Så jävla ledsen.

Känner igen det där, nu vill vi visserligen ha en trea men det vill sig inte!! Blir lika besviken varenda gång mensen dyker upp.. Värst är alla som säger " men vadå ni har ju två fina pojkar" som om det skulle hjälpa! vet mycket väl det men vill ändå ha en till!!

Ledsen för er skull
Hur länge har ni försökt??
Ibland kan det ju bli som en psykisk spärr, att det bara däeför inte vill sig..!!

Så ledsen för din skull, TS! Har ni varit på utredning och fått det konstaterat att det inte går?

Jag är en typisk sådan som fnyser åt er just eftersom ni har två barn.. :) Men jag vet att man aldrig kan jämföra varandras situationer. Din längtan kan vara precis lika stark som min. Hoppas du får din trea. Du vet iallafall ATT det går. Du har varit gravid förut. Kram!
Vi har försökt dryga året. Och det är en enorm psykisk press. Min känsla är nu "det kommer aldrig att fungera". Varför skulle det? Vi har gjort allt som man ska minutiöst. Men inget plus. Kram!
Vi har gjort en utredning. Jag har lite dålig äggproduktion, men jag har en cykel som en klocka. Konstigt. Tålde inte Pergotime, så nu får jag försöka få annan hjälp. Vill gärna spola äggledarna, det kanske hjälper? Jag vet att ett drygt år är kort tid om man jämför med andra. För mig är det en evighet. Men det känns som jag kommer sitta här ett år från idag och älta samma gamla saker...

Jag förstår att det är tufft, vi kämpade i 18 månader innan vi lyckades med första så jag vet precis hur du känner dig!! Man blir knäckt!!  Hoppas att ni lyckas snart!

Jag och min sambo har försökt i över två år nu och jag känner igen mig så jäkla mycket i det du skriver. Vissa dagar känns okej, andra känns som ett käftsmäll och det gör till och med ont att andas. Så stor är längtan... Jag känner ett hat mot gravida, jag känner ett hat mot dom som inte ens försöker utan blir det av "misstag" när en annan bryter ihop var och varannan dag. Jag vill också bara uppleva nåt växande i magen, vad har jag/vi gjort för att få förtjäna denna smärta över att inte få nåt man tycker är så självklart? 

Vill bara att du ska veta att du är inte ensam!

Kram! 

kan inte hjälpa det..tårarna rinner.. av avundsjuka just som ni säger och om en längtan som inte går att förklara, om känslan att vara otillräcklig som kvinna!!!!!..jag vill...känna, jag vill älska..kom nu!

Tack! Det är skönt. Tyvärr snackas det ju väldigt lite om detta i det "vanliga" livet. Människor (jag) lider i tystnad. Är det skam? Eller njae. Jag tror det är mest det att ingen är intresserad av mig och mitt "barnskaffande"... Hej hej, vi får inga barn! Lätt att säga liksom... Och man vill inte vara ett offer heller.... Jag blir inte glad för andras skull längre. Mer, ja ha, dom också. DET VAR VÄL ROLIGT FÖR DOM! :((( Kram till dig!
Är oftast stark, och opåverkad av detta. Men dagen då mensen kommer är jag deppig. Och då brukar jag logga in här och skriva lite... Försöka fina hopp....kram!

Har just haft äl och känner hur jag redan börjar bygga upp en besvikelse.. För varför skulle det fungera denna gång!!! Skönt att få skriva av sig och läsa andras berättelser ? till er..

Känner igen mig. Min man och jag har försökt att bli gravida sedan ca 2½ år. Vi har varit på utredning, och inget fel har hittats förutom att jag inte alltid hade ägglossning. Detta fungerar som en klocka efter pergotime-behandling, men efter ca 1½ år med pergotime varje månad blir det fortfarande ingenting. Idag var vi på ett besök inför ivf, men problemet är att jag har för högt BMI för att vi ska kunna få hjälp. Och jag är snart 37 år, tiden rinner iväg.

Hade en period för ca 1 år sedan när jag hade väldigt svårt att se gravida. Det var en jätte baby-boom på jobbet, där 3 av mina närmaste kollegor blev gravida. I samma veva gifte jag och min man oss. Veckan före bröllopet gav min bror beskedet att han och hans fru väntade barn. Istället för att bli jätteglad för deras skull (vilket jag givetvis var på ett plan) var den första reaktionen att jag grät hela dagen. Jag unnar verkligen min bror och hans fru- de har också haft problem och har också adopterat ett barn tidigare, så det var stort att de lyckades bli gravida på egen hand. Dock var det tyvärr inte så lätt för mig de kommande 7 månaderna, där man hela tiden "matades" med ultraljudsbilder och babysnack hos föräldrarna. De fick en jättefin liten son. Som de döpte efter min och min brors morfar. Det enda namnet som jag hade bestämt att om vi fick en son, skulle han få heta John. Även om jag är glad för deras skull, är jag så oändligt ledsen över att vi inte lyckas.

Jag hoppas verkligen att det ordnar sig för er alla, förstår hur ni känner er.
Vad skönt det var att "prata av sig"! Detta var mitt allra första inlägg här på familjeliv.

Kramar!

John Lennon, har ni funderat på ivf? Jag har precis varit på mitt första besök inför ivf och läkaren jag träffade där var jättesnäll och jag kände helt plötsligt att det kommer nog gå bra. Jag känner så väl igen din bitterhet mot andra gravida. Kram på dig.

Efter två kurer av Pergotime blev jag gravid! :)