ av symtom. Det är bara olika sätt att hantera det inre kaoset och hur man väljer att hitta vägar till att uttrycka sig, att ventilera det. Hittar inte rätt ord. (Mentala ventiler, strategier) ///Om man skulle leka med tanken att du och din son har samma "felkoppling" i hjärnan, vore det inte bra om han får medicinsk hjälp, så fort det går så han inte hinner utveckla mindre hälsosamma strategier för att kompensera motreaktionerna och alla felsignaler? Att han har, eller inte har en viss ålder är ju rätt så ointressant om man vet vad som orsakar strulet? /// Hoppas jag inte har varit för framfustig och burdus. Ber om ursäkt. Skriver från mobilen, därför inga styckindelning och radbryt

Edit, ämnat= annat